Glänta 1-2.05

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Mats Rosengren Ovetenskapligheter och den svenska humanistiska forskningens kris – Sörlin och Jersild som delproblem.

För inte så länge sedan publicerade Sveriges största dagstidning två sinsemellan oberoende artiklar av två bekymrade män: I DN den 9/2 2005 konstaterar idéhistorikern Sverker Sörlin sorgset att ”Botten är nådd. Svensk humanistisk forskning utklassad.” och några dagar senare, den 19/2, brister författaren och medicinaren P C Jersild ut i en krönika över ämnet ”Vart tog det svenska förnuftet vägen?”.

Jersilds fråga är utan tvekan högst relevant, men definitivt inte på det sätt han tänker sig, och Sörlins påstående är oroande, men inte heller av de anledningar eller på det sätt som skribenten tror. Tagna var för sig framstår de dessutom som visserligen olika men likväl representativa och problematiska exempel på den gängse tankestilen inom det svenska akademiska fältet. Låt mig visa på två fragment av det humanistiska tänkandets kris i Sverige.¹

Det handlar i grund och botten om trovärdighet eller, med en klassisk retorisk term, om ethos. Dels om att som humanistisk forskare göra anspråk på trovärdighet; dels om att agera så att sådana anspråk inte framstår som oberättigade, eller värre, löjliga; dels om att inte missta sig om det ethos som man i en viss situation förfogar över. Sörlin, som definitivt hör till dem som kan sin retorik, anar att de svenska humanisternas självsyn kan vara ett problem i detta avseende. Han skriver att ”svensk humaniora […] är ett område med svag självkänsla och en närmast tragisk självförståelse.” Eller i klarspråk – den som inte tror på sig själv har svårt att göra sig trodd av andra. Sörlin rekommenderar en smula ”kreativ självprövning” som en förutsättning för förändring. 

Även om jag gärna skulle ha velat är det svårt att invända mot denna diagnos. Avsaknaden av självförtroende är påtagligt och plågsamt närvarande inom svensk humaniora, det är ovedersägligt. Men saken kompliceras av att Sörlin, som lägger fram dessa varken ointressanta eller felaktiga påståenden, själv agerar inom det fält han uttalar sig om. Och hans agerande har under senare tid knappast präglats av den kritiska självsyn han efterlyser. Debatten² som uppstod kring först nomineringen och senare också August-prisandet av Sörlins två volymer Världens ordning och Mörkret i människan (Europas idéhistoria 1492–1918) gav många möjligheter till just sådan kreativitet – till exempel kunde Sörlin, tvärt emot all ekonomisk logik men helt i linje med den humanistiska självkänsla han efterlyser, avstått från priset, dragit in böckerna, reviderat och korrigerat dem på de punkter där han misstagit sig, för att sedan ge ut dem i en mer oklanderlig form. Ett sådant agerande skulle på en och samma gång ha byggt upp Sörlins ethos inom det humanistiska forskningsfältet och bättrat på detta fälts ethos i andras ögon. I stället bidrog Sörlin själv, genom att avfärda kritiken som småaktigt inomakademiskt ämneskäbbel, till just den tragik som han så riktigt diagnostiserar – den enda slutsats jag kan dra av att undermåliga produkter premieras som excellenta, och att deras upphovsman hyllas som föregångare inom fältet, är helt enkelt att det inte är någon idé att anstränga sig för att skapa högklassig forskning. Och det är förvisso tragiskt. 

Så visst har Sörlin rätt när han säger att humanisterna själva bidrar till sin marginalisering inom akademierna. De skäl han anför – förutom den bristande självkänslan menar Sörlin att ”djärva och stora satsningar är sällsynta, internationell publicering likaså” och att ”projektkulturen bygger på fördelning av småsmulor till så många som möjligt” – är utan tvekan relevanta, kanske till och med avgörande. De ger en aning om varför humanistisk forskning vid Sveriges universitet är så föga signifikant att den, enligt den ”auktoritativa jämförelse” i Times Higher Education Supplement (5:e november, 2004) som Sörlin hämtar sina dystra fakta från, inte finns representerad ens bland världens 50 främsta universitetet.

Jag är dock inte alls säker på att denna jämförelse är så auktoritativ som Sörlin vill göra gällande. Det verkar snarast som den mätt hur väl olika universitet världen över klarar sig enligt en typisk anglo-amerikansk skala – och då tänker jag inte bara på den direkta språkfrågan, som naturligtvis är helt central och mycket problematisk i ett sammanhang som detta – utan även på sådana kvalitetsmått som ’citation index’, som tycks vara mycket populära måttstockar inom en stor del av den anglo-amerikanska sfären, men som knappast tillmäts samma betydelse inom i vid mening europeisk humanistisk forskning. Sörlins enda ytterligare kommentar rörande undersökningens tillförlitlighet är att ”Metoden är så kallad ’peer review’. En panel av 1 300 forskare från hela världen har tillfrågats.” Detta är förvisso sant – peer review är ett av kriterierna. Men Sörlin problematiserar inte frågan. Han tycks helt och hållet, och utan ytterligare invändningar, acceptera den förkastelsedom han tycker sig utläsa ur tabellerna. Ett sådant förhållningssätt blir ännu ett exempel på den flathet hos svensk humaniora som Sörlin försöker kritisera, och både den humanistiska forskningens och Sörlins ethos får sig ytterligare en törn.³

Men det finns fler, kanske inte lika påtagliga men inte desto mindre verksamma orsaker till akademiernas sorgliga tillstånd. Vi får inte glömma att ethos blott är en av de tre delar som bygger upp ett argument – de övriga två har dels att göra med den stämning eller attityd som råder bland dem man riktar sig till – pathos – samt hur man rent språkligt och tankemässigt konstruerar sitt argument – logos. Här har vi mycket att lära av Sörlin och, som vi strax kommer att få se, av P C Jersild, vilka båda två nog får anses vara en del av problemet snarare än av dess lösning.

Den talare eller skribent som misstar sig om sitt ethos, eller som agerar så att det ethos han eller hon gör anspråk på i ord likväl motsägs i handling, riskerar som sagt att framstå som löjlig. Men den som missbedömer pathos hos sin tilltänkta publik löper risken att helt enkelt inte bli hörd – det man säger, skriver och hävdar väcker ingen genklang hos publiken. Orden faller stumma till marken, böckerna blir liggande olästa. I en normal retorisk situation kan talaren knappast undgå att lägga märke till bristen på mottagande, och kan alltså snabbt anpassa sig därefter. Men när det gäller humanistisk forskning i Sverige tycks situationen vara annorlunda – år efter år pågår ordproduktionen; böcker och artiklar publiceras, ibland till och med på andra språk än svenska (dvs i stort sett utan undantag på engelska). Likväl förblir världen (om vi nu skall lita på Sörlin och Times Higher Education Supplement, vilket som jag antytt är allt annat än självklart) döv för de svenska talet – varför?

Ett enkelt svar skulle vara att vi helt enkelt inte talar om sådant som intresserar andra; de svenska forskarna missbedömer pathos hos sin internationella publik, och följaktligen uteblir översättningarna, artiklar refuseras och forskarmiljöer ignoreras. Men detta är för enkelt. Mycket av det som skrivs i avhandlingar, sägs på seminarier och formuleras i artiklar i Sverige i dag skulle kunna intressera många fler, såväl när ämnet är Sverige och det svenska som när det handlar om inlägg i mer internationella frågor. Kanske den bristande uppmärksamheten har med något annat att göra? Kanske med en viss tankestil?

P C Jersild vet besked. I ett försök att med en något – men endast något – ironisk touch ge en beskrivning av vad som utmärker Svensken i vetenskapliga sammanhang skriver han: ”En svensk är tråkig men bra på att organisera. Vi är inga bländande konversatörer men duktiga på av [sic!] skriva PM. En svensk förmår, inte minst i internationella sammanhang, att ’hålla sig till saken’. Framför allt hyser svensken en grundmurad respekt för fakta. Vi är självkritiska och förnuftiga och – det erkänner vi klädsamt – ibland en smula förnumstiga.” Inte ens som en ironisk beskrivning tycker jag detta sammelsurium av klyschor är särskilt lyckat, men kanske är det representativt för en viss hållning inom de svenska akademierna.

För Jersild går vidare, och konstaterar att problemet inom svenskt tänkande är att vi övergett vår förnuftighet – ordet ’folkvett’ nämns i Jersilds artikel – och fallit till föga för de förnuftshatande och faktaföraktande postmoderna strömningar som trängt in i vårt land och tänkande. Han ställer frågan hur det kommer sig att ”så många svenskar varken är särskilt förnuftiga, självkritiska eller respekterar fakta?” och menar att det finns två huvudsakliga svar på denna fråga, vilka förenas av ett gemensamt ärende: ”kritiken av Upplysningen, förnuftstron”. Det första svaret tycks Jersild själv finna respektabelt. Ställd inför naturvetenskapernas kalla meningslösa universum och hårda fakta söker sig människan, ibland mot bättre vetande, till kanske förnuftsvidriga men likväl tröstande och meningsskapande alternativ. Och det kan man förstå, tycks Jersild mena. Men det andra svaret finner ingen nåd – och för att ingen skall tro att jag överdriver skall Jersild få tala i egen sak i ett längre stycke. Så här skriver han:

”den andra upplysningskritiska rörelsen, här för enkelhets skull kallad postmodernism, är inte lika oskyldig. Den började visserligen som ett försök att ifrågasätta etablerade filosofiska föreställningar om verkligheten, men landade snart i budskapet att inga sanningar existerar. Postmodernismen utmålade sig som en torped mot Upplysningens bas, föreställningen att det finns en verklighet oberoende av oss. Naturvetenskapen blir meningslös utan hypotesen att det finns en verklighet som vi genom trägen forskning kan närma oss, men kanske aldrig få det slutgiltiga greppet om. 

Finns ingen verklighet, ingen 'måttstock', blir alla förklaringar lika giltiga, eller ogiltiga. Det går inte längre att gradera utsagor om någonting. Svulstig retorik ersätter argumentation. Jag mötte häromåret en kulturchef som hävdade att bokstäverna i det periodiska systemet, kartan över grundämnena, vore lika 'sanna' också om man blandade om dem hur som helst.

Tillbakaträngda humanister och samhällsvetenskapare ansåg sig äntligen ha ett effektivt vapen mot förnuftstron. Nu skulle den framgångsrika naturvetenskapen hängas ut som bluff. Alla som trodde sig ha något att vinna, bland dem många vänsterpolitiker och inte så få genusforskare, lockades av den nya antivetenskapen. Alla försök till biologiska förklaringar kunde i ett svep avfärdas som 'biologism'. För nu handlade det inte längre om filosofi utan om makt, tjänster och anslag.

Så kom gammal sumpig villfarelse att gå hand i hand med akademisk postmodernism. Var och en blev sin egen vetenskapskritiker. Ty givetvis kunde det inte finnas några som visste bättre än andra om verkligheten egentligen inte existerar.”

Så långt Jersilds egna ord. I den mån som de är representativa för en svensk samtida vetenskaplig hållning och stil så är det kanske inte så förvånande om inte resten av världen slås av stum beundran inför svenskt tänkande. Samtidigt kan man ana – om man ser tillbaka på de senaste decenniernas från båda sidor dum-dogmatiska debatter kring oftast illa förstådda samtida humanistiska teoribildningar (minns Sokal-affären) – vad som får Jersild att ta i så våldsamt. Men även om detta i viss mån berättigade agg kanske är en förklaring, så är det knappast en ursäkt.

För Jersild, som alltså framställer sig själv som en vän av fakta och argumentation och som tar avstånd från svulstig retorik, menar att det kritiska vetenskapliga sinnelaget i grunden handlar om ”att ifrågasätta, att inget ta för givet, att inte falla i farstun för svepande förklaringar.” Men ser han då inte vad han själv håller på med i sin text? Han radar upp klyschor, bryr sig inte ens om att försöka dölja sin förnuftsfundamentalistiska retorik, och gör sig lustig över en kulturchef som uppenbarligen har fel åsikt om det periodiska systemets sanningshalt. Så skriver endast den som är fullt förvissad om att representera det rätta och det sanna – varje invändning är på förhand utdömd som orimlig och betingad av ovetenskapliga maktbegär och ideologier.

Vi kunde börja var som helst, men låt oss börja här. Med den stackars kulturchefen och det periodiska systemet. En av 1900-talets främsta kunskapsteoretiker – och tillika kemist – Ludwick Fleck, använder just det periodiska systemet som ett exempel på hur lätt det är för oss människor att bortse från de aktiva skapande momenten i vår kunskapsbildning, i hur vi skapar våra fakta. Inom varje tankestil, menar Fleck, framträder vissa kunskapssamband eller förhållanden som passiva – det vill säga att de framstår som givna, självklara, sanna, som fakta som ’bara finns där’ – medan andra är aktiva – de framträder alltså som konventionella, mer direkta resultat av människans strävan att förstå och begripa. Och det exempel som Fleck väljer för att åskådliggöra detta är syrets atomviktnummer. Det är, skriver han, av ”nästan medvetet konventionellt villkorligt ursprung. Men om 16 antas som syrets atomvikt blir vätets atomvikt med tvångsmässig nödvändighet 1,008. Relationen mellan dessa vikter är således ett passivt moment i kunskapen.”⁴ Vätets atomvikt – 1,008 – framstår därför som en objektiv sanning – en sanning om världen oberoende av oss människor. Vi är, skriver Fleck i sitt förord, ”inte längre medvetna om vår egen aktivitet i kunskapsakten utan upplever bara en fullständig passivitet gentemot en av oss oberoende makt som vi kallar ’existens’ eller ’realitet’.”⁵

Så kulturchefen, vem det nu var, försökte kanske säga något mer intressant och komplext än det Jersild förmådde höra. Kanske var det inte fråga om att dogmatiskt förkasta naturvetenskaperna och deras rön, kanske inte heller om att opportunistiskt hävda en politiskt gångbar åsikt, utan om ett seriöst försök att göra just det som Jersild menar sig efterfråga – ”att ifrågasätta, att inget ta för givet.” Men Jersild inkluderar säkert inte just det som han själv tar för givet i dessa frågor bland det som man kan eller bör ifrågasätta.

Och här har vi förstås kärnproblemet i denna tankestil: Att de som utnämnt sig till förnuftets väktare, faktas försvarare och den goda vetenskapens förvaltare just därigenom fastnar i den mest oförnuftiga dogmatism och självförhärligande. Detta får dem att missta sin egen retorik för neutrala, objektiva och förnuftiga argument – med Flecks ord uppfattar de sina argument inte som konstruerade utan som något som de mottar passivt, neutrala uttryck för hur det verkligen ligger till – samtidigt som de fördömer alla avvikande stilar och åsikter som godtyckliga, floskulösa, retoriska och så vidare. Just så som Jersild behandlar det som han kallar postmodernism (hans sätt att klumpa ihop alla åsikter han håller för tokiga och påstå att ’postmodernismen’ står för dem, är för övrigt en för denna tankestil typisk retorisk strategi som i dag knappast kan sägas vara varken subtil eller effektiv).

Jag har uppehållit mig vid exemplen Sörlin och Jersild inte för att de är speciella eller särskilda utan tvärtom för att de, var och en av dem på sitt sätt, är representativa för den situation som råder inom akademierna i Sverige i dag. Båda författarna är i kraft av sina verk högt respekterade humanister, vetenskapsmän och tongivande röster inom den svenska offentligheten. Därigenom får det som de skriver, liksom vad de gör, en vidare bäring. De blir till representanter för en viss tankestil, och därmed – trots sitt goda uppsåt – också en del av själva det problem som de diagnostiserar.

För det är alltså tankestilen som är det egentliga problemet, menar jag. Var och en som känner till en smula om retorik vet att det inte finns något språkbruk som är oretoriskt. Tvärtom är en av de mest effektiva och våldsamma retoriska strategierna att göra anspråk på att tala med förnuftets neutrala oväldiga röst, att vara den som utgår från hur det egentligen är och som därmed svär sig fri från att motivera eller argumentera för sin position: Det självklara behöver varken förklaras eller bevisas. Bevisbördan kastas därmed över på motståndaren, som dessutom löper risk att framstå som en i ordets alla bemärkelser, moderna så väl som klassiska, idiot – alltså som dum, obegriplig och därför utesluten ur de rättänkandes gemenskap. När logos på detta sätt brukas i den dogmatiska evidensens och det självklaras tjänst, när man glömmer att det finns andra som tänker och talar annorlunda, med andra ord och andra språk, men med samma mer eller mindre berättigade anspråk på att säga något sant, då snöper man sitt tänkande, och reducerar sina argument till ett blott logiskt spel, där pathos och ethos endast uppfattas som störande element vilka bör elimineras så fort det bara går.

Om det finns något som förenar de otaliga och sinsemellan mycket olika tänkare som Jersild klumpigt klumpar samman under beteckningen ”postmodernism” – jag tänker på till exempel Derrida, Foucault, Deleuze, Butler och Lyotard – så är det att avslöja och underminera just sådana härskarstrategier. Det handlade alltså aldrig om, och handlar inte heller i dag om, att förkasta förnuftet eller att hävda sådana kompletta dumheter som att ”givetvis kunde det inte finnas några som visste bättre än andra om verkligheten egentligen inte existerar”, som Jersild förnumstigt påstår. Tvärtom, vad det handlar om är att bedriva radikal vetenskaplig förnuftskritik också mot dem som menar sig stå över all sådan kritik.⁶

Vad så väl Sörlin som Jersild tycks ha glömt bort – och kanske är detta också utmärkande för den tankestil som de representerar – är en av den klassiska retorikens grundtankar: Att relationerna mellan ethos, logos och pathos alltid är verksamma i varje argumentation, den må vara muntlig eller skriftlig, och att dessa mångfaldiga och komplexa relationer är ömsesidigt bestämmande och avgörande inte bara för hur det man säger skall mottas och förstås utan också för vad man säger och kan säga i en viss situation. Kanske är denna glömska en av orsakerna till att en viss del av svensk humanistisk debatt och forskning framstår som provinsiellt okunnig och ibland också löjlig.

Referenser

Sverker Sörlin, ”Botten är nådd. Svensk humanistisk forskning utklassad”, Dagens Nyheter, 050209.

P-C Jersild, ”Vart tog det svenska förnuftet vägen? Kolumnen: PC Jersild om vetenskap och villfarelse”, Dagens Nyheter, 050219,