Glänta 4.01

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Göran Dahlberg Inledning

Även om det mesta kanske ändå är sig likt, bara mer, finns sommarens och höstens händelser och deras efterspel med som nya referenspunkter i den politiska diskussionen om rätt och rättvisa, jämlikhet, globalisering och motstånd. Den e-postdiskussion som inleder numret kom framför allt att handla om detta och om våld, att tala fram, och bort, våldet i relation till det politiska.

Ett av svaren på den senaste tidens utmaningar mot nationalstaten har varit multikulturalismen och en på denna princip grundad tolerans, men multikulturalismen hjälper oss föga med vad som skall tolereras och vad som skall bort, menar Slavoj Zizek. Den riskerar också att omöjliggöra reella demokratiska konfrontationer i och med att den andre blir en representant för en viss enhetlig kultur, utan inre motsättningar, som inte tål skämt, ironier. Att man inte kan säga en sak till någon på ett sätt som gör att båda vet att det egentligen inte är det man menar. Rädslan sprider sig, man vågar inte tala (om uteslutning, motstånd, våld) och talet, kritiken tystnar.

”Det är mitt intryck att en revolution utan humor idag automatiskt skulle återfalla till en borgerlig ordning”, menar Alain Robbe-Grillet i detta nummer. Men vi sitter ju redan där i denna ordning, framför TV-program med burkade skratt? Och om det nu är så, som Zizek hävdat, att det är för att vi skall slippa skratta, för att någon annan skall skratta åt oss, för att vi inte orkar; varför verkar det vara roligare när amerikaner skrattar i vårt ställe än svenskar?

I sina studier av det amerikanska århundradet har Susan Faludi tagit fasta på vad olika (manligt dominerade) grupperingar söker, vad de är ”för” snarare än vad de avvisar, och härigenom närmat sig områden som sällan beträds av kulturens kritiker och samhällets granskare. Hennes studie om detta just passerade århundrade och om de män och kvinnor som utgjort det, rör sig inte så mycket i det patriarkala centrum vi ibland tycker oss känna alltför väl, utan i dess väl så könsstrukturerade marginaler, från avigsidorna: prestationsångesten, otillräckligheten, skulden, nyttans förlorade status, den krampaktiga nödvändigheten i att ha ett namn, att ta poäng, att vinna och att klamra sig fast vid (sken)positioner. Hon menar att det nu står en strid utan fiender, men där fiender likväl måste finnas.

Efter det meningslösa erövrandet av rymden, efter Marlboromannens lika meningslösa erövrande blick över ett öde landskap, träder vi nu in i ett nytt århundrade. I detta postkoloniala, och som det påstås postutopiska, tillstånd är motståndets grund och medel lika oklara som dess mål, och kanske måste det vara så.

Det som, i brist på annat, ibland kallas ”rörelsen” syftar på en mängd organisationer och personer som framför allt förenas av att de vill verka mot en globalisering endast på marknadsekonomins premisser. I sin strävan efter att bli av med antiglobaliseringsstämpeln har rörelsens företrädare försökt hitta ett gemensamt ”för”, vilket i sin tur har lett några av dem till att tala om ett ”för demokrati”. Vad detta betyder förblir dock något dunkelt, inte minst eftersom flera av rörelsens rörelser just arbetar mot och utanför, och vissa fall tycks glömma bort, det rådande demokratiska systemet.

För att nå dithän, till ett nytt ”för”, måste man antagligen angripa världen bakifrån, från avigsidan, bilda rörelser i detta, med Stefan Jonssons formulering ur Världens centrum, ”rörliga och röriga territorium där begreppen tappar greppen”.

Det som Anne Querrien och Antonio Negri kallar ”multituden” är ett rörligt begrepp som beskriver en rörelse, samtidigt som det talar om mer splittrade, nomadiska grupper av människor, som svårligen låter sig förenas bakom ett program. Men visst strävar också multituden efter någonting gemensamt, en i någon mening och i ett visst ögonblick ”sammanhängande rörelse”. Det handlar lika mycket om en beskrivning som ett frammanande, lika mycket ett nytt (mångfaldigt) subjekt och nya organiseringsformer som det är nya förhållningssätt – och det är något som förvisso till stor del återstår att utveckla.