1

En mås sjunker ner ur det nästan neonblå och kryssar bort mellan de vita masterna. Jag sitter på en mur vid havet, vattnet där ute är blixtrande vitt, ett bländande snöfall av ljus. Blinkar. Det är tidig eftermiddag och jag tror fortfarande att vår passagerarbåt Juliano i just detta ögonblick försöker skaka av sig den grekiska kustbevakningen där ute, i den arkipelag vars närmaste öar är synliga som glasklippor längs horisonten. Utöver sin besättning och Vangelis, Dror, och kanske några andra, är båten ännu tom. I själva verket är den bara en bild inuti mig: egentligen ligger den i  hamn, kvarhållen av kustbevakningen.

 

2

Taxiresan hit. Vi reser mot stränderna, äntligen. Lycklig. Flimrande ljus. Vi ska ge oss av idag, i ett omöjligt försök. Sömnig, blundar långa stunder, slår upp ögonen – palmer, trafik, vita fasader. Drömde något.

 

3

Redan igår planerade vi att ge oss av. Vi delade upp oss i mindre grupper och fick information om våra olika uppgifter. Allt skedde i hemlighet. Jag och Kalle skulle åka i en zodiakbåt – en snabbgående, uppblåsbar gummibåt av samma modell som exempelvis IDF använder sig av – för att med kameror dokumentera en hyrd passagerarbåts avfärd och eventuella konfrontationer med den grekiska kustbevakningen.  Den hyrda båten skulle på något sätt föra passagerarna till Juliano, som skulle vänta ute i havet. Senare bytte Kalle och Faraj plats.

Jag sitter på en mur vid havet, jag gick hit och klättrade upp när det blev tydligt att vi skulle bli tvungna att vänta här i ytterligare flera timmar. Ett förälskat par kommer gående längs piren, de stannar, kysser varandra, kan inte hålla händerna från varandras kroppar. Hon har en gul klänning, den fladdrar i vinden. Jag trodde att vi åtminstone skulle komma ut på havet. Jag ser för min inre blick Juliano där ute, nästan tom, guppande i vågorna.

 

4

Theodor sa till mig nyss, innan jag gick iväg, att den lag som Grekland använder för att hindra våra båtar för att ge sig av mot Gazas stränder stiftades av militärjuntan på sjuttiotalet, och inte har använts sedan dess. Det var länge sen jag såg att rätten är reducerad till undantagstillstånd, till efterklanger av maktens rörelser. Metalliska ekon. Som om lagen skrivs i efterhand. Som om domen föregår brottet. Ändå inbillade jag mig att vi skulle få åka, omöjligt. Blinkar, havets dån, ljuset – det är som att sitta i solens inre. Som att tvättas ur. Några segelbåtar kryssar där ute. Jag tänker hela tiden på bilden i Haaretz, där den palestinske pojken viftar med en grekisk flagga, jag tänker att hans ansikte är så allvarligt, att det är som en redan gammal mans ansikte. En gammal man som vet att han är en bild, och att denna bild kan rädda hans liv, hans levande kropp, som inte är en bild, utan har ett hjärta, ögon, händer, armar som kämpar för att lyfta den tunga, smattrande flaggan. Han är kanske tio år gammal

 

5

De andra passagerarna skulle alltså plockas upp av den hyrda båten här i hamnen, och vi skulle åka ut bredvid dem i zodiaken och ansluta oss till dem ute på öppet vatten. Vi skulle sedan allihop först nå Juliano, och sedan också försöka nå den franska båten Dignity, som i mer än en vecka har väntat långt där ute i det vita ljuset, ytterst i den grekiska övärlden, där de snabbt ska kunna nå internationellt vatten. Det blev alltså ingen resa igår, utan istället ännu en natt på hotellet, och ytterligare timmar av sömnlöshet, nervositet, utmattning. På morgonens möte hade vi långa men nödvändiga diskussioner om varför vi överhuvudtaget skulle försöka lämna Grekland. Skulle det inte bara uppfattas som ett jippo, när vi visste att den amerikanska och den kanadensiska båten hade blivit stoppade? Vissa av oss ville hellre hålla en presskonferens och sedan åka hem. Det fanns goda argument för detta. Ändå beslöt vi oss för att försöka ge oss av, först och främst eftersom det fanns en liten chans att vi, den första europeiska båten att försöka bryta den blockad som nu också EU upprätthåller, skulle bli utsläppta och att detta skulle kunna öppna en möjlighet också för de övriga båtarna att ge sig – den spanska båten, lastfartyget, som fortfarande befinner sig i reparationsdocka, eventuellt andra båtar. Vi var så många båtar. Vi stoppades, en efter en. Det fanns också juridiska skäl till att det var viktigt att vi försökte lämna grekiskt vatten, att vi prövade det lagvidriga utreseförbud som Grekland hade placerat över oss. Under dagen satt vi därför i lobbyn och väntade på att bli hämtade. Då och då kom rapporter från Juliano, som till slut hade fått tillstånd att ge sig av från Grekland. Hon rörde sig ut ur reparationshamnen, på väg till sin vanliga kajplats, varifrån hon alltså skulle ut på öppet hav.

 

6

Runt klockan fyra i eftermiddags åkte vi allihop i taxibilar ut mot hamnen där vi nu befinner oss. Jag somnade med hörlurarna i öronen och solen blåsande in under ögonlocken, och drömde något, sa jag det? Minns inte vad – röster, skuggor, kanske drömde jag om Gaza – jag vill tro det, fast kanske drömde jag om hemma istället, eller om någon plats där de båda platserna flyter samman och blandas, där skillnaden inte finns. Skillnaden som vi inte längre kan leva med.

Vi anlände för några timmar sen till en sorts kafé eller yatchklubb där en stor mängd passagerare var samlade – greker, svenskar norrmän. Det var där jag mötte Theodor. Jag hade inte sett honom sedan icke-våldsträningen, då vi båda spelade israeliska soldater i rollspelet om bordningen – det känns som en livstid sedan. Vi skakade hand, kramades. Han, liksom nästan alla greker jag har talat med, sa att han skämdes över vad hans regering hade gjort.

”But now we know at least” sa jag, ”now we know that all this talk from Europe about human rights and peace is only talk.” Parasoller smällde i vinden över oss. ”We see the naked violence now.” Vi drev omkring på yachtklubbens uteservering, en stämning av uppbrott och anspänning låg över gruppen av passagerare. Vi som skulle åka zodiak skämtade om det, vi sa att vi var en sorts elitgrupp, att vi skulle tatuera in dödskallar på överarmarna. Vi gjorde high-fives och sa ”zodiak” med värsta Hollywoodaccenten. Berg av ryggsäckar, sovsäckar, kameror. Vi var på väg, vi skulle äntligen ge oss av, ut, bort i det omöjliga, i den omöjliga riktningen. Det kändes som att vi väntade på att resa till en ny värld. Många journalister var där, också, med sina kameror.

Jag sitter på en mur vid havet och väntar. När jag blundar strömmar ljus rakt genom ögonlockens hud. Ännu finns det en liten chans att vi kan åka. Jag tänker på pojken med en grekisk flagga och på Juliano, vår båt som jag fortfarande tror rör sig där ute i ett sista försök att nå en värld där rätten finns, och människor finns. Om någon timme, efter att jag har hoppat ner från muren som jag sitter på och gått tillbaka till yachtklubben, kommer jag få veta av Stellan att Juliano åkte från reparationshamnen till sin ordinarie kajplats, och redan där blockerades av grekisk kustbevakning. Den båt jag ser där ute, skimrande, genomskinlig, finns inte. Bara en dröm.

Jag satt med Faraj och drack cola i baren när beskedet kom att vi inte skulle ge oss av, att kustbevakningen hade stoppat Juliano. Då lät det som om det hade skett ute till havs – detaljerna var suddiga, oklara, men ett antal passagerare – parlamentarikerna och journalisterna – gav sig hastigt av för att i den hyrda passagerarbåten åka ut för att bevittna händelsen. Kanske kunde de också kasta sina namn och ansikten, in i spelet, förskjuta någon balans, befria vår båt. Vi andra skulle vänta. Vi väntade. Efter ett tag gick jag bort längs piren och klättrade upp här. Jag ville se havet. Det ändlösa. Jag ville sitta här och tänka på den här världen, på det jag är med om. Europa är tyst. Bildt är tyst. EU är tyst. USA är tyst. Det är en mycket kraftfull handling. Att vara tyst. Jag tänker på mannen med hopsydda läppar som jag såg för flera dagar sen. Jag har inte sett honom sen dess, fast jag har tittat efter honom varje gång jag passerar de protesterande flyktingarnas tält. Lappen hänger kvar över tältets ingång. ”STOP LYING!” står det på den.

 

7

Jag har en utskrift av dikten som jag ville läsa på Gazas stränder i min ryggsäck.

 

8

Jag har gått tillbaka till yachtklubben nu, klockan är runt sex, sju. Vi har varit här ute i hamnen i tre eller fyra timmar. Faraj, Henry, Maria-Pia och Stellan sitter kvar på uteserveringen och väntar, under en buske med tusentals violetta blommor. Ur högtalare kommer dröjande, lös jazzmusik. Vi sitter och talar om demokratin, om tårgasen på gatorna i den här staden, om sveket från våra folkvalda, och Dror ringer och berättar att Juliano inte alls befinner sig ute på havet utan i hamn. Tydligen grälar Vangelis – den grekiska organisationens ledare – med kustbevakningen. Också den hyrda båten med några av våra passagerare förföljs nu av kustbevakningen.

I våra samtal vidhåller vi alla att det som nu sker är en seger. Vi har blottat något som det var nödvändigt att blotta, en grund som kanske alltid har funnits under orden som våra folkvalda har uttalat om blockaden. De har talat om det folkrättsvidriga, om nödvändigheten av att häva blockaden. Nu sker det som sker, och alla kan se det, och ingen kan längre vara blind för Europas roll i upprätthållandet av blockaden mot Gaza, eller för den internationella rättens tomhet.

 

9

I högtalarna spelas nu en jazzversion av ”Somewhere over the rainbow.”

 

10

Händelserna i Aten sommaren 2011 har förvandlat språket. Så måste det vara. Språket måste ha förvandlats av detta, vi kan inte längre tala om Gaza och blockaden på samma sätt, det måste vara omöjligt. Många människors ord betyder inte längre någonting.

 

11

De grekiska segelbåts- och yachtägarna i sina kepsar och solglasögon rör sig sömnigt i det avtagande ljuset. I morse, när vi diskuterade hur vi skulle gå vidare om det som nu håller på att hända hände, nämnde någon att staden Tunis har erbjudit sig att bli vår hemmahamn. Jag tänkte på Tunisiens människor, som efter decennier av diktatur och svek från omvärlden precis har dragit ett hastigt andetag av frihet, och som mitt i sin egen ekonomiska kris och sitt eget politiska kaos vågar och kan sträcka ut en hand mot Gaza, och mot oss, som sträcker ut vår egen hand. Händer, utsträckta i tomheten. Och jag satt i den kvava frukostsalen med smaken av utspätt kaffe i munnen och sömnens suddighet kvar i huvudet och jag blundade och tänkte på Europa, på detta Europa som alltid har talat om demokratin och rätten, detta Europa som just nu bombar Libyen i dessa namn, demokratin och rätten, och något dog i mig mig då, tror jag, någon sista bild som jag fortfarande hade i mitt inre av vad vi kunde vara. Det kändes som om mitt hjärta brast. Men det var en bild som bröts sönder inuti, som när man bryter sönder en glasskiva med händerna.

 

12

Röster i vinden. De stora buskarna med violetta blommor vajar över oss. Vi väntar på nyheter från någon av de två båtar som just befinner sig i ett dödläge med kustbevakningen. Klockan blir åtta, nio, vi sitter kvar. Maria-Pia kommer till mig, där jag sitter i skuggan, hon hukar sig bredvid mig och håller fram ett citat av Göran Sonnevi som hon har antecknat i sitt block: ”Någonting rör sig djupt inne i Europas hjärta / Jag vet inte ännu vad det är / Vilken musik / Jag får ta reda på det”

 

13

När solen är på väg ner går jag tillbaka till muren och klättrar upp. Solnedgången är overklig, som i en dröm. Fortfarande vet vi inte säkert det vi kommer att veta senare, efter taxifärden tillbaka till hotellet och en sista natt i Aten: att Juliano aldrig kommer resa mot Gaza, att det har varit bestämt sedan länge, att blockaden av Gaza nu obestridligen sträcker sig också till EU. En annan man är också uppe på muren, öster om mig, han sitter där borta, en silhuett. Apelsinfärgade ljusflingor över havets krusade hud. Jag sitter länge och stirrar rakt in i den sjunkande solen, lägger mig ner på rygg, tittar upp i den mörknande himlen. Vad är det jag är med om här? Vad är det jag bevittnar dessa dagar i Aten? Vilken världsordning föds? Vilken värld dör? Bara min egen oskuld och politiska naivitet? Nej. Också något annat. Det blottas, skrapas rent, som ben, rester. Rättens rest? Men ingenting är avgjort. Det ska avgöras i mänsklighetens hjärtan, och ögon, och i våra hjärnor, av våra handlingar, med våra kroppar, som lever här, en stund till. Blinkar. Jag känner mig så urblåst, alldeles tom, som om jag inte finns längre. Vi kommer inte komma iväg, jag förstår det nu, helt och fullt, också med min kropp, som var beredd att kasta sig mot det okända. Det är en utmattning som jag aldrig har känt förut, en fysisk och känslomässig trötthet in i benen. Jag tänker att om rättvisan tvingas vänta alltför länge upphör den kanske att vara rättvisa och blir något annat. Jag tänker på vad jag ska göra när jag kommer hem, men allt det känns främmande, som om det är någon annans liv där borta, i Sverige. Som om jag kunde somna om, drömma vidare på samma dröm. Jag är vaknare nu. Alla är lite vaknare nu. Den jag var när jag reste kommer aldrig mer hem. Sätter mig upp och slänger fötterna över murens kant, tittar ner i vågorna, hur de sköljer över stenarna. Vi delar denna värld med varandra – jag får en så stark känsla av det, plötsligt, och sedan kommer, överrumplande, en helt ny känsla, som jag inte visste att jag hade saknat. Att jag hör hemma på den här planeten, att jag är en del av den här tidsålderns liv, att det här är mitt hem. Obeskrivligt. Vågorna slår mot stenarna, drar sig tillbaka ut i det öppna – ett vitt, skummande dån – och slår upp mot stenarna.