Glänta 4.99

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Bengt Brülde Hume – den instrumentella rationaliteten

Skotten David Hume (1711–1776) verkade inte bara som filosof, utan även som historiker och kulturdebattör. Som filosof har han haft stor betydelse inom ett flertal områden: han har gett väsentliga bidrag till såväl kunskapsteorin som metafysiken, moralfilosofin, medvetandefilosofin (i synnerhet emotionsteorin) och religionsfilosofin.

I den mån man kan tillskriva Hume ett generellt och enhetligt projekt så är det att visa på förnuftets begränsningar, i synnerhet det teoretiska förnuftets. Många av våra centrala föreställningar är, enligt Hume, såväl ogrundade som omöjliga att berättiga rationellt. Detta gäller inte bara våra moraliska föreställningar, utan även antagandet att det finns nödvändiga orsakssamband i naturen eller tanken på ett enhetligt jag bakom en persons upplevelser som har dessa upplevelser (och som dessutom består över tid).¹ Denna skepticism är en direkt följd av den empiristiska kunskapsteori som hävdar att en föreställning måste vara grundad i observationer för att räknas som kunskap, att den måste kunna härledas logiskt utifrån observationer. Kunskapsfrågan blir så inte bara en fråga om vad vi kan och inte kan observera, utan även en fråga om vilka slags slutsatser vi får och inte får dra utifrån det vi observerar. På denna punkt är Hume mycket restriktiv. Han hävdar t ex att man inte kan härleda ett ”bör” ur ett ”är”, att det finns en logisk klyfta mellan faktapåståenden och värderingar – en tes som har kommit att kallas ”Humes lag”. Han tillåter inte heller några så kallade ”induktionsslut”, t ex att man utifrån att det alltid varit på ett visst sätt (som att varje sak man släppt har fallit till marken) sluter sig till att det alltid kommer att fortsätta vara så. Det är värt att notera att Humes berömmelse till stor del vilar på dessa idéer om hur logiska slutledningar inte får se ut.

Humes syfte är emellertid inte enbart att visa att våra föreställningar ofta är ogrundade. Denna destruktiva sida av projektet kompletteras med en mera konstruktiv. Han vill även hitta psykologiska förklaringar till varför våra omdömen (i avsaknad av ett rationellt berättigande) ser ut som de gör. Så anser till exempel Hume att moraliska omdömen bottnar i känslor (i synnerhet sympatin) och att föreställningen om orsakssamband i naturen är grundad i vanan. Mig veterligen är detta det första exemplet på så kallad ”naturalized philosophy”.²


Den instrumentella teorin om rationellt handlande

De drag i Humes tänkande jag tänker fördjupa mig i här – och som kan ha en viss ”politisk aktualitet” – är hans rationalitetsteori, närmare bestämt hans uppfattning om det praktiska förnuftet, dvs om vad som gör en handling (strategi, procedur, praktik, etc) rationell.³ Humes svar på denna fråga är enkelt: den mest rationella handlingen i en given situation är den handling som gör att man bäst uppfyller sina nuvarande önskningar. Rationalitet blir enligt detta synsätt en fråga om effektivitet, om att hitta de medel som gör att man på ett så effektivt och resurssnålt sätt som möjligt kan nå sina mål.

Att denna instrumentella teori under lång tid har varit den dominerande synen på praktisk rationalitet kan knappast betvivlas, inte heller att vi blivit mer och mer rationella i denna mening – inte bara på det individuella planet utan även på det samhälleliga. Man behöver inte vara förtrogen med Max Webers teori om moderniseringsprocessen eller Frankfurtskolans kritiska samhällsteori för att se hur det målrationella effektivitetstänkandet brett ut sig i alla samhälleliga sfärer; i synnerhet inom ekonomin (t ex produktionen), men även inom den politiskt-administrativa sfären (t ex byråkratiseringen) och privatlivet (t ex de olika tekniker som har utvecklats för att vi skall kunna använda vår begränsade tid på ett så effektivt sätt som möjligt).


Två bakgrundsföreställningar

Innan vi utsätter denna rationalitetsuppfattning för kritisk granskning, låt oss först titta lite närmare på vad som ligger bakom teorin ifråga. I fallet Hume är det ganska klart att hans teori bottnar i två centrala föreställningar, nämligen (1) hans ”motivationsteori” och (2) hans föreställning om att önskningar och målsättningar ytterst inte kan bedömas med avseende på rationalitet.

(1) Humes motivationsteori kan grovt karakteriseras på följande sätt: Förnuftet ensamt kan inte ge upphov till handling; ”reason alone can never produce any action, or give rise to any volition” (A Treatise of Human Nature, s 462). Eller annorlunda uttryckt, man kan inte förklara någons handlande enbart med hänvisning till vilka trosföreställningar (beliefs) han eller hon har. Det som driver oss att handla är snarare våra önskningar (desires), eller ”impulses of passion”. Hume skriver: ”Reason is, and ought only to be the slave of the passions, and can never pretend to any other office than to serve and obey them” (ibid, s 462). Förnuftets uppgift är med andra ord att hitta medlen, de mest effektiva sätten att uppfyllla våra önskningar. Enligt detta humeska synsätt – som fortfarande är det dominerande inom filosofin – involverar en handlingsförklaring en referens både till en önskan och till en trosföreställning (om hur önskan skall uppfyllas).

Observera att denna ”desire/belief-psykologi” inte bara är en teori om hur handlingar skall förklaras utan även en föreställning om vad en handling är. Som Richard Wollheim påpekar i sin bok om Freud: desire/belief-psykologin ”is not so much a psychological theory as a pro forma for psychological explanations” (s xxviii). Det vill säga handlingar är per definition något som kan, och måste, förklaras i termer av önskningar och trosföreställningar: att se ett beteende (eller en passivitet) som en handling är samma sak som att se det som uttryck för bakomliggande önskningar och trosföreställningar.

(2) De av våra önskningar (målsättningar) som inte är grundade på falska föreställningar om världens beskaffenhet är varken rationella eller irrationella; de kan helt enkelt inte bedömas med avseende på rationalitet. Det behöver sålunda inte vara irrationellt att föredra världens undergång framför en skråma i fingret.⁴

Kort sagt, skälet till att rationalitet blir en fråga om hur man så effektivt som möjligt uppnår på förhand givna mål är, enligt detta synsätt, att det inte går att föra någon rationell diskussion om (de yttersta) målen. Denna föreställning verkar vara ganska allmänt omfattad inom t ex politiken, där diskussionen om verksamhetens yttersta mål oftast får stå tillbaka för en diskussion om med vilka medel man skall uppnå redan fastlagda mål som att hålla nere inflationen, reducera arbetslösheten, osv. Det är dessutom tveksamt om de diskussioner om ”visioner” som ändå förekommer kan kallas för rationella.

Om vi granskar denna andra bakgrundsföreställning så kan vi se att Hume egentligen inte erkänner existensen av någon genuint praktisk rationalitet. Vad som krävs för att en handling skall vara rationell är ju att den bakomliggande trosföreställningen tjänar den bakomliggande önskan på ett effektivt sätt, vilket i sin tur kräver att denna föreställning är rationell (sann), dvs teoretiskt rationell.⁵ På så sätt skulle man kunna säga att all rationalitet egentligen är av teoretisk natur.

Det är emellertid värt att notera att vissa moderna filosofer har gått ännu längre än Hume vad gäller ”subjektiviseringen” av rationaliteten. Anta att en grupp dansar regndans för att de vill ha regn och för att de tror att man kan uppnå detta mål genom att dansa. Enligt Humes teori är detta ett irrationellt handlande: föreställningen om att man kan producera regn genom att dansa är ju falsk, och dansen är därför ett ineffektivt sätt att uppfylla önskan om regn. Det är emellertid möjligt att se gruppens handlande som rationellt, givet att de vill vad de vill och tror vad de tror, dvs att inte bara betrakta deras önskan om regn som given, utan även deras föreställning att man kan uppnå detta mål genom att dansa. Enligt denna extremt tunna rationalitetsteori (som ligger till grund för bland annat beslutsteorin och spelteorin) är rationalitet bara en fråga om konsistens mellan trosförställningen och önskan, å ena sidan, och den handling de tillsammans motiverar, å den andra. Det är viktigt att se att Humes teori, som bara tar våra mål för givna, har större kritisk potential än denna tunna teori, som (i denna kontext) tar både våra målsättningar och våra trosföreställningar för givna. Även om den instrumentella teorin inte ger något utrymme för kritik av våra målsättningar, så ger den ju i alla fall utrymme för kritik av våra föreställningar (t ex föreställningar som att man kan framkalla regn genom att dansa eller bli frisk med hjälp av aromaterapi).


Kritik av den instrumentella teorin

Låt oss nu granska den instrumentella teorin närmare. Skall teorin accepteras eller förkastas? Vilken kritik kan man rikta mot teorin?

Låt oss först konstatera att mycket av den kritik som riktats mot den instrumentella rationaliteten egentligen inte träffar teorin som sådan. När Max Weber hävdar att rationaliseringen av samhället leder till meningsförlust och frihetsförlust, eller när de kritiska teoretikerna i Frankfurtskolan påpekar att mekanisering, standardisering och byråkratisering utgör hot mot folks individualitet, så visar detta inte att den instrumentella teorin är en felaktig teori, utan på sin höjd att det inte är bra att alla tänker målrationellt. Vad man har visat är att den stora utbredningen av teorin (eller mera precist, den stora utbredningen av det handlande som teorin utpekar som rationellt) har ett antal oönskade effekter. Man kan här jämföra med den spelteoretiska standardtanken att det finns situationer (jfr ”fångarnas dilemma”) där det blir sämre för alla om alla agerar rationellt. Detta är viktiga insikter, men de är inte tillräckliga för att slå hål på teorin som sådan.

Vad som istället verkar krävas är att man konstruerar en alternativ (och bättre) teori, ett alternativt rationalitetsbegrepp, som Marcuses kritiska rationalitet eller Habermas kommunikativa rationalitet. Ett sätt att göra detta är att först visa att det visst går att föra en rationell diskussion rörande önskningar och målsättningar, för att sedan komplettera Humes teori med en teori om rationella önskningar.⁶ En sådan teori skulle då hävda att rationellt handlande är en fråga om att på ett så effektivt sätt som möjligt uppnå rationella mål. Ett annat tänkbart alternativ är att man slutar tänka på rationalitet mot bakgrund av desire/belief-modellen. Ett exempel på en rationalitetsteori av detta slag är egenintresseteorin, enligt vilken praktisk rationalitet är en fråga om att maximera sitt eget goda över ett helt liv. En tredje möjlighet är att man så att säga tonar ned den praktiska rationalitetens praktiska betydelse, exempelvis genom att hävda att vi bör handla moraliskt istället för rationellt (och att vi bör ägna oss åt moralfilosofi istället för rationalitetsteori).

Hur man skall komma till rätta med rationaliseringen och dess avigsidor är emellertid en helt annan fråga. Här är det viktigt att se att även om det (mot förmodan?) skulle gå att få till stånd en rationell diskussion om målen så är detta ingen garanti för att rationaliseringens avigsidor skulle elimineras: Kanske skulle våra nuvarande mål ersättas med mera rationella mål, men effektivitetstänkandet som sådant skulle knappast avta. Kanske är det bästa man kan hoppas på att hitta eller skapa ”frizoner” där den instrumentella rationaliteten inte får något utrymme, t ex inom konsten (som Adorno föreställde sig). Faktum är att det nog vore instrumentellt rationellt att på detta sätt inskränka det instrumentella förnuftets herravälde: det är antagligen mycket lättare att uppnå vissa värdefulla mål om man kan låta bli att tänka och handla instrumentellt!⁷