Glänta 1.03

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Göran Dahlberg Gateway to africa 1–9

Bilder: Aleksander Motturi, Mija Renström & Cecilia Parsberg

Gateway to Africa #1

I wasn’t born in Ghana, but Africa is my mama

Dead Prez, 2002

Plakatet ”Ghana – Gateway to Africa” är det första som möter en på flygplatsen i Accra, som för tillfället håller på att byggas om och ut. När jag frågar Frank – en ghanes som under många år rest runt i Västafrika och spelat musik – om vilka det är som skall använda Ghana som en port talar han i första hand om de som återvänder, och som får land eller egendom av staten att förvalta. De behöver inte ens ha sina rötter i Ghana – det första avkoloniserade landet i Afrika söder om Sahara – utan i vilket som helst av de afrikanska länder som slavarna togs ifrån. De flesta som återvänder väljer att flytta till landsbygden, säger han, för att bygga upp odlingar eller någon annan verksamhet (som Rita Marley som har återvänt till Aburi där hon byggt upp Tuff Gong Studios). Senare flyttar de in till städerna. Rörelsemönstret är annars ofta det motsatta: folk åker till staden för att tjäna någorlunda snabba, men ganska lite, pengar; när de sedan lyckats spara en summa reser de tillbaka ut till landsbygden där där det är möjligt att omsätta pengarna.

Frank och flera andra jag talar med säger att parollen ”Ghana – Gateway to Africa” kom till på den stora ”Panafesten” 1998, men det visar sig att den inte har så mycket att göra med denna internationella manifestation för panafrikanism och afrikansk utveckling. A M Abane vid institutionen för geografi och turism vid Cape Coast University säger att man började tala om ”Gateway to Africa” i samband med att en del av Accras hamn och några andra platser längs Ghanas kust blev ekonomiska frizoner, 1995–1996. I Sierra Leone och Liberia var det då krig, i Nigeria var läget ganska instabilt inte minst vad gällde oljan. Ghana var, och är, relativt stabilt.

Allt detta tal om ”The Gateway to Africa” framstod först för mig som om det syftade på ett slags flöde som undflydde globaliseringens dominerande princip, penningens, att det handlade om en ny öppnare våg av panafrikanism, en inbjudan till alla, baserad snarare på gåvans logik. Men precis som trafiken nuförtiden är det första flöde som beaktas när en stad planeras, och som hänger med och dominerar hela processen, dominerar en ekonomisk princip de globala processerna, så även detta flöde.

Som Alex uttrycker det – förvisso med helt andra aktiviteter i tankarna – i A Clockwork Orange: ”The old in-out, in-out.” Abane säger att återvändande sällan eller aldrig får egendomar gratis av staten, men de kan få hjälp om de är intresserade. Ju mer pengar man har desto mer hjälp får man.

De återvändande vi talar om här kommer i första hand från andra sidan Atlanten, men det finns naturligtvis också andra grupper vilka dock är mindre intressanta ekonomiskt och ideologiskt. 1983 återvände ungefär 1 miljon ghaneser som utvisats från Nigeria. 1985 kom sedan ytterligare 100000, vilket naturligtvis innebar stora ekonomiska umbäranden för Ghana. Ett försök att locka tillbaka någon från andra sidan Atlanten är snarare ett rop på hjälp, bland annat för att motverka flykten av de utbildade. Afrikanska amerikaner in, amerikanska afrikaner ut. Ungefär en tredjedel av den högre utbildade arbetskraften i Afrika arbetar utanför kontinenten.

Vad de återvändande erbjuds och skall erbjudas är en laddad fråga, liksom vilka, om några, krav som skall ställas på dem. Enligt en artikel i Wall Street Journal fick en återvändande afrikansk amerikan 1996 ett landområde i Ghana för att odla ris och ett stort lån garanterat av regeringen. Projektet är fortfarande inte genomfört, men kvinnan sägs nu ha lämnat landet och regeringen måste betala tillbaka lånet. Trots sådana historier talar man inte i denna del av världen om att stänga gränserna för invandring, det skulle inte vara möjligt.

I Västafrika finns något som kallas ”home town associations”, som innebär att migranter i Amerika bidrar till hembyns utveckling på olika sätt. Och snarare än att återvända vill många av dem som har möjlighet snarare leva mittemellan eller tvärsöver olika länder, kontinenter eller sätt att leva. Det är snarare Atlanten som förenar, ett slags centrum som är fyllt av spöken men tomt på människor. Ghana har öppnat sig, kanske inte mot havet, men mot andra sidan.

Gateway to Africa #2

Inte många människor badar på den långa stranden i Accra och längs flera sträckor är det också förbjudet. Frank, som är inflyttad från de västra regionerna, går långsamt i värmen längs stranden och berättar om hur den kommit att bli som den är. Man har grävt ett slags dike en bit ut i vattnet och av den överblivna sanden gjort en turistvänlig strand och vallar så att inte vågorna skall slå upp över land.

Nu blir det inte längre några översvämningar (förutom under regnperioden då avloppen vid vägkanterna inne i staden svämmar över och det som spolats ned spolas upp igen), men på grund av de strömmar som bildats av diket är det nu farligt att simma och nästan omöjligt att gå ut med båtar. Inte många människor är här överhuvudtaget. Nästan bara rastafarier väljer att bo här, andra gör det för att de är fattiga. Frank rakade av sig sina dreadlocks för några år sedan.

Trots att turismen är Ghanas tredje största näring är Accras kustremsa nästan helt oexploaterad, med gängse exploateringsmått mätt. En tunnel mynnar ut på stranden, den leder direkt från insidan av ett gammalt slavfort ut till havet. Nu bebos den av tämligen ljusskygga rude boys som säljer allehanda droger.

En liten bit därifrån, bredvid ett aldrig färdigbyggt mindre hotellkomplex med bungalows och ett övergivet kontor för fiskerinäringen, ligger Rivera Hotel vars swimmingpool var en av de första i Accra. Poolen är förfallen, liksom själva byggnaden; den översta delen är närmast i ruiner, men på första våningen är nu ett tjugotal rum renoverade och serveringen – med en fantastisk panoramavy över den uttjänta swimmingpoolen och havet nedanför – är öppen, om än för dagen helt tom. Enligt inlandsbor kommer Accrabor från havet, inte från Ghana.

Gateway to Africa #3

För två av Sveriges största verkstadsföretag, Sandvik och Atlas Copco, är Ghana en port till Afrika och dess guld. De levererar maskiner till och utför underhåll för det gruvbolag som rivit hela byar för att kunna komma åt det som finns under marken. Stål in, guld ut. I globala termer skulle det kunna beskrivas som ett ”ekologiskt ojämlikt utbyte”: ett fattigt land har vare sig andra och bättre producerade varor att exportera, eller möjlighet att lägga på de extra kostnader på priset som skulle krävas. Även om det faktiskt finns ”etiska diamanter” har ännu ingen lanserat en reklamslogan som ”ekologiskt guld från Ghana” eller för den delen ”ekologisk olja från Nigeria”.

Ghana är den tionde största guldproducenten i världen, men de områden där guldet utvinns blir allt fattigare och deras vatten allt sämre. Guld står mot vatten. För att utvinna guldet ur malmen använder man gamla tekniska lösningar som förutsätter stora öppna cyaniddammar, vilket leder till att giftiga tungmetaller frigörs i vattendragen: det går inte längre att dricka vattnet, det går inte att bada, fisken dör och folk blir sjuka. Och Ghanas dricksvatten kommer framför allt från floder.

Guldet finns också i havet. En kubikkilometer havsvatten innehåller omkring sex ton guld. Ingen har dock ännu lyckats finna en metod för att utvinna det. Det är alltför finfördelat.

Arundhati Roys studie av byggandet av vattendammar i Indien, Priset för att leva, är en påminnelse om vattnets globala betydelse. Narmada-dammen i Indien skulle bli det mest ambitiösa floddalsprojektet någonsin, med 3000 dammar för att lagra regnvattnet från monsunperioden. Men jorden reagerade inte enligt planerna, liksom inte heller människorna. Enligt Roys uppskattning har minst 50 miljoner människor i Indien, framför allt stamfolk, tvingats på flykt på grund av dammbyggen under de senaste 50 åren.

Indiens cyniska roll i det internationella spelet involverar förstås också Världsbanken, USA och internationella miljökonsulter, och ställer konflikterna mellan stad och landsbygd, folk och folk, på sin spets. Världen framstår som en global by bestående av jordlösa lantarbetare och penningutlånare där några offras för att andra, kanske, skall få dricksvatten. Eller för att ytterligare andra skall få guld.

Gateway to Africa #4

När jag frågar Kofi Afrech Nuhu vid Gateway Project Secretariat i Accra varför man skall använda Ghana som en port till Afrika, svarar han att det viktigaste är den politiska och etniska stabiliteten, därefter Klass A-flygplatsen och inte minst hamnen i Tema som skeppar gods till Burkina Faso, Mali, Elfenbenskusten, Niger, Tchad. Vattenvägarna är trots informationsvägarnas retoriska dominans fortsatt av avgörande betydelse. Under 90-talet har containertrafiken proportionellt sett ökat i de flesta delar av världen. (Containern har varit viktig i flera olika kretslopp sedan den internationella handeln tog ny fart igen i början av 70-talet, inte bara för människosmuggling eller för att stoppa demonstranter.)

Delar av Accra är sedan en tid tillbaka ”frizoner”, dvs platser där företag lockas att etablera sig utan att behöva följa de regler som satts upp för samhället i övrigt, de är ett slags parenteser. Det till synes oundvikliga med denna utveckling – att länder tävlar sinsemellan genom att bjuda under varandra – har varit föremål för flera kritiska studier under de senaste åren. I Ghana är man medveten om riskerna, och man tar dem. Hans-Peter Martin och Harald Schumanns Globaliseringsfällan blev, strax efter att den skrivits 1996, framför allt känd för sin tes om att bara 20 procent kommer att behöva arbeta i framtiden och resterande 80 procent kommer helt enkelt att vara överflödiga. Som Naomi Klein uttrycker det i No Logo: ”Jobben flyr inte utomlands. Det handlar om en flykt från jobben.”

Båda dessa böcker visar också genom en mängd exempel från stora delar av världen hur stater viker sig platt för företag, och ”mutar” dem för att etablera sig just där. Ömsesidigheten mellan stat och medborgare urholkas. Företag in, pengar ut. Vi betalar skatt till staten och förväntar oss att staten tar hand om oss på olika sätt när vi har det svårt. När företagen slutar betala skatt, börjar också löntagarna undra varför de skall göra det.

Saskia Sassen talar om frizonerna som en ”avnationalisering”. Naomi Klein skriver att 27 miljoner människor runt om i världen lever i dessa ”parenteser”, och de blir allt fler. Företagen betraktar denna utveckling som en, från deras perspektiv, tämligen riskfri globalisering.

Afrika söder om Sahara har världens högsta urbaniseringsgrad. Enligt statistik sammanställd av Céline Rozenblat i boken Mutations, beräknas 63 procent av Afrikas befolkning leva i städer 2020. Under de kommande tio åren kommer 50 miljoner människor flytta till västafrikanska städer. Lagos folkmängd ökar med omkring 21 personer i timmen.

Gateway to Africa #5

I civilisationer utan båtar torkar drömmarna ut, spionaget ersätter äventyret och polisen tar piraternas plats.

Michel Foucault

Black Star Line Office, Accra

Black Star Line Office, Accra

Märket

I Robert Altmans film Kansas City från 1996 berättar en (svart) gangsterboss vid namn Seldom Seen en historia för sin (svarte) chaufför, medan hans (svarta) män bankar ned en annan (svart) man i en gränd: det var en jude, Marcus Garvey och en vit som hade hamnat på en öde ö tillsammans med en ande i en flaska. Anden gav dem en önskning var. Juden önskade att alla judar skulle få återvända och bo i det heliga landet. Marcus Garvey önskade att alla svarta skulle få återvända till Afrika och fortsätta leva där. Den vite tvekade, men sa sedan att om alla svarta var i Afrika och alla judar i det heliga landet, så var det enda han önskade sig en Dry Martini. Seldom och hans chaufför skrattade båda högljutt och länge åt historien.

Marcus Garvey föddes på Jamaica där han 1914 grundade the Universal Negro Improvement Association and African Communities (Imperial) League, för att förena alla afrikaner oberoende av var de nu levde, och för att de på sikt skulle kunna återvända och samla Afrika till en politisk enhet. 1918 flyttade han och kontoret till Harlem, New York, och organisationen växte till, enligt vissa uppgifter, fyra miljoner medlemmar i 43 länder. Garvey talade om ”det stora behovet av ångbåtskommunikationer mellan de olika förgreningarna av negrer som är utspridda i Afrika, Nord- och Sydamerika och Västindien”. Det var därför han startade Black Star Line, ett rederi som skulle kontrolleras av svarta och som skulle transportera svarta tillbaka till Afrika.

Även då var Ghana en port till Afrika, eller Zion – som för rastafarier är Babylons motpol, moderlandet. Den byggnad i Accra från 1914 där den första båten skall ha byggts är nu en ruin. Den är låst men en familj som bor i närheten har nyckeln. Inuti växer träd mellan de nu frilagda stålbalkarna. Det finns inget tak. Båtarna rullades ut från denna byggnad ned till havet, ut ur den port som nu är igenmurad.

Utanför ligger Atlanten, en mer eller mindre godtycklig del av den världsomspännande ocean som upptar ungefär en femtedel av jordens yta. Atlanten är det hav som binder samman Afrika, Nord- och Sydamerika och Europa – ett system för kulturella utbyten som för varje år blir mellan en och fem centimeter bredare.

Paul Gilroy beskriver i The Black Atlantic de skepp som trafikerar Atlanten som mikrokulturella, mikropolitiska system i rörelse; enligt Gilroy är dessa de förmodligen mest betydelsefulla medlen för panafrikanistisk kommunikation innan LP-skivan. Båtar in, båtar ut.

Marcus Garveys bild av samhället var att det går utför, men att det finns någonting att återgå till i historien. Trots en närmast oundviklig degenerering finns alltid möjligheten till regenerering. I sin självbiografi skriver Garvey om hur han grundade The Black Star Line Steamship Company 1919 med stöd från Delaware (som varit en svensk koloni 300 år tidigare): ”en verklig attraktion som drog miljoner anhängare till The Universal Negro Improvement Assosciation från Centralamerika, Sydamerika, Afrika och Västindien.” Den svarta Atlanten är ett slags nätverk mellan lokalt och globalt som utmanar de flesta nationellt grundade perspektiv. Garveys första skepp bekostades med pengar från Kuba, Panama, Costa Rica och afrikanska ättlingar i Västindien. De afrikanska amerikanerna förstod, enligt Garvey, inte vad som pågick förrän det första skeppet sjösattes i New York.

Garvey var kontroversiell, både inom den svarta rörelsen och i samhället i stort. Han utpekades givetvis som kommunist och sattes på tveksamma grunder i fängelse för skattebrott. Rederiet gick i konkurs redan 1922. Innan han lämnade Jamaica förutspådde Garvey att en svart kung skulle krönas i Afrika, som skulle befria alla svarta, och 1930 kröntes så Haile Selassie, Ras Tafari Mekonnen, ”Lejonet av Juda”, till kejsare av Etiopien, som vid denna tid var den enda självständiga staten i Afrika. På Jamaica och på andra ställen mindes man Garveys spådom och han har sedan dess betraktats som en profet. På 50-talet, drygt 10 år efter att Garvey dött utfattig i London, avsatte Haile Selassie ett stort landområde i Etiopien för hemvändande afrikaner.

På gården utanför Black Star Line-byggnaden visar folk oss ett märke, en knappt synbar pinne en bit ut i havet där ett av fartygen förlist.

Gateway to Africa #6 

Afrika måste tillbaks till Afrika måste tillbaks.

Rymdimperiet, 1982

Även om de återvändande tycks någorlunda integrerade i Ghana, finns rapporter i tidningarna om att en del av dem börjar agera som en grupp. I det närbelägna Liberia har de återvändande från början haft en speciell ställning. Ättlingarna till de slavar som flyttade dit under 1800-talet, americo-liberianerna, har utgjort den ekonomiska och politiska eliten i landet och det dröjde mycket länge innan ursprungsbefolkningen ens fick rösträtt.

Colonization Society i Amerika köpte 1822 den mark som blev Liberia. De första människorna slog sig ned i Monrovia, som namngavs efter den dåvarande presidenten James Monroe – samme man som beskrev fria afrikaner som ”en grupp mycket farliga människor”.

Back to Africa-rörelsen har en dubbel historia. Mot slutet av 1700-talet skrev Thomas Jefferson om hur Amerika borde göra sig av med sina afrikaner genom att skicka tillbaka dem. De afrikanska amerikanerna betraktade Colonization Society med skepsis, som kontrollerad av slavförespråkare, medan andra trots allt betraktade det som ett befrielseprojekt. En ohelig allians uppstod mellan vita slavförespråkare, svarta och vita liberaler, svarta och vita nationalister och de afrikanska amerikaner som betraktade Liberia som ett befrielseprojekt.

”Rätten att återvända” är fortfarande en mycket kontroversiell fråga. Daytonavtalet gav muslimska flyktingar som fördrivits från sina hem i Bosnien rätten att återvända till sin hembygd, men det finns inga säkerhetsgarantier så återvändandet är trots allt omöjligt för väldigt många. Och i konflikten mellan Israel och Palestina har rätten att återvända varit en av de allra svåraste frågorna och har gång på gång bordlagts i fredsförhandlingarna.

I mitten av 1800-talet återvände skriftställaren, läkaren, domaren, uppfinnaren, soldaten, vetenskapsmannen, etc, Martin Delaney till Afrika, till Monrovia i Liberia. Han får illustrera återkomstens symptombild: ”Den första anblicken och intrycket av Afrikas kust är alltid inspirerande och väcker de mest angenäma stämningar. Dessa behagliga sinnesförnimmelser fortsätter i åtskilliga dagar, mer eller mindre ända tills de övergår i känslor av närmast våldsam upphetsning … en munterhet som närmar sig berusning … likt upplevelsen av en dryck som champagne … De första symptomen följs av känslomässig avslappning och en benägenhet att sträcka ut sig, öppna sig och gäspa. De andra kan följas av faktiska feberattacker … men oberoende av om sådana symptom uppstår, finns det en mycket märklig … En känsla av ånger över att ha lämnat sitt hemland för ett annat, annorlunda land; ett nästan desperat begär efter att träffa släkt och vänner; en förtvivlan och en avsaknad av hopp att någonsin återse dem du älskar där hemma. Dessa känslor måste man, förstås, spjärna emot och betrakta som endast en sjuklig sinnesstämning … När man väl återhämtat sig är kärleken till landet i högsta grad varm och ihållande.” (W J Moses, red, Liberian Dreams)

Gateway to Africa #7 

Liksom många vi träffar i Ghana kan Frank sin historia, eller kan hursomhelst berätta historier om sin stad och sitt land som leder vidare in i Afrika. Författaren Ama Ata Aidoo, som även var utbildningsminister i Ghana en tid i början på 80-talet, hävdar att man måste skilja mellan legender och historia och att man frånsäger sig ansvaret för det förflutna när man litar till legender. Detta, menar hon, är definitivt ett problem i Ghana, men kanske också i övriga Västafrika och till och med i hela Afrika. Och, frestas man tillägga, kanske även i resten av världen. Vi fungerar som människor eftersom vi tidigare fungerat på liknande sätt, och det som gör att vi kommer upp på morgnarna är att vi minns. Det är därför det är svårt att resa sig som kollektiv utan att ta itu med sin historia. Många av dem vi träffar formulerar hela tiden historien på nytt. Att försöka samla alla dessa historier till en historia skulle antagligen vara lika utsiktslöst som meningslöst.

Queerteoretikern Judith Butler har i Bodies that matter skrivit om hur vi skapar kroppen när vi talar om den: ”Om vi ifrågasätter beständigheten hos den strukturalistiska lag som delar och begränsar ’könen’ genom deras dyadiska differentiering inom den heterosexuella matrisen så kommer detta att ske från de yttre regionerna av detta gränsområde (inte från en ’position’, utan från de diskursiva möjligheter som öppnas genom de hegemoniska positionernas konstitutiva utsida), och det kommer att innebära en omvälvande återkomst för det uteslutna inifrån den heterosexuella symbolikens egen logik.” Hon skriver (på den svårefterhärmliga prosa som många märkligt nog har försökt härma) om hur det som uteslutits återkommer och spränger den gamla och till synes obändiga logiken. Det handlar om en upprepning av vardagshandlingar. Dag in, dag ut. Identiteten är ”en lagrad effekt” och det performativa kan därför både ses som en tvångströja och som ett vapen för att bryta sig ur tvångströjor.

Frågan om återvändandet är alltid mer eller mindre aktuell inom olika teoretiska ansatser. Fenomenologins tillbaka till sakerna själva, historikernas tillbaka till källorna, litteraturvetarnas tillbaka till texten, etc. Enorma krav ställs på det man förväntas hitta. För Butler är det först när det som uteslutits återvänder som någon verklig förändring kan inträffa. Uteslutet in, inneslutet ut. Men vad skapas i återvändandet? Vad händer om man försöker härma den man en gång tror sig ha varit? Och varför skulle man göra det?

Geena Davis upptäcker i Long Kiss Goodnight att hon har varit någon helt annan än den hon trott att hon var, när hon hackar en gurka, eller om det är en tomat, och hanterar kniven virtuost. Hon tror först att hon varit kock, men inser senare att hon har varit agent med rätt att döda.

Gateway to Africa #8

Böneplats för muslimer och i bakgrunden ett kapell för kristna, Usher Fort, Accra, Ghana.

Usher Fort i Accra är ett av alla de monument över det europeiska slaveriet som ligger längs Västafrikas kust. Uppgifterna om hur många sådana europeiska slavfort som fanns längs denna ganska korta kustremsa varierar, men det rör sig om ungefär 45 fort på sträckan mellan Senegal och Kamerun – och av dem drygt trettio längs Ghanas stränder.

Usher Fort byggdes på 1600-talet, liksom flertalet av forten, av holländare för att hålla i förvar alla de männniskor som rövats bort för att bli slavar på andra sidan Atlanten. Hur många slavar som transporterades över Atlanten bygger på uppskattningar, det rör sig om mellan 12 och 20 miljoner. Usher Fort var helt täckt; inifrån fortet kunde man inte se ut och slavarna fördes till båtarna genom en tunnel ned till havet. Också de döda transporterades direkt ut i havet genom en annan tunnel, spolades ned, ut.

José Eduardo Agualusa skriver i sitt svar på Bildmuseets fråga om kontinentens framtid, ställd till arton afrikanska författare i boken Emergencia (2000): ”Det är säkert inte av en slump som ordet hav, kalunga, också betyder död på flera afrikanska kustspråk”.

Från 1924 ända fram till 1993 användes Usher Fort som fängelse för ett tusental fångar åt gången. Ghanas två viktigaste politiska ledare, Kwame Nkrumah (samtidigt som han vann valet!) och Jerry Rawlings var under olika perioder bland dem. Guidningen inleds här med att man sticker till den gamle mannen i grön overall som nu är ansvarig en lämplig summa, som också skall räcka till de övriga personer som tar hand om stället, och han håller sedan små guidande tal om det vi ser. I många av cellerna finns målningar, teckningar, planscher och tidningssidor från fängelsetiden på väggarna. Och de handlar förstås mycket om att återvända till världen utanför, om politik, sex och våld.

Spåren från slavarna är inte lika tydliga, vilket gäller historien överhuvudtaget där få namn på slavledare förekommer förutom Spartacus, och kanske Toussaint L’Ouverture som ledde kampen mot Frankrike på nuvarande Haiti. Karolina Ramqvist har berättat om några andra i sin bok om Jamaica, More fire: ”Det ansågs att slavars styrka och upproriskhet varierade beroende på vilken del av Afrika de kom ifrån. Samväldets soldater var räddast för dem som kom ifrån Ghana, som ashanti och fante. Som Cudjoe, Quao och Nanny. Quao var ledare för Wundwardmaroonerna i Rio Grande-dalen. Nanny grundade en stad vid ett stup på nordostsidan av The Blue Mountains topp. Soldaterna letade efter staden i många år och hittade den 1728, men Nanny kunde inte förlora: Hon behärskade magi. Enligt legenden fångade hon gevärskulor mellan benen och med händerna och kastade tillbaka dem. Först efter sex år av misslyckanden lyckades en kapten som hette Stoddard ta hennes stad. Sedan åts den upp av djungeln och försvann.”

Slavarna fortsätter att spöka. Strax utanför den gamla hamnstaden Axim finns en spökvirvel. Några slavar som slängdes överbord riskerar fortfarande att dra ned dig i havsdjupet.

"Passage to Slave Exit for women prisoners", Usher Fort, Accra

Gateway to Africa #9

Cape Coast Castle är en annan historia. Man har två boklådor, en utställning och en snabbpratande guide som tar hand om alla dem som vill lära sig om sina rötter, eller för den delen vilka turister som helst: återvändare och andra – vi följer alla samma guidade tur. Vår grupp består av fyra bibiniis, fyra obronis och Nils.

På den första skärmen i fortets skärmutställning står det: ”Its early history is obscure; the first structure on the site was a timber trading lodge built by the Swedes in 1654.” Det är förvisso också en obskyr del av Sveriges historia. 1649 bildades Afrikanska kompaniet för att framför allt handla med guld, men med privilegier att bedriva slavhandel. (Afrikanska kompaniet iordningställde 18 skepp och de som klarade resan fraktade årligen ut cirka 160 kilo guld och en hel del elfenben, socker och peppar; dessa produkter fördes dock inte in i Sverige utan såldes i Hamburg eller Amsterdam.) Enligt György Nováky, som skrivit en avhandling om denna tid, upprättade Sverige redan 1650 en handelsstation med några enkla hus i Cabo Corso, vilka ett par år senare ersattes av ett stenfort, kallat Carolusburg eller Carolus Borg efter Karl X. Svenska handelsstationer fanns vid denna tid också på flera platser i nuvarande Ghana, som Takoradi och Osu i Accra.

Den förste svenske guvernören i Carulos Borg avsattes 1658, men återvände enligt historikern Alf Åberg nästan omedelbart till platsen som befälhavare på ett danskt fartyg (kanske som en hämnd för att svenskarna tvingat danskarna att avhända sig Fjällbacka och resten av Bohuslän vid freden i Roskilde tidigare samma år). Sverige återupptog då kriget mot Danmark, men när Cape Coast Castle, efter freden, skulle återlämnas visade det sig att danskarna på platsen sålt det till holländarna. Ursprungsbefolkningen tog dock över fortet och lämnade tillbaka det till svenskarna, men holländarna kom tillbaka och intog det igen. Strax därefter erövrades så fortet av engelsmännen som ägnade sig åt slavhandel och byggde vidare på fortet under århundradena.

Under några år hade Sverige också en koloni i Amerika, strax söder om nuvarande Philadelphia, kallad ”Nya Sverige”. Landet köptes 1638 av indianer och erövrades sjutton år senare av holländare (liksom fortet i Ghana ytterligare tre år senare). Sverige hade alltså endast under de få åren mellan upprättandet av handelsstationen i Västafrika 1650 och kolonins fall i Amerika 1655 verkliga förutsättningar för den famösa triangelhandeln mellan Europa, Västafrika och Amerika. Men detta var inte tillräckligt för att Sverige skulle kunna skicka vapen, sprit och glaspärlor till Afrika för att bytas mot slavar, vilka i Amerika skulle kunna utväxlades mot bomull och kaffe. Fem år var för kort tid, Sverige hann inte med.

När jag nämner för min far att jag skriver den här texten säger han att jag är släkt, i hyfsat rakt nedstigande led, med guvernören för ”Nya Sverige”, den legendariske Johan Printz, enligt historien ”en färgrik figur i bullrande svensk barockstil, vital, våldsam och vårdslös” – indianerna kallade honom ”Storbuken”. För att göra min fars invecklade utläggning om släktskapsförhållandena kort: min farmors kusin, Albert Wingfors (1889–1962), fiskhandlare i Fjällbacka, är ättling i rakt nedstigande led till Johan Printz.

Under knappt hundra år, 1784–1878, hade Sverige en koloni i Västindien, en liten klippö vid namn Saint-Barthélemy. Här rådde under det svenska styret slaveri och slavhandel i olika former ända fram till 1847 då de sista slavarna köptes fria (det inhemska slaveriet i Sverige, träldomen, hade förbjudits redan på 1300-talet). Rolf Sjöström har citerat principerna för denna koloniala frizon: ”Fri införsel och handel af svarta slafvar eller så kallade nya negrar från Africa förunnas alla nationer utan at ärlägga någon afgift vid utlossandet.” En frizon, men knappast en parentes. Västindiska kompaniet hade – liksom Afrikanska kompaniet – också rätt att bedriva ”slafhandel på Afrika”, och man planerade en expedition till Guinea för att köpa slavar och frakta dem vidare till Saint-Barthélemy. 1878 hade dock kolonin blivit en ekonomisk belastning och det var dags att göra sig av med den. Innan man sålde den till Frankrike utlystes en folkomröstning där endast en enda person – Wellington Sicard – röstade för att fortsätta vara svensk.

Danmark-Norges inblandning i slaveriet gick längre. Från att danskarna, med hjälp av holländarna, anföll det svenska fortet bedrev man handel med Ghana i tvåhundra år. Enligt en uppskattning av historikern Per Hernæs fraktade Danmark-Norge mellan 1660 och 1806 nästan 100000 slavar till Amerika, till stor del från Ghana.

Guiden på Cape Coast Castle berättar dock inte så mycket vare sig om Sverige eller Danmark-Norge; han berättar om det som hände just här: ”Golvet ni går på består av blod, exkrement och ruttnad halm.” Den tunnel som slavarna skulle gå ut genom är nu igenbommad i ändarna. Den ledde till ”The door of no return”, till havet, slaveri, död. 1807 avskaffades slaveriet – i dess dåvarande form – i Storbritannien, och Cape Coast Castle blev sedermera under olika perioder militäranläggning, skola, sjukhus, lägenheter, domstol och post.

Väggarna andas. Regn och havsvatten passerar genom fortets väggar och förångas. På en av skärmarna i utställningen står det: ”Moisture is the worst enemy to the castle, it causes timber to rot, stones to disintegrate and metal to rust.” 1824 försökte man lösa vattenproblemet genom att göra om de tidigare slavcellerna till vattencisterner.

Återvändandets rörelse är alltid dubbel: tillbaka och fram, in och ut. Efter att Peer Gynt har återvänt hem, men innan han skalar löken, upprepar han det återigen: ”Tillbaka och fram, det är lika långt! Ut och in, det är lika trångt!”

Latrin, i bortre ändan utkast för döda kroppar.