Glänta 2.21

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

 Inledning

Vilken är din metod? Frågan är svår att komma undan för den som vill ägna sig åt någon sorts systematisk kunskapsinhämtning. Idag är själva metodbegreppet omstritt. För kallar inte hela mänsklighetens allt mer prekära belägenhet på nya kunskapsformer, nya vägar, nya metoder? Traditionella föreställningar om okroppslig kunskap och universella forskningsmetoder är inte längre självklart giltiga. Och samtidigt går det att fråga sig om inte världen i stort rör sig i en konservativ riktning, mot striktare metodkrav och traditionell vetenskaplighet. I ljuset av fake news, new public management och hårdnad konkurrens om ekonomiska anslag är det en begriplig vändning, men några nya  vägar leder det knappast till.

I Glänta har vi alltid aktivt motarbetat allehanda diskussioner om metod. Regelmässigt och skoningslöst stryker vi allehanda metodresonemang ur texterna. Nu har vi gjort tvärtom. Det här numret innehåller enbart metoder. Det kan låta smalt, men resultatet är osedvanligt brett. Bidragen rör sig från flugfiske till mediearkeologi, från vävning till tarmtömning. 

De konkreta greppen skiljer sig givetvis åt, men kanske finns ändå något gemensamt mellan dessa fall. Anders E Johansson lyfter i sin essä i numret fram trevandet och den poetiska noggrannheten inför det enskilda som ett motgift mot den vanligt förekommande binära låsning som vill ”grunda vetandet antingen i den självtillräckliga metoden eller i det lika självtillräckliga subjektet”. I linje med detta kan det metodiska beskrivas som en hållning som både förhöjer uppmärksamheten på handlingarna och sänker garden inför deras konkreta och specifika omgivningar. Metoder blir sätt att vara och göra snarare än redskap och recept: göranden som inte bara härrör ur det medvetna och avsedda, utan lika mycket framkallas av omständigheterna och omformas av dessa.

Den engelska kulturforskaren Celia Lury betonar i sin nyligen utgivna Problem Spaces: How and Why Methodology Matters hur en sådan förståelse av metoder är nödvändig i en historisk situation – på en skadad planet – som kräver att relationer mellan subjekt och objekt, mänskligt och mer-än-mänskligt tänks på nytt. I stället för att se problem som något som ska övervinnas med hjälp av en metod, blir metoder i Lurys ögon ”sätt att utrusta en situation som ett problem”.

Vilken är din bästa metod? Ett antal personer från olika skrån besvarar här frågan i termer av att hantera smärta eller sorg, att översätta, eller iscensätta sin egen död. Vi tror inte att den ena metoden enkelt skulle kunna tillämpas i det andra fallet; snarare handlar det om att ge en viss situation formen av ett problem, som då också kan öppna sig mot ett varande som inte var riktigt synligt innan. 

Om detta i sin tur kan frigöra ny energi och nya perspektiv på vad en metod kan vara, är det också kanske nödvändigt att omvandla och omvärdera det som gärna avfärdas som ”instrumentellt”. Antonia Majaca och Luciana Parisi beskriver en sådan öppning genom att undersöka maskinens och instrumentets logiker som en möjlighet att föreställa sig ett tänkande och ett subjekt bortom den ”postcybernetiska erans kontrollslingor”. Härmed pekar de ut en annan avgörande omständighet – vid sidan av klimatkrisen – för att begrunda frågan om metoden idag: samtidens digitala miljöer och algoritmiskt orkestrerade kroppar och medvetanden. Här krävs oväntade taktiker och angreppspunkter – som Jussi Parikkas förslag om att ”gräva” sig ner i maskinernas och nätverkens olika skikt.

Alla de följande försöken att tidsligt och rumsligt, materiellt och diskursivt, förankra olika metoder – och den åtföljande viljan att problematisera universaliserbarhet, kvantifierbarhet och motståndslös överförbarhet – kan även kopplas till kulturtidskriftens praktik. Detta nummer är i sig också en undersökning av tidskriften som metod; det är i alla fall en uppenbar efterhandsverkan. Tidskriftens form erbjuder en redaktionell öppenhet som idag blir alltmer sällsynt. Den akademiska forskningen tvingas in i formstöpta e-journals, kulturjournalistiken trycks in i mallade krönikor, alltmer av meningsutbytet kanaliseras in i digitala kommunikationsplattformar vars algoritmer i allt högre grad formar det offentliga samtalet. 

Kanske kan man säga att samtiden och subjekten i dessa fall har berövats all metodreflektion; metoden har reducerats till de digitala mediernas spridningsmöjligheter. Tidskriftsnumret är något annat – genom sin öppenhet för olika genrer, olika temperament, andra tider. En möjlighet att pröva en annan metod, vara en annan metod.

Göran Dahlberg, Carin Franzén, Sven Anders Johansson  och Jesper Olsson