Glänta 4.05

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Friedrich Kittler Om stater och deras terrorister

Allt liv har flyttat ut i modulbyggen. Ingeborg Bachmann, Grosse Landschaft bei Wien.

Mina damer och herrar, ärade myndigheter, vi tjänar alla ett högre syfte; jag, till exempel, tjänar ett Grekland där det över huvudtaget inte finns några myndigheter och där ordet helt enkelt är fritt.

Ni, däremot, räknar för säkerhets skull, hoppas jag, med klassiska krig även i framtiden. Allt annat skulle, med tanke på de båda världsmakterna på var sida om Stilla havet, röja en sådan blåögdhet att ni knappast alls skulle ha följt denna föreläsningsserie. Det är bara så att det i dag knappast finns någon, såvitt jag vet, som vill veta vad ett klassiskt krig skulle kunna vara. Dess fasor skulle överstiga allt vi någonsin upplevt.

I stället stirrar vi här i Europa, likt den kanin som hypnotiserats av ormen, på det skenbart avlägsna skådespel där två absoluta fiender uppträder, varav den ena sidan inte är något folkrättsligt subjekt och dessutom systematiskt begår överträdelser mot civilbefolkningens mänskliga rättigheter, medan den andra klokt nog försummar den klassiska distinktionen mellan brottsbekämpning och krigsrätt, polisen och krigsmakten.

I en lång forskningshistoria, från Carl Schmitt till Michael Jeismann, har det bedrivits grundlig forskning i den ännu längre förhistorien om den absoluta fienden, och precis som med förtryckarsystem eller skurkstater gäller det helt enkelt att utrota denna fiende. I dag gäller det snarare att påminna om vad relativa fiender en gång var, på den tiden då ridderskapet ännu ömt vårdade krigen i Europa. Frans I, den allra kristnaste av franska kungar, har genom Karl V, romersk kejsare och tysk kung, efterlämnat ett lika vackert som tänkvärt motto: ”Min broder Karl och jag är ändå en i själ och hjärta: vi vill båda ha Milano”. Det hindrade emellertid inte Karls segerrika knektar från att utöva svärdets blodiga hantverk i slaget vid Pavia 1525, där man kämpade om Milano, och det hindrade inte kejsaren från att vare sig sätta sin motståndare i hedersfångenskap eller från att släppa honom redan efter ett år i samband med freden i Madrid. Ingen av de båda kallade den andre ett odjur. Mottot, liksom senare Lacan, förklarar nämligen att bröders begär – även om de likt Europas fordom krönta ledare bara är bröder till namnet – alltid är ömsesidigt och just därför inbegriper erkännandet av rivalen som ens like.¹ Detta som en påminnelse om de klassiska krigen, där fienden var blott en jämbördig och tillfällig motståndare.

Men det är nu en rättvisesak, som bygger på erkännande och jämvikt (för att bara antyda något om Sofokles Antigone) samt på att olika krig, vare sig de är relativa eller absoluta, inte skall mätas med olika måttstockar. Jag fruktar därför, fritt efter Claude Lévi-Strauss, att varje maktsystem har de fiender som det producerar.

Innan jag försöker undersöka detta antagande med avseende på de stora maktsystem som tvingar oss till handling, vill jag emellertid plocka upp ett litet exempel ur den så kallade samtidshistorien. Vi var unga på den tiden.

^I

När den gamla goda Förbundsrepubliken ville lämna efterkrigsidyllen bakom sig, gjorde man det genom en modernisering eller – som andra kallar det – en kolonisering av sin livsvärld. De trevna enfamiljshus som Adenauer låtit uppföra i långa rader i städernas utkanter, för att härbärgera återvända krigsfångar och deras hustrur (som vid det laget helt kommit ifrån varandra), förbyttes plötsligt i oändliga höghusområden, som hela skogshuggarkommandon dock först måste skapa utrymme för med hjälp av sina motorsågar. Stadsdelar med så vackra namn som Freiburg-Binzengrün eller Erftstadt-Liblar sköt upp som svampar ur jorden. Inte konstigt då att de hyresgäster som med hjälp av hissar och sopnedkast kunnat staplas på varandra i sådana satellitstäder (det var så man på den tiden kallade dem, inspirerad av de nya nattliga stjärnbilder som tekniken förmedlade) utvecklade statiska och monotona konsumtions- och fritidsmönster. Detta skulle förvisso ha inneburit riktigt obehagliga köer i personbilstrafiken om de grundliga stadsplanerarna inte samtidigt hade börjat reda upp trafiksituationen. Enligt redan utarbetade planer, vilkas genomförande bara försenats av ett världskrig, förvandlades Förbundsrepubliken till den biltätaste större staten i världen. Snart kunde ovan nämnda satellitstäder inte bara skryta med egna varuhus, utan också med egna motorvägspåfarter. I Västtyskland inleddes en ny epok – och vi kan säga att vi var med.

Vi fick både partyn, varuhusbränder och bankrån där förövarna på ett märkligt sätt var omöjliga att spåra. Först när de kriminella, som de kallades, började skicka bekännelsebrev med logotyper med tydligt östliga drag, insåg kriminalpolisen åtminstone vem man hade att göra med och överlämnade då de olösta fallen till den ännu minimala centrala polismyndigheten, Bundeskriminalamt. Denna myndighet misslyckades visserligen också inledningsvis, men påminde sig sedan en SPD-medlem och polismästare i en mellanstor stad, vars dröm (liksom Oskar Wieners) alltid varit att utveckla Centraleuropa. Denna härold för polisarbetets mo-dernisering, det vill säga datoriseringen av alla spaningsmetoder, begrep den enkla men djupa tanke som jag utgått ifrån här: varje maktsystem har de fiender som det producerar.

Eftersom de hade anpassat sin livsvärld till den dåtida moderniseringsvågen, alltså till satellitstäderna i anslutning till motorvägarna, kunde terroristerna (ja, så fick de hädanefter heta) likt Maos fiskar, perfekt kamouflerade, gömma sig i partisankrigets vatten. Mimikry är alltid smart, men inte min stil. De körde samma snabba BMW-bilar för att kunna ligga kvar i omkörningsfilen och de hyrde vitmålade lägenheter i de nybyggda höghustornen, där ingen kände sina grannar, för att kunna använda hyreshusens sopnedkast till att med minimal ansträngning göra sig av med de till synes oskyldiga resterna av sitt bombknåpande. För att inte tala om de rester av skog som lämnats kvar här och där och som lämpade sig utmärkt för att öva pistolskytte.

När Bundeskriminalamt kommit underfund med detta gärningsmannamönster (eller ur de berördas synvinkel, denna trista livsvärld) hade man dem redan så gott som bakom lås och bom. För som ni säkert minns hade också fängelserna självklart utvecklats och byggts helt enligt samma nya moderniseringsmönster. På den tiden kunde nämligen inte bankrånare, bombsprängare eller mördare leva som vi andra in i minsta datadetalj. Också under falskt namn var det exempelvis för farligt att betala hyran på vanligt sätt. Därför utvecklade doktor Horst Herold, den kongeniala hjärnan i Bundeskriminalamts ledning, högst personligen den negativa rasterspaningen, det vill säga en landsomfattande datasökning efter administrativa vardagsrutiner som vissa hyresgäster helt atypiskt underlät att följa. Vi vet hur det gick, men vi har kanske inte förstått vidden av vad som hände. Först i våra sekelskiftesvåningar går det i dag långsamt upp för oss vad det innebar att växa in i en Förbundsrepublik som förseglade de världsliga kvarlevorna av sig själv under betong och asfalt.

Låt oss därmed gå från det lilla exemplet till det världsomfattande. Flygtrafik i stället för motorvägar, Internetövervakning i stället för Bundeskriminalamts datorer, den bank- och räntelösa penningöverföringen på heder och samvete, som utmärker islam, i stället för de där besynnerligt kontanta hyresbetalningarna, och slutligen Guantánamo i stället för Stuttgart-Stammheim. Bortsett från sin höjd är det bara höghustornen som inte ändrat sig på tre årtionden. Frågan lyder med andra ord: hur har dagens världsmakt skaffat sig sina fiender?

^II

För att kunna förstå det krävs först en tillbakablick på äldre imperier. Det brittiska imperiet, som slutgiltigt avlöstes av USA i och med andra världskriget, vilade på två pelare: en som på sin tid var helt modern och en som var helt igenom traditionell. Den nyhet som Storbritannien drog ut i första världskriget med var ett unikt, avlyssningssäkert telegrafkabelnät, som omfattade alla transoceaniska hamnar som Royal Navy behövde för att upprätthålla sitt sjöherravälde. Denna all red, det vill säga rent brittiska, telegrafledning meddelade the fleet in being, det vill säga flottan i varande och alltså inte bara i vardande, om varje fientlig rörelse och varje nypåfyllt kolmagasin. Ingen annan stat, och naturligtvis heller inte centralmakterna, förfogade över sådana möjligheter att globalt fjärrstyra kriget, vare sig för sina logistiska eller strategiska ändamål. Med andra ord hamnade centralmakterna på första världskrigets andra dag i en dubbel blockad: på grund av det brittiska telegrafmonopolet fick de inga nyheter, på grund av Royal Navy fick de inga förnödenheter, särskilt inte chilensk salpeter.

Också den andra pelaren som det brittiska imperiet vilade på säkrade tillförseln, inte bara av varor utan också av kanonmat. Andra kolonialmakter, såsom Frankrike eller Belgien, valde i slutet av artonhundratalet att efter spartansk modell hålla kvar sina svarta och gula undersåtar i slavståndet, medan Storbritannien inför boerkriget 1899 hade lärt sig den bittra läxan från Sepoyupproret 1857. Mot upproren inom de till antalet kraftigt överlägsna indiska understödsregementena hjälpte bara vicekungadömets telegrafnät och dess vitt spridda garnisoner; mot det partisankrig som fördes av sydafrikanska boer som tänkte behålla sina färgade slavar hjälpte bara stridsinsatser från andra färgade. Hela regementen av sikher, gurkhas och andra kolonialstammar som en gång i tiden bjudit ostindiska kompaniet mycket blodiga strider, dödade och dog plötsligt i kejsarinnan Victorias namn. Därför slutade A Sahib’s War, eller herrarnas krig, som Kipling kallade sin novell i ämnet, för många boer i taggtrådsomgärdade koncentrationsläger.

1907 års nobelpristagare i litteratur avslöjade också hur poetiskt den färgade vite, denna omöjlighet, sattes till världen långt före Afghanistans CIA-finansierade Norra allians. Kipling, Mowglys och Kims författare, kom till världen i kejsardömet Indien och fick alltså lära sig hindi före engelskan. Ammor är äldre än mödrar. Kiplings lyriska börda, att i egenskap av vit man ha till uppgift att föra ut kulturen till alla andra raser, lades förmodligen på honom av den mahdi som 1881 (alltså långt före de saudiska kungarna och alla deras bin Ladin) lyckades underkasta ett helt land – nämligen det egyptisk-brittiska kondominiet Sudan – Muhammad ibn Abd al-Wahhâbs rena lära. En första skurkstat hade fötts sedan Gordon Paschas avhuggna huvud (som om man hade velat ge Bataille rätt) placerats på Khartoums stadsmur, där det stirrade upp mot den tomma blå himlen, och imperiet nu bara understöddes av sina maskingevär och diktare. ”We have the machine gun and they have not”, diktade Hilaire Belloc redan på den tiden träffande om skillnaderna i hudfärg; maskingeväret utvecklades och användes, precis som senare atombomben, nämligen bara mot färgade. Outhärdligt tung blev dock, som sagt, Kiplings börda först när också denna vapentekniskt perfekta distinktion kommit på skam; från och med oktober 1899 riktade vita sina maskingevär mot andra vita, boer mejade ned britter och vice versa. Därav drog Kipling en knivskarp slutsats: först när britterna inte längre måste ingå ruttna kompromisser med opålitliga släktingar på Europas troner, vilka exempelvis tog emot boerpresidenter på slottet i Berlin, utan i stället uppbars och försvarades av sina svarta, bruna eller gula infödingar själva, skulle solen – liksom en gång för Karl V – aldrig gå ned över imperiet.

Alltså introducerade Kipling (långt före CIA) en ny typ av romanhjälte. Det purunga halvt föräldralösa halvblodet Kim gungar på Zam-Zammah, La-hores gamla bronskanon. Han dansar mellan moguler och vicekejsare, en indisk mor och en saknad far från kolonialtrupperna, han nomadiserar genom halva Indien, känner som enda person båda sidor av fronten och kan därför i det avgörande ögonblicket göra ett lyckodrag i the Great Game, som drottning Victoria och tsar Nikolaus spelar om just Afghanistan.² På detta sätt trollar ett halvblod där hundra ämbetsmän och tjugo regementen ömkligt skulle ha misslyckats; på detta sätt är det nomaden som räddar allas våra orörliga hus. Tiotusentals knivbeväpnade gurkhas och sikher, det vill säga Englands koloniala världskrigseliter, skulle följa Kims vackra exempel, men framför allt det exempel som statuerades av Lawrence av Arabien, som i militärhistorisk mening tog Kiplings kolonialromantiska roman på orden för att göra segerrika turkfiender av unga oerfarna saudiska furstesöner, som bara hade kameler, falkjakt och Muhammad ibn Abd al-Wahhâb i huvudet. Inte ens trettio år efter Kitcheners blodiga seger över mahdin upphöjde alltså Lawrence de absoluta fienderna till kungar. Deras kamelryttares maskingevär hade slutligen störtat självaste sultanatet, förstört österlandets gamla ordning och nomadiskt öppnat dess vidder. Vilka oljerikedomar som den befriade öknen gömde och gömmer, kunde Londons hemlige agent, till skillnad från sina fjärrmanövrerare, knappast ana. Alltså ljöt Lawrence av Arabien en obevakad morgon motorcykeldöden. Den vite mannens börda föll från hans axlar och i stället togs den över av vår man i Riad eller Mosul.

^III

Först efter detta förspel, även kallat första världskriget, känner jag att jag alls kan behandla samtiden och framtiden; allt annat vore lika censurerat som nyheter från Deutsche Presseagentur. Det har till dags dato aldrig funnits någon världsmakt som kunnat upprättas utan translatio imperii; man behöver bara tänka efter. Sålunda härrör, som bekant, Amerikas solitära storhet från andra världskriget, då Storbritannien drunknade i ett hav av blod, svett och tårar och skrev över sitt förlorade imperium på USA. Detta reglerades emellertid inte i arrende- och hyresavtalet från 1941, genom vilket bara den underordnade krigsskådeplatsen Atlanten såldes ut, utan det skedde, vilket är mindre känt, på Indiska oceanens och Stilla havets vidder. Det fanns förfärande goda grunder för Japans attack på ett sovande Hawaii en tidig söndagsmorgon, trots att somliga ständigt försöker se det som ett förspel till den?11 september 2001, nämligen USA:s vägran att låta det råvarulösa kejsarriket delta i den lika industriella som militära omställningen från kol- till oljeförsörjning. För övrigt bytte Japan i april 1943 inte bara utrikesminister utan hela sin utrikespolitiska strategi, vilket ”också skulle få avgörande betydelse för efterkrigsutvecklingen i Sydostasien”.³ De idel underdåniga slavfolk som militären drömt om ersattes av en ”storasiatisk välståndssfär”, vars blomstringsperiod väsentligen skulle bygga på att alla ockuperade exkolonier, från Vietnam till Indonesiens och Filippinernas östater, vid sidan av Japan beviljades samma rätt till själbestämmande och oljekällor. När studentrevolutionärerna i min ålder skanderade sitt ”Ho Chi Minh” för att visa sig lämpliga som blivande utrikesministrar, visste de väl inte så noga i vilken tennos namn de vrålade. Och när al-Qaida i dag opererar på Bali eller Mindanao går historien vidare.

I detta allvarliga läge, då herraväldet över Ostasien och Stilla havet stod på spel, genomförde USA en militärteknisk revolution. Landets logistiska krigsansträngningar gick huvudsakligen ut på att täcka båda hemisfärerna och alla havskuster på denna jord med landningsbanor och flyghangarer. USA överträffade en världsmakt som hade byggt på den avtalsreglerade maxstorleken på sin flotta, alltså helt enkelt genom att för första gången i världshistorien ställa om imperiet från en sjöstridsmakt till en luftstridsmakt. Redan andra världskriget innebar att US Air Force etablerade flygbaser i Västeuropa, Sydamerika, Afrika och Bortre Indien, vilket gjorde det möjligt att inleda världsomspännande operationer mot alla tre axelmakterna; efterkrigstiden gjorde detta logistiska nät ännu finmaskigare och bredde dessutom ut det över förlorarna. På så sätt kan man i förbigående förklara vilket pentagram eller vilken pentagon det är som kan vålla den tyska regeringen sådan vånda med sina överflygningsrätter.

Långt viktigare i dagens Great Game är emellertid de exotiska orter och öar som tillåter den flygburna världsmakten – för att tala med Salvador Dalí – resor till Inre Mongoliet, alltså till Eurasiens förborgade hjärta. När fullastade B2-plan lyfte i riktning mot Kandahar eller Kabul, låg deras ammunitionsdepåer och startbanor fortfarande på Diego García, en enslig, av Storbritannien avträdd ö i Indiska oce-anen, vars hela befolkning fram till 1973 flyttades över till de fagra Seychellerna. Precis som Malta under andra världskriget fick rykte om sig att vara ett osänkbart hangarfartyg med uppdrag att bombardera tyska afrikakårens försörjningslinjer, solar sig dagens öar och kuststäder i de strategiska vapensystemens glans.

Men därmed närmar sig världsmakten alltmer sin egen raka motsats. Havets motsats är öknen, stadens motsats är stäppen. Civilisationsprocessen eller bättre uttryckt USA:s militära infrastruktur, tränger sig steg för steg fram i regioner som hittills varit slutna för The Western Civilisation (detta tänkvärda begreppsliga otyg). Sålunda uppstår först plåthyddor eller cargokulter, som till och med upphöjer de fallfärdiga ruinerna efter ett militärindustriellt komplex till gudar, ända tills själva världsordningen slutligen vacklar: stad möter stäpp, hus möter tält, balansen i nomadernas liv går förlorad. Så verkar det vara i dag. När Usama bin Ladin fortfarande försåg världspressen med generösa kommunikéer, handlade hans krigspropaganda åtminstone alltid om att de kameluppfödande nomadernas heliga ökenland erbjuder amerikanska garnisoner kaserner, hangarer och gäststatus.

Innan vi kan gå vidare med krigshistorien och dess framtid, gör vi därför klokt i att företa en kort utflykt i filosofihistorien. Huruvida den absoluta fienden kallas ondskans rike, som hos Ronald Reagan, eller skurkstater, som hos Bush junior, ändrar ingenting i denna motsatsernas logik: å ena sidan vi själva, de goda, å den andra ondskan själv. Skillnaden förefaller så välbekant eller självklar att ingen före Nietzsche ifrågasatt den. I den andra avhandlingen i Till moralens genealogi, som Michel Foucault följde upp med en mästerlig, om än inte militärhistorisk, analys försöker Nietzsche ändå påvisa i hur ringa grad denna skillnad kan göra anspråk på allmängiltighet. Adelskulturer – inte bara i Grekland före Sokrates – gjorde nämligen skillnad på det goda och det dåliga i form av adeln och dess undersåtar, det räckte alltså att de tog ”god” i sin mun för att de skulle prisa sin egen dygd, som ju innebar mod och inte moral. Däremot går samtliga kulturer som bygger på det grundläggande motsatsparet gott och ont, enligt Nietzsches insiktsfulla analys, tillbaka på den fromma lära som den historiske Zarathustra en gång spred i gränslandet mellan Persien och Afghanistan. Ormus och Ariman, en god respektive en ond gud, utkämpar en så hård kamp om världsherraväldet att det blir själens heliga plikt att hjälpa till med att undanröja den onde Ariman.⁴ Som om Zeus i Kronos inte bara skulle ha kastrerat den dålige fadern, utan också ha utrotat ondskan i grunden.

Över dessa fromma och ofromma nyheter från Zarathustras mun häpnade Nietzsches grekistöron så pass att han föreslog en annan, nämligen geopolitisk, läsning av det goda och det onda. De onda var i Zarathustras predikningar för de persiska bönderna liktydigt med de nomadstammar i öster som, trots att de födde upp stora boskapshjordar, undvek att bli bofasta för att i stället med jämna mellanrum anfalla böndernas byar. Vid dessa räder tog de, precis som Tjingiz Ajtmatov beskrivit med all påbjuden grymhet, med sig husdjuren som byte och böndernas barn som slavar eller krigsmaskiner ut på stäppen. De bofasta bönderna var däremot goda, under förutsättning att de (med sina trogna husdjur som förebild) också själva följde den Högste godes ord, nämligen de ord som predikades av Zarathustra själv. Och av ren tacksamhet för hans ord följde bönderna framdeles sin herde, som visserligen bara kallades så men därför också ända till i dag har förblivit en god herde. Att bönder hade en särskild förkärlek för att med plogen betvinga den jungfruliga jorden under stäppens gräs och varaktigt vrida den ur nomadernas händer, undvek dock herden att säga; detta gjorde bara Sofokles (Antigone, v 337–340). Alltså talade Zarathustra som det gammalpersiska Irans ”bosättningsminister”.⁵

Distinktionen mellan gott och ont är alltså inte en fråga om moral utan om levnadsformer eller kulturer, en distinktion som, för att kunna hävda sig ännu bättre, emellertid döljer sig bakom en slavmoral. Å ena sidan kriget för krigets egen skull, det vill säga nomadologin i Deleuzes och Guattaris mening, å den andra freden för jordbrukets skull, vars mervärde slutligen hamnar i staden som en ikon för bofastheten att beskåda i sten. Dessa båda levnadsformer existerar vid sidan av varandra; man kan välja vilken man vill tillhöra. För att få gehör för detta glada budskap medgav Nietzsche, med rätta och på goda grunder, att han måste lägga upphävandet av slavmoralen i munnen på just den präst som en gång hade satt eländet till världen. Sålunda och inte på något annat sätt kom det 1883 – efter vittnesbörden i Ecce homo – till en bok med titeln Så talade Zarathustra. ”Zarathustra  k a p a d e enna den mest ödesdigra av villfarelser, moralen; därför måste han också vara den förste som  ö r s t å r en”.⁶

Nietzsches analys förefaller mer aktuell än någonsin. Medan bin Ladin ännu åtnjöt fullständig rörelsefrihet, i stället för att vara tvingad till bofasthet i okända grottsystem, närmade han sig helst tv-kamerorna från hästryggen, alltså nomaden personifierad i såväl bild som handling; det är bara sanningen i denna hans förvissning som städse står skriven på ett annat blad. När arabiska furstesöner hemfaller åt sin medeltida passion för falkjakt, sägs det att de för det första ersätter de vackra arabiska hästarna med mer tidsenliga jeepar och att de för det andra hemsöker just de stamområden eller stäpper i det statslösa norra Pakistan som numera också tjänar som talibanernas sista tillflyktsort. Och som om han själv ville tolka dessa jeepar, skrev Carl Schmitt i en central passage i Theorie des Partisanen följande: ”De döda rider snabbt, och om de är motoriserade, rider de ännu snabbare.”⁷

Paradoxen ligger bara i det faktum att motoriseringen och den vapentekniska moderniseringen bland dagens nomader inte – som i det lilla exemplet ur Förbundsrepublikens historia – är en fråga om falska nummerplåtar och nattliga inbrott, utan om ett av de verk som världsmakten själv fullbordat. För som ni alla vet betraktades nomaderna mycket länge – drygt ett årtusende – som användbara medhjälpare, precis som min fiendes fiende kan kallas min vän. Också stratosfärens och jonosfärens, bombflygsskvadronernas och spionsatelliternas världsherravälde behöver understundom ett skarpt svärd här på jorden, i synnerhet när man – sedan Vietnamkrigets trauma – i görligaste mån måste undvika att plåtkistor börjar strömma in till Kaliforniens hamnar. Alltså försökte CIA än en gång att efterlikna den brittiska förebilden och började därför att mot röda armén mobilisera pashtuner, tadzjiker och andra afghanska stammar i stället för de gurkhas eller sikher som var Kipling så kära. Med bärbara Stinger-raketer på axeln fick de i uppdrag att, om inte förstöra, så i alla fall störa den före detta andra världsmaktens luftherravälde. Om den grundläggande distinktionen inte går mellan gott och ont, utan mellan gott och dåligt, är alla de som vet att döda och dö goda. Vilket är det minsta man kan säga om mujahedin och lägre skikt av al-Quaida.

Men det är också det minsta som måste sägas om amerikanska arméns nya eliter. Sedan avskaffandet av den allmänna värnplikten, som ju hotade att mer och mer inskränka kriget till gränserna för vad som gick att förklara för opinionen, förefaller dessa insatsstyrkor å sin sida att bedriva en mimikry som gränsar till nomadliv. Ända sedan René Descartes drog undan mattan för den uråldriga symbiosen mellan människa och djur, alltså familjens och djurens oskiljaktiga samliv, när han förklarade att djur är konstruerbara maskiner och att människor också i ordets rätta bemärkelse är underlägsna subjekt, har militär-industriella komplex – från Ludvig XV:s École militaire till Los Alamos och Livermore – tolkat denna filosofi alltmer ordagrant. De gamla hederliga ridhästarna har följaktligen bytts ut mot attackhelikoptrar och den beridna sfären mot satellitburen radiokontakt för var och en av dessa enskilt agerande krigsspecialister. Vid det senaste fälttåget i Afghanistan var det alltså endast graden av vapenteknisk upprustning som skilde norra alliansens soldater från amerikanska arméns. Den gamla ti-dens nomader nöjde sig med att dra ut i strid några tiotals mil från sina byar eller hjordar; den nya tidens låter sig transporteras så långt flygvapnet kan nå, i går Masar-i-Sharif, i morgon en plats norr om Basra. Likt en gång vikingarna dyker Rapid Deployment Forces upp, där ingen kan ana det och försvinner igen innan man vet ordet av. Därmed får vi alla bevittna upplösningen av den Nordatlantiska försvarsorganisationen, detta skal som likt lökens ytterskikt omsluter idel nya skikt öster om Washington. Och inte utan symbolisk ironi flyttar överkommandot för detta världsomspännande blixtkrig just till Florida, den turistiska parodin på moderna folkvandringar. De kulturella och politiska effekter som långsiktigt följer av att arméer – med den tyska som ett betecknande undantag – i ett läge där de är frigjorda från moderna centrala begrepp som Fäderneslandet eller Moder jord, åter förvandlas till högteknologiskt globala nomader, kan vi invänta med öppna ögon redan eftersom mantik och profetior om kommande krig var och är Delfis privilegium.

^IV

Detta om förhistorien. Nu till den dunkla samtiden. Först sedan september 2001 är det nämligen helt uppenbart hur knivig distinktionen i ett slag blivit, dock inte mellan gott och ont utan mellan boskapsuppfödande och maskinförande nomader. När de båda världshandelstornen störtade samman som korthus, torde nämligen den urgamla nomadiska vreden mot städer och mot bofasthet i allmänhet ännu ha varit verksam, vilket också syns i dag när beduinerna i Negevöknen överlåter sina av den israeliska regeringen finansierade stenhus till sina boskapshjordar, bara för att själva inte behöva offra de tält som de använder på sina fria vandringar. Slutligen framhöll till och med Goethe, husägare vid den stora Frauenplan i Weimars mitt, för Zeltern att det är i tält man har det bäst. Det nya och oerhörda den där septembermorgonen var i stället den nästan perfekta mimikry med vilken ett exotiskt luftherravälde iscensattes över Manhattan. Mördarna visste inte bara – som en gång de flygkapare som agerade på uppdrag av Yassir Arafat vid den planlösa och långa irrflygningen till Mogadishu – hur man använder handeldvapen och sprängämnen, utan vida därutöver hur man sköter en cockpit, färddatorer, flygbränslereserver och så vidare. Ett helt, flerfaldigt återkopplat system, som minst lika flerfaldigt utvecklats utan någon insyn från vår sida, låg öppet för dem. Det var bara landning som piloterna – precis som en gång Japans kamikazepiloter – inte ens hade övat. Bakom de villiga exekutorerna, vilkas dödsförakt för evigt kommer att framstå som gåtfull, stod en strategisk planeringsorganisation som måste ha opererat nästan lika globalt som annars bara världsmakten själv. Eljest skulle alla legendariska överrasknings- och anfallsfördelar ha tillfallit den andra sidan. Jürgen Kaube är såvitt jag vet den ende som erinrat om Schmitts orakelspråk att den tidens partisaner en vacker dag skulle kunna frigöra sig från sina rötter i hembygdsjorden och bli tekniskt astronautiska nomader. Denna fara förefaller vara i annalkande. Den talar, fruktar jag, ur den ursinniga rädsla som genom storflygande businessklassnomaders sista mobilsamtal trängde in till den innersta hörnan av en brinnande pentagon. Kort och gott i andra världskrigsstil: fienden lär sig av oss.

Men också våra vänner. George Bush junior förmår – i skarp kontrast till sina tröga ståthållare här i Europas mitt, som envist och oinformerat talar om ekonomisk tillväxt – uttrycka sig tydligt. Den högtidligt inramade beskrivningen av USA:s läge vid ingången till år 2002 inleddes med orden ”Vi befinner oss i en recession. Vi befinner oss i krig.” Sex månader senare följde meningar som nästan fastnar i halsen om de citeras ordagrant. Det nya Jerusalem på andra sidan Atlanten sades rätt och slätt stå för frihet, demokrati och fri företagsamhet. Var och en, nationalstat eller nomad, professor eller partisan, som någonsin bestred dessa tre värden, hade överbevisats av antiamerikanskt tankegods och måste genast frukta för preventiva motattacker. Men talet har nu en gång, i fråga om gott såväl som ont, kraften att nästan framkalla vad det åberopar. Man måste frukta Bushs tydliga ord, de skulle nämligen, likt en självuppfyllande profetia, kunna locka just dessa fiender att tillgripa vapen eller först och främst reta upp dem vars frånvaro de är riktade mot.

Beträffande all sorg över de dödsoffer som, likt de flesta av oss här i kväll, inte har någon (mer eller mindre väl maskerad) status som stridande: av det aktuella amerikanska värdesystemet, som Nietzsches Zarathustra beskrev med så stora ord, begriper exempelvis jag ingenting. Friheten är sedan hjältarna hos Homeros självklar, demokratin är det sedan Perikles och den frihetligt demokratiska grundläggande samhällsordningen är det sedan Horst Herold; men varför eller till vilken nytta tippar politiken i och med systemets tredje värde – om detta nu inte bara vore retoriskt redundant – abrupt över i en ekonomisk ordning? Är det fria företagandet kamouflage för högteknologiska nomader som hellre fiskar i de mänskliga begärens mörka vatten? Är fria företagare inte just sådana som klarar att göra sig gällande på marknaden också utan det eftertryck som statliga hot om preventiva krig ger? Moskva och Peking är, fritt efter Andy Warhols dumma serieironi, i alla fall sedan länge länkar i McDonalds långa kedja. Oss konsumenter kan det alltså alls inte röra sig om.

Teknologier och krig har i över hundra år drömt om att befinna sig på en nivå som kan bli verklighet först i övermorgon. I själva verket befinner de sig på en rekursiv nivå som måste borra allt djupare efter förhistoria för att över huvud taget fungera. Schlieffens geniala angreppsplan föll på salpeterförsörjningen till de kejserliga tyska trupperna. Precis som nutida datordesign rör sig allt närmare big-bang, slukar krigslogistiken – utan hänsyn till fromma gröna önskedrömmar – allt äldre råvaror. I och med omställningen från kol och järnväg till pansardiesel och flygplansbränsle började andra världskriget. I och med exploateringen av uranfyndigheter, alltså Hans-Martin Schleyers särskilda uppdrag under världskriget, började pax americana. När USA:s president Nixon löste dollarn från guldmyntfoten 1972, föreföll det först som om han bara ville överlåta det rövaraktiga hantverket på Goldfinger alias Gerd Fröbe. I stället för guldmyntfoten blev dock en outtalad bindning till oljepriset alltmer sannolik. Annars vore det svårt att förstå varför den mest skuldsatta nationalekonomin i världen fortfarande lockar till sig tillräckligt med utländskt kapital.

Nu kan emellertid ingen rekursion, förutom i den rena matematiken, fortsätta i oändlighet. Enligt nya sakkunnigutlåtanden från DASA, som i egenskap av uppföljare till arméns försöksanläggning i Peenemünde ju borde veta, är världens oljekällor – såväl på stäppen som i öknen – lika kalkylerbara som ändliga. All exploatering och borrning till trots finns det helt enkelt inga nya källor (t ex på Namibias kontinentalsockel), som ens tillnärmelsevis kan producera sådana miljardrikedomar som i Saudiarabien eller Irak. (Inte för inte skickade Luftwaffe 1941 ett par Messerschmitt till stöd för det kortlivade uppror mot britterna som leddes av en släkting till Saddam.) Omkring 2070, inte tidigare och inte senare, kommer den sista droppen olja att ha förrunnit i ökensanden. DASA inquit.

Jag har därför svårt att förstå Herfried Münkler, som bestrider varje koppling mellan krigsmål och oljekällor. Det är inte bara bönder som är fientligt inställda till jungfruliga stäpper; också moderna världsmakter som grundar sig på luftherravälde skickar sina oljekoncerner allt längre in i Eurasiens hjärta, eller till inre Mongoliet i Dalís drogdrömmar. Annars skulle man en vacker dag bli tvungen att lämna jeeparna i garaget och bombplanen i deras hangarer eller på de urandrivna hangarfartygen. En enorm, sedan Pearl Harbour mödosamt uppbyggd infrastruktur, som rentav sammanfaller med världsmakten, skulle plötsligt bli till skrot. Och sedan också den hoppfulla framtidsdrömmen om rena mjukvarukrig skingrats i brinnande flygbränsle, i och med att servrarna i World Trade Center mirakulöst nog klarade sig och attacken datatekniskt sett mest var ett slag i luften, handlar det åter om hårdvara, råvaror och energikällor.

^V

Jag har kommit till slutet av denna förvirrande ögonblicksbild. Det lilla exemplet Förbundsrepubliken var mer överblickbart. Alla känner vi till och använder den infrastruktur som självutnämnda rödaarméfraktioner i egenskap av BMW-nomader en tid utnyttjade för att hålla sig över eller under ytan. Ingen, inte ens på högsta nivå, verkar däremot ha en aning om vilka nät av oljeledningar och slumområden, globala positioneringssystem och databaser, Rapid Deployment Forces och mobiltelefonmissbruk som för närvarande omsluter planeten, det vill säga i vilka labyrinter som nomaderna kan slå till och sedan försvinna. När talibanerna – alltså koranskolelever som måste kunna rabbla upp koranen utan att förstå ett enda ord arabiska – första gångerna irriterade CIA, fanns det å andra sidan knappt en enda agent i Langley, Virginia, som förstod dem eller deras språk. Oskulden är inte alltid en dygd. En person som Horst Herold måste ju för det första upptäcka det mönster eller raster som dagens globala infrastruktur, denna mer eller mindre lyckade utvidgning av USA (för att ta den Marshall McLuhan som står på huvudet och ställa honom på fötterna igen), ger till vargarna i stället för tamhundarna.

Men doktor Herold bor med fru och utegångsförbud på en tysk armékasern. Han får inte skriva eller framträda offentligt, precis som om hans vetande hade befläckat honom med pesten – och ändå är det han som vore den bäst lämpade att i stället för mig ge oss här i dunklet en lägesbeskrivning.

_{Översättning från tyskan av Tommy Andersson.}

_{Hölls ursprungligen som ett av Humboldtuniversitetets årliga Mosse-föreläsningar i januari 2003. Publicerad här med tillstånd från författaren.}