5. Det enda möjliga svaret

Två månader efter Mahsa Aminis död pågår protesterna ännu i Iran. På gatorna, på taken, från tutande bilar, på universiteten och i skolorna. Regimen blir samtidigt allt mer aggressiv. De skickar ut pansarvagnar längs gatorna. De låter sina styrkor gömma sig inuti ambulanser, de går in i skolor och attackerar studenter. En av dem som misshandlats till döds på sin skola är (var) Asra Panahi, 15 år gammal. Fyra dagar senare begick hennes tonåriga bror självmord, efter att den iranska televisionen sänt hans framtvingade bekännelse att Asra haft ett hjärtfel och tagit sitt eget liv.

Samtidigt finns det en sorts kollektiv rörelse som förbereder sig för att ta protesterna till nästa nivå, genom landsomfattande strejker. Fabriker och organisationer i olika delar av landet har redan inlett strejker och uppmanar andra att ansluta sig. Medan man ännu hade tillgång till internet vände man sig till människor med alla möjliga yrken och vädjade till dem att inte gå till arbetet. Sedan internet släckts ner sprider de sitt budskap genom att spraya det på väggar och gator. Allteftersom protesterna fortskridit har anställda vid den petrokemiska industrin i Asaluyeh och sockerrörsarbetare i Haft Tappeh, arbetare på naturgaskondensatfälten i Persiska viken och på Mahshahr Pipe Mill Construction, oljetransportörer, grundskole- och universitetslärare anslutit till strejkerna. Och fler och fler gör det. Att strejkerna må vara oorganiserade gör dem inte mindre viktiga.

Universiteten står för en avgörande del av kampen. Studenter belägras inne på universiteten och attackeras av repressiva styrkor.    

What we do in the shadows… Vad gör vi i exilen, på de platser där vi är tryggare än vi var i Iran? Vi som iranier som lever utanför landet försöker visa dem att vi alla står med dem, vi försöker stötta dem, visa dem vår respekt och solidaritet och vara deras röster. Det är varken enkelt eller friktionsfritt för oss. Människor som är förtjusta i monarkin och besatta av sin flagga deltar i demonstrationerna för att få vifta stridslystet med den framför kamerorna. Vilket förstås varje gång, i varje demonstration världen över, skapar konflikter med den iranska vänstern, och för den delen med alla andra som helt enkelt inte önskar sig någon historisk maktordning för framtidens Iran. Jag tror att de allra flesta vill ha demokrati, men demokratin har än så länge ingen flagga att vifta med. 

Åtminstone här i Göteborg får detta konsekvensen att många inte ansluter sig till en specifik  demonstration. Vissa ur vänstern kommer inte på grund av rojalisterna, eller för att demonstrationerna inte överensstämmer till fullo med deras partis värderingar. Vissa rojalister kommer inte om det råder flaggförbud. Och andra kommer inte av ytterligare andra skäl. Så, vi får våra dagliga doser av konvulsioner här.   

Eftersom vi, i egenskap av iranier i exil, inte befinner oss mitt i gatustriderna på det sätt iranier i Iran gör, borde vi kunna både tänka och agera bättre. Graden av anspänning, stress och ilska här är ingenting mot vad de upplever. Människorna på Irans gator misshandlas till döds och skjuts ihjäl dagligen. Eftersom vi inte kan förflytta våra kroppar till Irans gator, och stå vid deras sida, kan vi inte heller diktera villkoren för deras kamp, deras krav eller slagord. Men det är vårt ansvar att vara medvetna om vad vi säger, och vad vi ropar på demonstrationerna här. Vi måste vara varsamma med vilka ord vi använder på våra demonstrationer, och inte låta vår upprördhet ta över. Det är vårt ansvar att inte driva någon exkluderande linje kring något specifikt parti eller någon organisation, det är vårt ansvar att sluta skandera slagord som legitimerar sexism, homofobi, våldtäktskultur och en oföränderlig kultur.

Den stora striden ska dock, för oss i exil, utkämpas på annat håll. Organisationen NIAC (National Iranian American Council), med bas i Washington DC, grundades år 2003. NIAC har försökt övertyga såväl den amerikanska staten som vanliga människor att de är amerikansk-iraniernas röst. 2007 avslöjade dock den Arizona-baserade journalisten Hassan Daioleslam att NIAC ägnade sig åt lobbyarbete i den islamiska republikens tjänst. Sedan dess har aktivister och journalister försökt få världen att inse vilka de är och vad de gör. I maj 2009 skapade iranier en Twitter-storm med hashtagen #NIACLobbies4Mullahs för att visa att NIAC inte är det amerikansk-iranska folkets röst, utan representerar den islamiska republiken. Det organiserades en demonstration framför NIAC:s kontor i Washington DC där man protesterade mot att NIAC går en korrupt och brutal regims ärenden. NIAC svarade genom att låta en av sina anställda medverka i BBC Persian och uttrycka stöd för yttrandefriheten, och beskrev demonstranterna som anhängare av Trump-administrationens politiska linje gentemot Iran.    

Idag ser vi att många av deras medlemmar arbetar som universitetslärare, journalister, aktivister, författare, influencers och så vidare, med tillgång till olika plattformar. Det vi behöver göra är att prata om dem och visa omvärlden vilka de i själva verket är. Avslöja de avsikter de döljer i snygga kostymer. De har under sina verksamma år haft tid och pengar att skapa sig ett stort nätverk. Nu har de alla kontakter de behöver med politiker, konstnärliga fakulteter, universitet i USA och vad de nu kan tänkas önska sig vara del av.   

Vi försöker aktivt förhindra dem att framträda, att inte låta dem tvätta blodet av sina regimvänliga händer när de bjuds in till tv-studios, presskonferenser och universitetsföreläsningar. Det ligger på oss att tysta deras röster. Inte för att vi inte håller med dem, utan för att de ljuger. De sprider falsk information, och deras falska analyser presenteras som nyheter. Och de är överallt. Lika aktiva som de är i persiskspråkiga medier, är de i internationella sammanhang.  

Vissa av dem känner vi vid namn, och vem som helst kan kolla upp dem. Men efter att de avslöjats försöker många av dem förneka att de arbetar för NIAC. Även om vi inte har alla deras namn, känner vi igen dem på hur de agerar, och hur de pratar om situationen i Iran. Sättet de alltid försöker peka ut fel sida som ansvarig, för att skydda den islamiska republiken från angrepp. Du hittar artiklar av dem i alla möjliga medier, du hör dem prata på BBC, CNN, Voice of America, i The Independent osv. De uttrycker sig som om de inte står bakom mullorna och deras politik, men lyssnar du noga hör du att de vill försäkra mullorna om att de sitter säkert – i bästa fall är de reformister – eftersom deras ekonomiska intressen och det överdådiga liv de lever i USA är beroende av dem.

Som iranier som lever utanför Iran är en av våra skyldigheter att bekämpa NIAC och alla som arbetar för dem. Och att få alla er som inte talar persiska att känna till dem och vara uppmärksamma på när de dyker upp. För efter att Mahsa Amini mördats, har ytterligare minst 43 barn dödats på gatorna och i skolorna i Iran. För mig har det alltid handlat om att göra revolution mot denna regim. Nu har alla sett vad detta är för styre, vilka de är. De som inte lever av den iranska regimen vill alla se den falla. Det enda möjliga svaret är revolution. Vi vet det. Nu behöver medier och människor i väst veta det också.

[2022-11-23]

4. Irans kvinnor

I över 40 år har den iranska regimen hållit kvinnors kroppar gisslan. Enligt dess ideologi är kvinnor lika med sina kroppar, och dessa kroppar måste kontrolleras. Vilka kläder hon bär, vart hon går, vem hon gifter sig med, vad hon studerar, arbetar med, om hon får barn, skiljer sig – allt detta styrs av Irans patriarkala ledning. Sedan revolutionen inleddes 1979 har kvinnor varit deras måltavla. Kvinnor rör sig i samhället, de arbetar, studerar, kör bil, innehar olika ansvarsområden, men regimen måste försäkra sig om att dessa rörelser begränsas. Ett av de många sätt på vilket detta sker är genom patriarkala lagar som gör hijaben^* obligatorisk. Den islamiska republiken Iran försökte presentera hijaben som ett skydd för kvinnan i samhället, och som ett tecken på kvinnans dygd. Ur ett sådant perspektiv framstår en kvinna som avstår från att följa klädkoden som värdelös, och kan därför förtryckas. Men bara själva påbudet, om det så handlar om att tvingas bära ens en löst sittande slöja, är ett förtryck i sig.

Fastän det fanns iranska kvinnor som bar hijab även före revolutionen, har det aldrig varit obligatoriskt, och kravet har heller aldrig varit accepterat bland det iranska folket. Den första demonstrationen mot den påtvingade hijaben genomfördes i mars 1979, strax efter revolutionen. Sedan dess har kvinnor som protesterat mot slöjtvånget fängslats, bortförts och misshandlats på gatorna. Men det är inte ett motstånd mot hijaben som får unga kvinnor att ropa slagord mot regimen på gatorna den här gången. Halva Irans befolkning har varit förtryckta i åratal av det enkla skälet att de är kvinnor. Idag tar de ställning för sina grundläggande rättigheter. De unga kvinnorna förstår inte varför regimen ska berätta för dem hur de ska leva, de vill äga sina egna liv, tankar och kroppar. De är den nya generationen. De är modiga och progressiva. De skräms inte av tanken på en ny revolution – deras ord är i sig revolutionära. De är inga reformister. Trots de ekonomiska problemen och arbetslösheten som folket lider av är det inte vad slagorden handlar om, och inte heller handlar de om hijaben. De ropar ”Vi kämpar, vi dör, vi tar Iran tillbaka”. De ropar ”Frihet, frihet, frihet!”. Och det vackraste slagordet vittnar om att detta är kvinnornas revolution: ”Kvinna, liv, frihet!”    

Mordet på Mahsa Amini var varken det första eller det sista brottet den iranska regimen begått mot sitt folk. Att lista alla de som dödats låter sig inte göras, men för att visa varför hijaben i sig varken gör saker bättre eller sämre är det angeläget att nämna några av dem. På 80-talet dödade regimen ett oräkneligt antal politiska fångar, de flesta tillhörande vänstern, utan ens summariska rättsprocesser. Om fången var en ogift kvinna, våldtog de henne bokstavligen genom att tvinga henne att gifta sig med sin torterare, för att säkerställa att hon inte kom till paradiset. Senare skickade de sötsaker till fångens familj med meddelandet att hon inte dog som oskuld.

På 90-talet inleddes det projekt som kallats ”seriemorden i Iran”. Fler än 80 författare, översättare, poeter och politiska aktivister mördades. De dödades genom iscensatta bilolyckor, de höggs ihjäl, sköts ihjäl eller förgiftades med kalium som simulerade hjärtattacker.      

Den islamiska republiken Iran varken kan eller kommer acceptera några former av kulturella skillnader – vare sig det gäller kläder, språk eller religion. Balucher, turkmener, kurder, araber, bahá’i-troende, sunnimuslimer, armenier, transpersoner och homosexuella i Iran, det vill säga iranier, har alltid utgjort ett hot mot regimen och därför ständigt varit under en eller annan form av attack. De har förvägras rätten ansöka till universitet eller söka vissa jobb, att bära sina traditionella kläder eller undervisas i sitt modersmål i skolan, de har hållits i fattigdom och marginaliserats. Andra människor har uppviglats, med separatistiska argument, att vända sig emot dem, slåss mot dem och på det sättet ytterligare försvaga och åtskilja dem från resten av samhället, och ytterst döda dem.

I juli 1999 genomförde studenter i Teheran en fredlig demonstration mot nedläggningen av en reformistisk dagstidning. Samma kväll stormade polisen en studentkorridor och en av studenterna dog. Stormningen möttes med en sex dagar lång demonstration och uppror över hela landet, under vilka minst tre människor dödades och fler än 200 skadades. I efterdyningarna av händelserna, som kallas Kuye Daneshgah-katastrofen, försvann över 70 studenter, och mellan 1200 och 1400 fängslades.

I november 2019 dödade den islamiska republiken Iran över 300 människor under en landsomfattande protest mot att bränslepriserna höjts med upp till 200%. Massakern kallas för Blodiga november.

Ett plan som i januari 2020 lyfte från Teherans flygplats med destination Kiev sköts ner av den islamiska republiken Iran. 175 passagerare och planets besättning avled.

Den islamiska republiken Irans brott mot sin befolkning är en historia utan slut. Kvinnor, arbetare, lärare, alla sorters aktivister, barn, djur, skogar, floder, sjöar och allt annat som möjligen kan attackeras och förstöras har de gett sig på. Kvinnor och män fängslas, våldtas i fängelserna, sparkas från sina jobb eller tvingas lämna landet, lämna sina hem.

Sedan 22-åriga Mahsa Amini dödades och protesterna återigen spred sig i Iran har regimen mördat över 180 personer. Däribland Nika Shakarami, 16 år, Javad Poosheh, 12 år, Sodis Keshani, 14 år och Amir Hossein Basati, 14 år.

Det handlar inte om att förändra någon lagparagraf eller driva igenom en eller annan reform. Kvinnor är inte ute på gatorna för att få rätt att skaffa ett pass eller ett arbete utan sin fars eller makes tillåtelse, eller för vårdnaden om sina egna barn, eller för en jämlik lön eller ett jämlikt arbetsliv eller för rätten att skilja sig. Den islamiska republiken Iran är ett kriminellt styre som frambringat ett systematiskt kvinnohat. Det är därför revolutionen är på väg, det är därför kvinnor är ute på gatorna och det är därför regimen måste falla.

*  På svenska avser ordet ”hijab” ofta bara huvudsjalen, men i Iran åsyftas hela den kroppstäckande klädsel som inte visar någon hud utöver ansikte, händer och fötter. Den måste även vara tillräckligt vid för att dölja alla kroppskonturer.

[2022-10-14]

3. Valnötsträ

Sedan jag slutade skriva för Glänta har vi då och då pratat om ifall jag ska börja igen, och när det i så fall ska ske. Mitt svar har varit: ”Ja, jag vet inte, är osäker på vad jag ska skriva om, inget händer …” etc. Sedan hände något. Vi flyttade till en ny lägenhet och jag blev upptagen med att göra den till ett hem. Leta efter möbler, tallrikar, knivar, skärbrädor, lampor. 

Göran och jag åt lunch när han tog upp detta med skrivandet igen. Jag sa: ”Jo, så här, jag skulle vilja skriva, åtminstone skulle jag vilja försöka skriva för att se om jag vill eller inte. Men inget händer på det sättet i mitt liv just nu, och mitt skrivande har alltid handlat om mitt liv och om de situationer jag befunnit mig i när jag skrivit. Under många års tid hände det mig saker varje dag, nu handlar mina samtal om ifall det där danska företaget kommer att kunna leverera ett matbord närmsta veckorna eller om det kommer att bli försenat, och så måste vi vara säkra på att det verkligen är av valnöt. Om jag skriver nu kommer det att bli en göteborgares Sex and the city-blogg. Vill ni ha det till Glänta?” Göran sa: ”Är det vad det blir, då är det så!” Jag svarade: ”Okej, vi kör.” Och sen skrev jag ingenting. Jag var upptagen med att äta valnötter och köpa valnötsträ.   

När jag fick reda på att jag inte kommer att få permanent uppehållstillstånd efter alla dessa år om jag inte har ett fast arbete, trodde jag att jag skulle kunna hålla mig lugn och kontrollerad och att det skulle ordna sig till slut, men nej. Enligt den nya migrationslagstiftningen kan i stort sett ingen beviljas permanent uppehållstillstånd utan en fast tjänst, oavsett dina skyddsskäl, oavsett om du har sambo eller är gift eller hur många gånger du ansökt om förlängning. Har du inget jobb är du här tillfälligt för alltid. Det är till och med så att om du fått tre års tillstånd första gången ger de dig två år nästa gång du söker. 

När jag började prata om det, utlöste det något hos mig och jag fick panik. Jag hade ingen aning om att det skulle vara så traumatiserande för mig att ställas inför detta. När han sa att det kommer att lösa sig så exploderade jag och skrek att nej, det kommer det inte, det kommer det aldrig. 

Jag vet inte om mitt skrivande kommer att handla om att hitta ett arbete och hela den processen, och jag vet inte vad en kan skriva om och få det till en text. Ändå skriver jag, och troligen kommer allt det där att bli del av mina texter oavsett. Men det går inte att skriva Sex and the city-inlägg om Göteborg om du vet var Migrationsverket ligger.

[2022-06-07]

2. Selfie

Häromdagen

Vad ska en människa prata, skriva eller drömma om? Vad skulle kunna göra en människa tillfreds med allt lidande och all bekvämlighet i livet? 

Den bekvämlighet jag har i mitt liv, som jag tidigare inte såg eller kände eller uppskattade, tar nu över allt mer. Om jag tidigare höll på att sväljas av ett svart hål, håller jag nu på att upplösas av bekvämlighet. För att inte riskera att förlora mig, behöver jag hitta ett sätt att fly. 

Jag har börjat irritera mig på vädret, på att jag behöver tvätta min tränings-bh separat och på att läsa innehållsförteckningar på matvaror som jag nu kan välja utifrån vilken diet jag än föredrar. Jag är inte längre ute på gatorna på första maj eller åttonde mars. I Iran? Där missade jag aldrig någon av dessa högtidsdagar och jag såg till att ha sneakers på mig så att jag skulle kunna springa från polisen när de omringade oss. Kanske var det därför det var viktigt att demonstrera. Det var aldrig säkert, aldrig lugnt. I de situationerna kände jag, möjligen, att jag verkligen gjorde någonting. Och min mamma – jag ringer henne aldrig nu för tiden, jag skjuter upp det tills jag får ett sms där hon skriver ”Varför hör du aldrig av dig?”

Här är jag alltså igen, utmattad. Jag vill inte ha några nyheter, ingen aktivitet, ingen kreativitet, jag vill varken bli exalterad eller besviken. Jag är en kropp med två ögon, som stirrar ut genom fönstret på kyrktornet utanför. Statisk. Kyrkor är rätt statiska. Stora, tunga byggnader. Även om kyrkan används på andra sätt nu än förr, har den stått kvar på samma plats. Oavsett hur många gånger jag flyttar står det alltid en där, precis utanför mitt fönster.

Idag

Dagsljus, soligt, i sovrummet, de mörka gardinerna nerdragna, nästan lunchtid.

Vi kan väl äta nåt. Säger jag.

Ok, jag gör nåt gott åt oss. Säger han.

Gardinen åker upp och släpper in ett starkt vitt ljus. Från sängen ser jag himmel. Bara himmel. Inga träd som vajar i vinden eller kanten på någon klippa. Bara himlens släta bleka ansikte. Ser ut som en död kropp.     

–   Snälla! Dra inte upp den så mycket, det är för mycket himmel.

–   Ok, bättre så här? Han drar ner gardinen en bit.

Sanningen är att det inte finns något ”bättre”. Även om gardinen bara är lite uppdragen ser jag den bleka, orörliga bilden.

För lat för att lämna sängen och göra mig av med den döda kroppen som kastats in i rummet genom fönstret. Men jag måste upp. Varför, egentligen? Jag kan ligga kvar i sängen tills brunchen är klar. Jag kan kolla Instagram och se vad människor jag känner har ätit till frukost, eller hur gulliga deras barn är. Jag kan se var de var igår kväll, om de är öl- eller vinmänniskor. Jag kan hålla räkningen på deras koppar kaffe och på böckerna som de kanske eller kanske inte kommer att läsa idag, men som de lägger upp en bild på oavsett. Alla har ett liv, ett lyckligt liv, ett produktivt liv där de ägnar sig åt sådant de är intresserade av eller har talang för. Och det bara pågår. Nu börjar det bli för mycket. Jag borde gå upp.  

Nu

Inget i livet är så påtagligt som ensamheten. Den är verklig, orörbar, djärv och tydlig. Det finns inget sätt att inte lägga märke till den. Inget sätt att missförstå den på, eller gömma sig från den. Inget sätt att dela den. Jag hade en föreställning om att jag skulle kunna äta upp ensamheten och på det sättet göra mig av med den. Helt fel. Nu är den inuti mig, lever där. Äter av mig, växer i mig, men ibland lägger den sig för att sova. Då är det som himlen efter att det regnat (även om jag älskar regn) – molnen skingras, solen kommer sakta fram och allt är rent, glänsande och lugnt. Kanske finns det något sätt att få den att sova längre, men jag har ännu ingen aning om hur.

Ikväll

I slutändan är det bara en själv. Helt ensam.

Jag kan säga att jag har fyra nära vänner, så nära man kan bli. En av dem älskar mig. Jag vet det, och jag vet att jag älskar henne. Ibland röker hon dagens sista cigarett tillsammans med mig. Hon ringer mig med videosamtal, spelar sin favoritlåt för stunden, och om jag råkar ha en cigarett hemma så röker jag en också. Eftersom jag inte är någon rökare har jag ofta inte det, men hon vill ändå röka dagens sista cigarett med mig. Det är ett tecken på kärlek för mig, att hon vill röka tillsammans med sin favoritföljeslagare i ett annat land, för att riktigt kunna njuta.  

Ibland pratar vi om att vi önskar att vi kände oss attraherade av varandra. Då skulle vi kunna göra oss av med alla män som vi varit med och kommer att vara med, som vi förälskat oss i eller kommer att förälska oss i. De som sårat eller kommer att såra oss. Alla minnen av dessa män och alla framtider med dem. Som om jag skulle kunna ta den där bräckliga kroppen på min rygg, flyga iväg någonstans högt upp, spela hennes favoritsånger och röka en cigarett med henne.

Men, det finns ett men. Jag vet trots allt att jag, precis som alla andra, är ensam i det här livet. Helt och djupt ensam. Ibland ger insikten om detta mig kraft att leva mitt liv så som jag vill, så som jag skulle vilja vara. Samtidigt – ännu ett men – kommer en rädsla och en sorg med denna vetskap. Substantivet ”ensamhet” finns alltid där, och att jag vet detta om mig själv ger mig glädje. Den kan ge mig smärta, skräck, sorg, ångest, göra mig otålig och mycket mer än så, samtidigt finns en trygghet i botten, eftersom jag vet vad den är, var den är och hur den ser ut. Ensamheten.  

[2022-05-24]

1. Vad hände med henne?

Först flög hon till Barcelona. Inte av någon särskild anledning, en vän föreslog att de skulle resa dit och hon åkte med. Det var den första platsen hon besökte efter att hon fått de dokument hon behövde för att kunna resa. Sedan åkte hon till Tromsö över nyår. På sommaren flög hon till Bologna och Venedig, och därifrån till Mykonos. I två års tid sköt hon upp att träffa sin mamma, hon kunde inte hitta kraften inom sig att göra det. Fyra år efter att hon fått uppehållstillstånd bestämde hon sig till slut, och lyckades hitta ett land dit hon själv kunde resa utan att ansöka om visum och dit hennes mamma kunde ta sig utan att få problem med sina dokument. Hon flög till Tbilisi och träffade sin mamma där. Det var stort. De tillbringade tillräckligt mycket tid ihop för att återförenas, och för att berätta om sina tankar och rädslor för varandra. Det var tungt, och det var en sådan lättnad.

Innan covid flög hon till Budapest och upplevde en stark koppling till staden. Och många gånger tog hon färjan till Fredrikshamn. En av hennes närmsta vänner bor i Danmark. På en av turerna med färjan upptäckte hon att hennes resedokument bara var giltigt i tre dagar till. Det gick ut i samband med att hennes första tre år av uppehållstillstånd tog slut (var tredje år behöver hon söka på nytt hos Migrationsverket, om och om igen). Hon kände sig som en kriminell och gick och pratade med personalen på biljettkontoret. De sa att det var okej, hon kunde resa.

Hennes svensklektioner gick inget bra. Hon slutade skriva för Glänta. Hon slutade gå till skolan. Hon hade inget jobb. Hon förlorade sina vänner och kontakter. Hon kände sig tom, slut, vilsen, borta.

Covid kom och hon kunde inte flyga någonstans. Hon befann sig på en mörk plats. Hon sa hela tiden att ”jag befinner mig i ett svart hål”, och vad som än möjligen skulle kunna ha hjälpt henne slukades av det. I tankarna var det covid som räddade henne: ”om inget händer i mitt liv är det på grund av covid. Om jag inte har något jobb, om jag inte kan plugga, om jag inte har någon att ringa och ingen ringer mig så är alltihop på grund av covid. Det händer ingenting, inte för någon, därför har jag inget att skriva om.”

Hon visste att hon ljög för sig själv, men lögnen gjorde det möjligt att stanna kvar i hålet, att överväga att slukas av det eller ägna sig åt att undersöka de ljusa cirklar som omgärdade det, i stället för att försöka rädda sig själv.  

Eftersom rymden intresserar henne så vet hon att inget som försvinner in i ett svart hål någonsin kan återvända. Men hon vet också att hon använder sig av det svarta hålet som metafor eftersom hon är ledsen och tar till överdimensionerade ord. Och om hennes svarta hål inte är verkligt, innebär det att hon fortfarande har en chans att bli räddad.

[2022-03-31]