Glänta 1-2.05

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Anders Johansson Inledning

Svensk humaniora har sannerligen inte haft det lätt på sistone. När Vetenskapsrådet nyligen delade ut pengar till landets starkaste forskningsmiljöer kammade humanisterna noll, och när The Times Higher Education Supplement rangordnade världens 50 bästa humanistiska fakulteter fanns Sverige inte på kartan. Oavsett om svensk humaniora jämförs med andra svenska ämnesområden eller med utländsk humanvetenskap ser den alltså ut som en riktig förlorare, ett akademiskt sorgebarn. Mot den bakgrunden är det kanske logiskt att humaniora spelar en minst sagt undanskymd roll i den forskningsproposition (med en titel som hämtad ur en valkampanj: ”Forskning för ett bättre liv”) som presenterades under våren. I presentationen talas det brett om ”kraftfulla satsningar på svensk forskning av stor betydelse för välfärd, tillväxt och hållbar utveckling”. I all sin tomhet röjer redan denna formulering det lika välbekanta som paradoxala budskapet: en forskning som inte är marknadsmässigt lönsam är inget att satsa statliga medel på.

Men även om dessa rapporter och tilldelningar säger något sant och dystert om svensk humaniora, väcker den massmediala klagokör som följde också en del frågor. Hur stor vikt bör man egentligen ge en brittisk tidnings pretentioner på att kunna rangordna världens alla universitet? Är inte själva idén att rangordna lärosäten och forskningsmiljöer i själva verket ett symptom på den föregivna krisen? Är inte rankinglistan som form ett typexempel på det managementtänkande som under de senaste decennierna har satt allt starkare spår på alla samhällsområden, inklusive universitetsvärlden? Att den högre utbildningen i Sverige (till största delen) fortfarande är statligt finansierad har i det avseendet ingen större betydelse. Marknadskrav kan, som Frederik Tygstrup påpekar i en diskussion i det här numret, alltid simuleras: genom att den ekonomiska tilldelningen baseras på genomströmningen av studenter, genom att forskningsanslag villkoras med avseende på ekonomisk och industriell tillämpbarhet, genom att universitetens kvalitet reduceras till publiceringsfrekvens osv. Kvalitet översätts till kvantitet, och det skapas en illusion av att också humanistisk forskning är behändigt mätbar. Frågan är mot den bakgrunden om de lika halsstarriga som korttänkta massmediala reaktionerna, som Mats Rosengren menar i sin artikel, inte är nog så alarmerande som de svenska humanisternas låga publiceringsfrekvens i internationella tidskrifter.

Men att krisrapporterna förtjänar ett aktivt ifrågasättande innebär naturligtvis inte att humaniora bör skyddas mot all kritik. Det är annars lätt att få intryck av att humanister bara förmår bemöta extern kritik på två sätt: med undergiven, moloken tystnad, eller med ett orubbligt försvar av traditioner, institutioner och positioner för dessas egen skull. Det vore onekligen välgörande med en något öppnare attityd, med en humaniora som dels förmådde ifrågasätta sin egen funktion och pröva nya infallsvinklar, nya tankebanor, dels vågade opponera sig politiskt, ta för sig utanför sina inhägnade reservat och demonstrera sin samhälleliga relevans. Om de humanistiska institutionerna en gång uppfördes för att det fanns ett nationellt behov av någon som samlade, skapade och förvaltade en tradition, en bildning, en kanon, ett vetande – kort sagt, ett nationellt kulturarv – så befinner sig dagens humanistiska forskare onekligen i en mer perifer position. Medan gårdagens humaniora var en självklar del av makten själv, befinner sig dagens humanister i marginalen, långt från maktens centrum. Den lägesbeskrivningen är naturligtvis inte invändningsfri, men för varje ny forskningsproposition som behandlar humaniora med en axelryckning blir det allt svårare att upprätthålla bilden av humaniora som en samhälleligt viktig verksamhet.

Att hamna i marginalen kan vara prövande om man aspirerar på makt, pengar och uppmärksamhet, men frågan är om den nya positionen inte i själva verket är långt intressantare än den förra. Från att ha varit en traditionsbevarare, dömd till konservatism, har humanisten snarare blivit en dissident, dömd till opposition. Nackdelarna med den förändringen är uppenbara, men fördelarna likaså: en perifer humaniora behöver inte ta ansvar för några nationella behov, någon tillväxt, någon hållbar utveckling eller något framsteg överhuvudtaget. Ju mer marginaliserade humanvetenskaperna blir, desto större blir deras möjligheter att vinna ett oberoende som de aldrig tidigare haft.

Samtidigt finns det skäl att ifrågasätta den rutinmässiga identifikationen av ”makt” och ”centrum”. För vem har egentligen makt att förändra – eller bevara för den delen – i dagens samhälle? '42esynnerligt nog är det lättare att besvara den frågan negativt än positivt – maktlösheten har blivit mer påtaglig än makten, vilken samhällelig aktör man än vänder sig till: de folkvalda politikerna (vars manöverutrymme konstant inskränks både uppifrån (EU, WTO, OECD), från sidan (näringslivet, opinionsmätningar) och inifrån (interna maktstrider)); facket (som döljer sin maktlöshet genom att dela ut små förmåner till sina föreningsmedlemmar); alla dessa lobbygrupper (vars förmodligen växande makt alltid står i någon annans tjänst); konsten (vars makt alltid begränsas av dess autonomi); TV (vars kändisar är fria att göra och säga vad som helst, så länge det gynnar tittarsiffrorna); tidningarnas kultur- och debattsidor (som av redaktionella skäl alltid sätter punkt när det riskerar att bli för långt, för svårt, för brännande); den enskilda medborgaren (vars mänskliga rättigheter allt oftare (Göteborgskravallerna, Guantánamo, Egyptenutvisningen) tenderar att upphävas just när de hotar rådande maktordning) …

I ljuset av denna allmänna maktlöshet framträder humanvetenskapernas makt tydligare: humanvetenskaperna har, som Malene Busk beskriver saken i sin essä, kapacitet att skapa inre sammanhang som griper in i de begär, de yttre mikropolitiska rörelser, som varje samhällsförändring består av. Humaniora rymmer kort sagt en möjlighet att skriva, tänka och experimentera – öppet, fördjupat, samlat och organiserat – som blivit både alltmer sällsynt och allt viktigare under de senaste åren. Mot den bakgrunden är det faktiskt möjligt att se något positivt i det dystra scenariot. För har inte Ylva Hasselberg rätt i att de tilltagande managementtendenserna är en form av försvarsmekanism, till för att begränsa en akademisk frihet som – trots att verksamheten är så patetiskt marginell – faktiskt utgör ett hot? Vittnar situationen inte i så fall om att det finns något latent farligt i humanvetenskapernas blotta existens, något som tillväxtens och den hållbara utvecklingens tillbedjare helst skulle vilja sätta stopp för en gång för alla?

En annan indikation på denna latenta hotfullhet är det populistiska motstånd mot akademin som ofta visar sig inom närliggande institutioner. Som när en författare och litteraturkritiker i Expressen nyligen ifrågasatte att akademiker skriver litteraturkritik. Så länge den akademiska kunskapen provocerar genom sin blotta härkomst finns det skäl att försvara den, i synnerhet just där den är som mest föraktad. Försvara vadå? En verksamhet som legitimerar sig med hjälp av de gamla vanliga honnörsorden: ”mänskliga värden”, ”humanism”, ”kritiskt tänkande”, ”reflektion”? Ja, som världen ser ut är det svårt att neka till att det är viktiga begrepp. Problemet uppstår när de blir till axiom, undantagna den prövning de borde utsättas för; när ”man tror att det universella förklarar, när det i själva verket är det universella som ska förklaras” som Gilles Deleuze & Félix Guattari skrev en gång. En verksamhet som agerar på det sättet, som till exempel inbillar sig att själva pre- fixet i beteckningen ”humanvetenskap” är ett carte blanche med evig giltighet, en sådan verksamhet förvandlas snabbt till ett museum, vars reella funktion inskränker sig till att utbilda sin framtida personal.

”Humaniora”, uppger SAOB, betydde ursprungligen ”de mänskligare studierna”. Det är något ytterst tilltalande med komparativformen i den definitionen. Det är som om den rymmer båda de sidor dagens svenska humaniora lider brist på: å ena sidan en ofärdighet, öppenhet och frågande karaktär; å andra sidan ett patos, en utopisk dimension. Kort sagt: en vilja till förändring på alla plan. Detta nummer av Glänta är ett slag för de mänskligare studierna.