Glänta 2.23

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Göran Dahlberg & Julia Ravanis Inledning

Vad är det som är så speciellt med rött och grönt? Är det egentligen någon skillnad på doften av parmesan och spya? Vad har smakomdömet med smaksinnet att göra? Går det att översätta visuella intryck till känselintryck? Vad betyder det att lyssna med rösten? Varför går det inte att stå på ett ben och blunda samtidigt? Är det sjätte sinnet så mycket mer mystiskt än de andra? Vad är ens ett sinne?

Varje nytt försök att definiera vad ett sinne är leder till att ännu fler förmågor gör anspråk på status som sinne: balansen, temperaturuppfattningen, medvetenheten om de egna kroppsdelarnas förehavanden?... I det här numret har vi försökt undvika definitionsfrågorna och tar Aristoteles fem klassiska sinnen för givna. Liksom förekomsten av åtminstone ett sjätte sinne.

Trots att det är svårt att definiera vad ett sinnesintryck är, är det lätt att tala om deras respektive olikheter. Beröringarna är de mest direkta intrycken, som nog är svårast att tänka bort och som är en förutsättning för att förstå den egna kroppens gränser. Dofterna är antagligen de svåraste att beskriva med ord, eller enas om, de är kalejdoskopiskt skiftande och kommer aldrig ensamma. Smakerna däremot är lätt igenkännliga och bara fem till antalet. Men inte heller en smak går egentligen att mäta. (Att det estetiska omdömet, som både antas vara personligt och gör anspråk på universalitet, kallas just för smak är därför följdriktigt.) Ljudens kvaliteter verkar ibland vara de allra enklaste att bedöma, i alla fall enligt den dominerande västerländska musikhistorien där vissa ljud klassificeras som harmoniska och andra som disharmoniska. Och så har vi de visuella intrycken: bilderna som naglar fast objekten på avstånd. Idén om synsinnet som människans grundläggande sätt att förhålla sig till världen har långa anor och har fått stora konsekvenser. Synsinnets distans förstärker uppdelningen i aktiva subjekt och passiva objekt som kan övervakas och kontrolleras. Som i den koloniala blicken.

Vissa sinnen förtjänar att uppvärderas, andra bör ägnas en mer kritisk granskning. I de förhållandevis nya rummen, de digitala, är det återigen synsinnet – skärmen – som prioriteras. Hörseln är förstås också närvarande, men smak, lukt och känsel är än så länge inte särskilt inblandade. Det ofrånkomliga kravet på närhet är kanske den största anledningen till att känselsinnet ofta hamnar i skymundan. Alla andra sinnen har till exempel en konstart: vi kan lyssna på musik, se på konst, dofta på parfymer och äta på stjärnkrogar, medan de taktila upplevelserna tillhör det privatas sfär. De sublima känselintrycken är barnets eller de älskandes.

För upplevelsen av att befinna sig här och nu, i verkligheten, krävs det oftast att våra fem sinnen samverkar. Men det finns alltid något mer i verklighetsupplevelsen, något som undflyr våra sinnen. Det outtalade i samtalen, magkänslan, eller förmågan att orientera sig i ett visst sammanhang. Det sjätte sinnet; det som återstår efter att sinnesintrycken räknats ihop, eller det som uppstår ur allihop tillsammans. Är det sjätte sinnet, vilket vi nu än pratar om, något som endast är förunnat vissa människor eller något som vem som helst kan träna upp?

–

Sinnesintrycken har fortsatt hög status, i alla fall vissa av dem. Jag såg vad jag såg, eller för den delen hörde vad jag hörde, räcker i de flesta sammanhang långt. Synen sägs ofta ligga närmast sanningen – jag har sett det med egna ögon – men visar sig samtidigt vara lättast att lura. (Det mest svårlurade? Antagligen luktsinnet.)

På senare tid har sinnenas fördomsfullhet hamnat i fokus. Utgångspunkten är de teorier om perception och kognition som skulle kunna sammanfattas i uttrycket ”the predictive brain”. För det mesta är det nämligen inte sinnesorganen som skickar intryck till hjärnan, utan tvärtom hjärnan som skickar förutsägelser till sinnesorganen. Vi ser det vi väntar oss att se, hör det vi tror att vi kommer att få höra. I psykologen Jonas Olofssons nyligen utkomna Det underskattade sinnet skriver han om luktsinnet, vars processer inte börjar i näsan utan i hjärnan ”redan innan luktmolekylerna når sin destination”. Sinnesintrycken fungerar enligt teorin om den förutsägande hjärnan bara som korrigeringar. Det är först när verkligheten tydligt avviker från våra föreställningar om hur det brukar vara som ljuset som reflekteras av den faktiskt letar sig in i våra ögon och vi ser den på riktigt.

Ett tidskriftsnummer upplevs onekligen främst med synen. Men inte bara ändå – omslaget har en viss textur när man drar med handen över det, att bläddra mellan sidorna ger ifrån sig ett särskilt ljud och pappret har sin egen doft. Det första intrycket av ett nytt Gläntanummer är kanske trots allt inte så plötsligt som det kan verka, utan resultatet av en lång process av finslipade förväntningar som bygger på tidigare mer eller mindre njutningsfyllda upplevelser.

Det är inte mycket annat att hoppas på än en fördomsfull läsning av numret alltså, men ge akt på avvikelserna, ity de är många.