Omslag

Glänta 2.16

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

2.16. Innehållsförteckning

Zygmunt BaumanNostalgins tidsålder

I den värld som Zygmunt Bauman kallar retrotopia står hoppet till det förflutna, och nostalgin har ersatt framstegstanken som modernitetens kännemärke. Här kämpar nationalistiska föreställningar om ett kollektivt förflutet mot en individualiserad och privatiserad framtidstro.

Det var så här – om nu någon skulle ha glömt det – som Walter Benjamin i början av 1940-talet, i sina ”Historiefilosofiska teser”, beskrev det budskap som Angelus Novus (omdöpt till ”Historiens ängel”) bar på i en teckning av Paul Klee från 1920:

”Historiens ängel måste se ut på det sättet. Han har sitt anlete vänt mot det förgångna. Där en kedja av händelser träder fram inför våra ögon, där ser han en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter. Han ville nog gärna dröja kvar, uppväcka de döda och sammanfoga det som slagits i stycken. Men en storm blåser från paradiset, som gripit tag i hans vingar och är så stark att ängeln inte längre kan sänka dem. Denna storm driver honom oemotståndligt in i framtiden, som han vänder ryggen, alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Det som vi kallar framåtskridandet är denna storm.”1

Om man idag, nästan ett århundrade efter att Benjamin nedtecknade sin bottenlöst djupa, ja makalösa insikt, skulle ta en närmare titt på Klees bild skulle man återigen ertappa Historiens ängel mitt i flykten. Men det som förmodligen skulle vara mest slående vore att ängeln håller på att byta riktning – Historiens ängel befinner sig mitt i en u-sväng: ansiktet vänder sig från det förflutna mot framtiden, vingarna trycks bakåt av stormen, som nu blåser från framtidens föreställda, förväntade och i förväg fruktade helvete, mot det förflutnas paradis (såsom det, förmodligen, framstår retrospektivt, förlorat och förfallet); men vingarna pressas även nu, såsom de pressades då, bakåt med en sådan kraft ”att ängeln inte längre kan sänka dem”.

Det verkar som om Klee för hundra år sedan fångade det förflutna och framtiden inbegripna i att byta dygder och brister med varandra, såsom Benjamin sedan beskrev det. Framtiden har nu kommit och det är dess tur att schavottera, anklagad för att vara opålitlig och oregerlig. Det bokförs på debetkontot. Och det är nu det förflutnas tur att hamna på kreditsidan – en tillgång som tillskrivs (med rätt eller orätt) en plats där det fortfarande var möjligt att träffa fria val och hysa förhoppningar som ännu inte hunnit grusas.

Nostalgi är, som Svetlana Boym påpekat, ”en känsla av förlust och hemlöshet, men det är också en flirt med den egna fantasin”.2 Om nostalgin på 1600-talet fortfarande betraktades som en högst behandlingsbar åkomma – mot vilken schweiziska doktorer exempelvis rekommenderade en kur bestående av opium, iglar och frisk alpluft – ”har denna övergående krämpa på 2000-talet kommit att betraktas som ett modernitetens obotliga tillstånd. 1900-talet inleddes med en futuristisk utopi och slutade i nostalgi”.3 Boym diagnostiserar dagens ”globala nostalgiepidemi, en känslosam längtan efter en gemenskap med ett kollektivt minne, en längtan efter kontinuitet i en fragmenterad värld” och hon menar att denna epidemi kan betraktas som ”en försvarsmekanism i en tid präglad av en allt mer hektisk livsrytm och samhällsomvälvningar av historiska proportioner”.4 Denna ”försvarsmekanism”, skriver hon, består framförallt i ”löftet att återuppbygga det idealiserade hem som är själva kärnan i många av samtidens mest framgångsrika ideologier, som frestar oss att ersätta kritiskt tänkande med en känsla av gemenskap”. Och Boym höjer ett varningens finger: ”Det farliga med nostalgin är att den blandar ihop det verkliga hemmet med det föreställda.”5 Slutligen ger hon också en vink om var sådana faror står att finna: i den typ av ”återställande” nostalgi som är så typisk för ”nationella och nationalistiska rörelser över hela världen, vilka ägnar sig åt antimodernt mytskapande genom att plocka upp nationella myter och symboler och, ibland, genom att frossa i allehanda konspirationsteorier”.

Låt mig tillägga att nostalgi bara är ett av många exempel på förhållningssätt som präglas av ett känsloladdat förhållande till ett ”någon annanstans”. Den här sortens känslor (och därmed också alla de frestelser och fällor som Svetlana Boym menar lurar i den pågående ”globala nostalgiepidemin”) hör till den mänskliga existensens grundvillkor, åtminstone sedan det svårbestämda ögonblick i historien då människan upptäckte att hon stod fri att själv träffa sina val. Eller för att uttrycka det mer precist: ända sedan upptäckten att mänskligt beteende är och måste vara en fråga om val och (genom den närmast naturliga förmågan till projektion) att världen här och nu är blott en av ett oändligt antal möjliga världar – förgångna, nuvarande och framtida. ”Den globala nostalgiepidemin” har tagit över stafettpinnen från (den gradvis men ändå oavlåtligt globaliserande) ”framstegsepidemin”.

Men historiens stafettlopp pågår fortfarande och kommer inte att låta sig stoppas. Det kan komma att ändra riktning, ja till och med byta bana – men det kommer inte att avbrytas. Kafka försökte fånga det inre, outsläckliga och omättliga imperativ som styr oss och som förmodligen kommer att fortsätta att göra det i all evighet:

”I fjärran hörde jag trumpetstötar; jag frågade tjänaren, vad det betydde. Han visste ingenting, och hade ingenting hört. Vid porten hejdade han mig och frågade: ’Vart rider du, herre?’ ’Det vet jag inte’, sade jag, ’bara bort härifrån, långt bort härifrån. Ständigt bort härifrån – bara så kan jag nå mitt mål.’ ’Du känner alltså ditt mål?’ frågade han. ’Ja’, svarade jag, ’jag sade det ju. Bort härifrån – det är mitt mål.’”6

Femhundra år efter att Thomas More med boken Utopia satte namn på människans tusenåriga dröm om att återvända till paradiset, eller att upprätta en himmel på jorden, håller ännu en hegeliansk triad framväxt ur en dubbel negation på att fullbordas. Efter att människans utsikter till lycka – som sedan More förknippats med en topos (en speciell plats, en polis, en stad, en självständig stat – var och en styrd av en god och vis härskare) – nu har kopplats loss från varje specifik topos och istället individualiserats och privatiserats (”subsidiariserats” till enskilda individer på ett sätt som påminner om snigeln och dess hus) är det nu deras tur att negeras, av just det som de ståndaktigt och tämligen framgångsrikt själva försökt negera. Ur More-utopins dubbla negation – dess avvisande följt av återuppståndelse – uppstår nu ”retrotopier”: visioner som befinner sig i ett förlorat, stulet, övergett men ändå odött förflutet, istället för att vara knutna till den ännu-inte-ofödda och därför icke-existerande framtiden, vilket var fallet för dess dubbelt avlägsnade föregångare.

”Enligt den irländske poeten Oscar Wilde bör vi när vi väl nått fram till landet av guld och gröna skogar på nytt fästa blicken vid den mest avlägsna horisonten och sätta segel igen. ’Framsteg är förverkligandet av utopier’, skrev han. Men den fjärran horisonten är okänd. Landet av guld och gröna skogar ligger höljt i dimma. Just i det ögonblick när vi borde axla den historiska uppgiften att se till att detta liv i välstånd, välmåga och trygghet också blir meningsfullt så har vi istället gjort oss av med utopin. Och det finns ingen dröm som skulle kunna ersätta den, eftersom vi inte kan föreställa oss en bättre värld än just den vi har. Det är till och med så att de flesta föräldrar som lever i rika länder tror att deras barn kommer att få det sämre än de har haft det.”

Det skriver Rutger Bregman i sin senaste bok Utopia for Realists (med undertiteln The Case for a Universal Basic Income, Open Borders and a 15-hour Week).7

Privatiseringen och individualiseringen av ”framstegstanken” och strävan efter att förbättra livsvillkoren har propagerats av de styrande eliterna och av de flesta välkomnats som en frigörelse: man slipper de stränga kraven på underordning och disciplin – i utbyte mot att man ger upp social välfärd och statliga trygghetsnät. För ett stort och växande antal människor har denna frigörelse sakta men säkert visat sig vara ett synnerligen blandat nöje – en välsignelse som fått en allt bittrare bismak av förbannelse. Frustrerande krav och begränsningar har ersatts av inte mindre kränkande, skrämmande och hämmande risker som bara ytterligare befäster det egna ansvarets imperativ som proklamerats från ovan. Skräcken inför de bestraffningar som var en del av den inte alls särskilt avlägsna forntidens konformitet, har ersatts av den inte mindre kvalfulla rädslan för att inte räcka till. I takt med att de gamla rädslorna förbleknade och de nya tilltog i styrka och omfattning så bytte befordran och degradering, framsteg och tillbakagång, plats med varandra – åtminstone för en växande andel av allt mer motsträviga spelpjäser i ett spel de var dömda – så upplever de det i alla fall – att förlora. Och detta har fått den allmänna opinionen och mentaliteten att svänga tillbaka: efter att ha satt sitt hopp till den alltför-uppenbart-opålitliga framtiden har människor istället kommit att satsa på vaga minnesbilder av ett förflutet som uppskattas för sin förmenta stabilitet. I en sådan U-sväng förvandlas framtiden från att ha varit den naturliga platsen för förhoppningar och förväntningar till ett tillhåll för mardrömsföreställningar: oron för att förlora jobbet och därmed sin ställning i samhället; rädslan för att hus och hem ska tas ifrån en; att behöva se sina barn halka neråt på samhällsstegen utan att kunna ingripa, samtidigt som ens egna surt förvärvade färdigheter och kunskaper förlorar det lilla marknadsvärde de fortfarande kan ha haft kvar. Vägen mot framtida svängar och vändningar tycks kantad av korruption och allmänt förfall. Kanske är istället vägen tillbaka, till det förflutna, en möjlighet att städa upp efter den förödelse som varje framtid, så fort den har förvandlats till samtid, har åsamkat?

Konsekvenserna av denna förändring gör sig märkbara på samhällets alla nivåer – i den världsbild som håller på att uppstå i dess spår och i de livsstrategier som denna världsbild ger upphov till och befrämjar. Javier Solanas senaste analys av hur dessa förändringar tar sig uttryck inom Europeiska unionen – ett avantgardeexperiment som försöker tillämpa idén om nationell integration på övernationell nivå – kan, med relativt små finjusteringar, tjäna som en röntgenbild av den ”tillbaka till det förflutna”-vändning som sker också på alla andra politiska och samhälleliga nivåer. Olika nivåer använder sig av olika språk för att beskriva vad som sker, men deras berättelser är anmärkningsvärt likartade.

”Europeiska unionen har drabbats av ett allvarligt fall av nostalgi”, skriver Solana. ”Längtan tillbaka till ’den gamla goda tiden’, då ländernas nationella suveränitet inte naggades i kanten. Detta ger vind i seglen för nationalistiska partier samtidigt som europeiska ledare fortsätter att försöka tillämpa gårdagens lösningar på dagens problem.”8 Och han förklarar hur det har kunnat bli så här genom att hänvisa till de senaste, mest drastiska och uppmärksammade händelserna:

”I kölvattnet av den globala finanskrisen 2008 ökade arbetslösheten dramatiskt i EU:s svagaste ekonomier, särskilt bland ungdomar, samtidigt som de starka ekonomierna sattes under tryck att ”visa solidaritet” genom att lösa ut krisländerna. När de starka ekonomierna inrättade dessa räddningsfonder passade man på att inkludera krav på besparingar, som i sin tur hämmade mottagarländernas ekonomiska återhämtning. Få var nöjda med sakernas tillstånd och många skyllde på den europeiska integrationen.”9

Att låta denna anklagelse stå oemotsagd vore ett ödesdigert misstag, fortsätter Solana. Det skulle riskera att föra oss bort från den enda väg som kan leda oss ur dagens kris.

”Den oro för ekonomin som många européer känner är befogad, men nationalisternas uppfattning om problemens orsaker är skev. Sanningen är att EU kan kritiseras för sättet som krisen hanterades på, men skulden för den ekonomiska instabilitet vi fått leva med sedan 2008 kan inte läggas på unionen. Den är följden av något mycket större: globaliseringen. […]”


”Vissa har använt trista erfarenheter av globaliseringen som ursäkt för en återgång till protektionismen och de enligt dem lugna tiderna med stabila nationella gränser. Andra längtar tillbaka till en nationalstat som egentligen aldrig har existerat och klamrar sig fast vid den nationella suveräniteten när de motsätter sig ytterligare europeisk integration. Båda grupperna ifrågasätter grunderna i det europeiska projektet. Men minnet sviker dem och deras längtan leder dem vilse.”10

Det jag kallar Retrotopia är en avledning av den ”andra gradens negation” som beskrevs ovan, en negation av utopins negation. Den är en del av arvet efter Thomas More i det att den är knuten till en territoriellt avgränsad topos: en fast grund som är tänkt att erbjuda – och förhoppningsvis garantera – ett visst mått av stabilitet och därmed också en tillräcklig grad av självsäkerhet. Den skiljer sig emellertid från denna tradition genom att acceptera och inkorporera de korrigeringar som dess omedelbara föregångare bidragit med, nämligen ersättandet av föreställningen om ”slutgiltig perfektion” med antagandet att den ordning som retrotopin ger upphov till istället präglas av en inneboende dynamik och är allt annat än slutgiltig. På så sätt blir det inte bara möjligt utan kanske till och med önskvärt att ytterligare förändringar följer på varandra i all oändlighet på ett sätt som den moreska idén a priori utesluter. Trogen den utopiska andan hämtar retrotopin sin inspiration ur förhoppningen att äntligen kunna förena säkerhet med frihet; något som varken den ursprungliga idén eller dess första negation har försökt sig på eller i alla fall misslyckats med.

Denna korta översikt över den moderna utopins post-moreska, femhundraåriga historia vore inte komplett utan ett försök att reda ut och beskriva några av de viktigaste ”tillbaka till framtiden”-tendenserna inom den retrotopiska fas av det utopiska tänkandet som nu börjar avteckna sig. Det handlar framförallt om återupprättandet av den gemenskapsmodell som kännetecknade stamsamhället, om återvändandet till idén om ett primitivt, ursprungligt jag som bestämts av icke-kulturella eller kulturresistenta faktorer, och överhuvudtaget om avståndstagandet från dagens dominerande (såväl inom samhällsvetenskapen som i den allmänna opinionen) föreställning om en uppsättning essentiella, förment oförhandlingsbara och nödvändiga egenskaper som karaktäriserar ”den civiliserade ordningen”.

Dessa tre exempel visar naturligtvis inte på en simpel och entydig återgång till en typ av livsföring som praktiserades förr i tiden – något sådant vore ju, som Ernst Gellner har visat, en ren och skär omöjlighet. Det handlar istället, för att göra bruk av Derridas begreppsliga distinktion, om medvetna försök till iteration, snarare än reiteration, av status quo ante, av det som existerade, eller som man föreställer sig har existerat, före den andra negationen – något vars representation vid det här laget ändå har återanvänts otaliga gånger och som förändrats betydligt på vägen i en process som innefattar såväl selektivt minne som selektiv glömska. Det må vara som det vill med den saken, det är de verkliga eller förmodade aspekterna av det förflutna, sådant som anses vara väl beprövat och som övergivits alldeles i onödan eller obetänksamt lämnats att förfalla, som tjänar som orienteringspunkter när rutten till Retrotopia ska läggas upp.

För att retrotopins flirt med det förflutna ska hamna i rätt perspektiv är det på sin plats med ytterligare en varning. Svetlana Boym påpekar att nostalgiska epidemier ”ofta följer på revolutioner” – och lägger klokt nog till att när det gäller Franska revolutionen 1789 var det ”inte bara l’ancien régime som förorsakade revolutionen, revolutionen frambringade i viss mening l’ancien régime; den gav den konturer, förde den till ett avslut och skänkte den en gyllene aura”, medan det var kommunismens fall som gav upphov till en bild av de sista sovjetiska decennierna som ”en gyllene tidsålder präglad av stabilitet, styrka och ’normalitet’, vilket är den förhärskande synen i Ryssland idag”.11 Med andra ord, vad vi i de allra flesta fall ”återvänder till” när vi drömmer våra nostalgiska drömmar är inte det förflutna ”i sig”, det förflutna ”wie es ist eigentlich gewesen” (”som det verkligen var”), vilket var det som Leopold von Ranke rådde sina historikerkolleger att avtäcka och framställa, något väl många historiker också uppriktigt har strävat efter genom åren, dock utan att vara i närheten av någon sorts samstämmighet. I E H Carrs inflytelserika Vad är historia kan vi läsa att:

”Historikern är väsentligen utväljande. Tron på en hård kärna av historiska fakta som existerar objektivt och oberoende av historikerns tolkning är en ren vanföreställning, som det dock är mycket svårt att bli av med.”

Och:

”Man brukar säga att fakta talar för sig själva. Det är naturligtvis inte sant. Fakta talar endast när historikern utnyttjar dem; det är han som beslutar vilka fakta som skall få ta till orda, i vilken ordning och i vilket sammanhang.”12

Carrs teser riktade sig till hans kolleger, de professionella historikerna, vilka han tilltrodde en uppriktig önskan att finna och avtäcka sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen. 1961, när de första exemplaren av Vad är historia ställdes in i bokhyllorna, var det utbredda, ja till och med rutinmässiga bruket av ”minnespolitik” (ett kodnamn för praxisen att godtyckligt välja ut eller avfärda fakta på politiska, egentligen partipolitiska, grunder) ännu inte en lika offentlig hemlighet som den är idag, inte minst tack vare den väckarklocka George Orwell gav oss med sin hårresande vivisektion av ”Sanningsministeriet”, som kontinuerligt ”uppdaterade”, det vill säga skrev om, historiska dokument så att de skulle passa till den ständigt skiftande officiella politiken. Vilken väg yrkeshistorikerna än har valt för att söka sanningen, och hur mycket de än försökt att hålla sig till den väg de valt, så är deras forskningsresultat och deras röster på intet vis de enda som finns tillgängliga i offentligheten. Inte heller är det de som hörs mest och tydligast bland alla de röster som konkurrerar om uppmärksamhet och det finns ingen garanti att just de når flest människor – alltmedan deras mest framgångsrika konkurrenter och minst nogräknade inspektörer och direktörer värderar pragmatisk nytta högre än välgrundad sanning när de riktiga historierna ska skiljas från de falska.

Det finns goda skäl att anta att world wide web och internet kommer att leda till sanningsministeriernas nedgång och fall (men alldeles säkert inte för den gråzon som utgörs av ”minnespolitiken”; den nya kommunikationsteknologin har om något snarare utökat möjligheterna att bedriva den typen av politiserad historieskrivning, då de nödvändiga medlen är mer tillgängliga än någonsin förr och dess potentiella effekter är både starkare och mer långtgående – om än inte mer långvariga). Sanningsministeriernas fall (det vill säga uppluckrandet av de makthavandes oinskränkta monopol på domsluten över vad som är sant och vad som är falskt) har emellertid på intet vis gjort det lättare för de som professionellt söker efter och formulerar ”sakernas tillstånd” att se till att deras budskap tränger in i det allmänna medvetandet; om något så har vägen dit blivit än skräpigare, slingrigare, gropigare och än mer förrädisk.

I takt med att klyftan mellan politiken och den verkliga makten vidgas – det vill säga förskjutandet av den förmåga att få saker gjorda och kompetensen att bestämma vad som behöver göras som tidigare låg hos den territoriellt suveräna staten – har också den ursprungliga idén om att bidra till människors lycka och välstånd genom att planera och bygga ett samhälle som är bättre anpassat till människans behov och drömmar kommit att betraktas som alltmer flummigt, eftersom det tycks saknas en aktör som har kapacitet att gå i land med en sådan enorm uppgift och kan hantera den oerhörda komplexitet det innebär. Peter Drucker har – kanske inspirerad av Margaret Thatchers TINA-maxim (There Is No Alternative) – beskrivit läget utan förskönande omskrivningar: ett samhälle som en gång för alla kopplar individuellt självförverkligande till social utveckling är inte längre ett möjligt alternativ, och det finns ingen anledning att förvänta sig att räddningen ska komma från samhället.13 Och som Ulrich Beck uttryckte det: resultatet är att det nu är upp till var och en att söka eller skapa sina egna, individuella lösningar på i grunden sociala problem och tillämpa dem – efter eget förstånd och med hjälp bara av individuella kunskaper, färdigheter och resurser. Målet är inte längre ett bättre samhälle (eftersom varje förbättringsförsök av en hel räcka praktiska skäl har blivit ett hopplöst företag) utan istället att förbättra den egna positionen inom ett i grund och botten och för all framtid oreformerbart samhälle. Istället för att jämnt fördela resultatet av de gemensamma ansträngningarna för att förändra samhället är det nu individuellt tillskansade konkurrensfördelar som gäller.

Översättning från engelskan av Carl Henrik Fredriksson.
”The age of Nostalgia” är ett för Glänta bearbetat utdrag ur författarens kommande bok Retrotopia, som planeras utkomma på Polity Press i januari 2017. Tack till Göteborgs stadsteater för översättningsstöd.



Noter  (↵ tillbaka till referens)
  1. Walter Benjamin, ”Historiefilosofiska teser”, i Bild och dialektik, övers Carl-Henning Wijkmark, Daidalos 2014. ↵
  2. Svetlana Boym, The Future of Nostalgia, Basic Books 2001, s xiii. ↵
  3. Boym, s xiv. ↵
  4. Ibid. ↵
  5. Boym, s xvi. ↵
  6. Franz Kafka, ”Uppbrottet”, övers Johannes Edfelt, i Ord&Bild, nr 10, 1939, s 552. ↵
  7. Rutger Bregman, Utopia for realists: The Case for a Universal Basic Income, Open Borders and a 15-hour Week, The Correspondent 2016, s 21. ↵
  8. Javier Solana, ”Europe’s Dangerous Nostalgia”, Project Syndicate, 25 april 2016 (”Europas farliga längtan tillbaka”, Dagens Nyheter, övers Claes Göran Green, 31 maj 2016 – några passager saknas i den svenska versionen och har här översatts av CHF). ↵
  9. Ibid. ↵
  10. Ibid. ↵
  11. Boym, s xvi. ↵
  12. E H Carr, Vad är historia, övers Birgitta Andersson, Bokförlaget Prisma 1961, s 8. ↵
  13. Peter Drucker, The New Realities, Butterworth-Heinemann Ltd 1989. ↵

Tillbaka