Glänta 4.01

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Anne Querrien Multituder i flykt

Det nygamla begreppet multitud – vanligare på franska och engelska än på svenska – spelar en viktig roll i analyserna av det globaliserade samhället och det motstånd som detta genererar. Den franska filosofen och urbanisten Anne Querrien visar på några av de egenskaper som knyts till det rörliga begreppet.

1.

Världen förändras snabbt. Globaliseringen omvandlar alla relationer, och ger multituden en möjlighet att förverkligas.¹ Genua, sedan New York, är brutala påminnelser om den tidigare ordningen, är våldsamma berättelser om denna ordnings oantastlighet och orörlighet. Men verkligheten lyder inte under fiktionen, hur kraftfullt denna än slår till. I USA tvingar stormen efter attentaten, och dess destillering genom den smittbärande posten, den amerikanska regeringen att i första hand, och trots vissa begränsningar, förlita sig på det amerikanska folkets motståndskraft, att lita till den multitud som historien skapat.

Staternas sammanslutning i den största Allians som någonsin skådats med syfte att bedriva krig mot terrorismen kan i media ikläda sig korstågens eller anti-korstågens slitna trasor, alla mot en eller en mot alla. Men alliansen tvingar också USA att åter integrera FN, till vilka de inte betalat sina medlemsavgifter på många år. Det är en återintegrering i ett maktsystem som de hade hoppats kontrollera, men där de nu kommer vara tvungna att ta lika hänsyn till alla andra, vilket hittills aldrig har varit regel.

Händelserna i Genua och framför allt i New York manar till omorganisering, till en tätare solidaritet, till debatt och till eftertanke. De smärtsamma ögonblick då multituder skapas utgör kurvor, inte avbrott. Multitudernas förverkligande förefaller oss irreversibelt; men det som kan regrediera är vårt medvetande om den, vilka sammansättningar den bildar, vilka styrandeformer som den konfronterar.

Somligas uttryckta vilja att grunda en muslimsk nation genom att förinta amerikaner och andra kosmopoliter kolliderar med multitudernas fundamentala krafter, med deras förmåga att fly undan bestörtningens situationer och att skapa avledande linjer. Det är fruktansvärt att förintandet fortfarande står på dagordningen i en värld där Holocausts ohygglighet för alltid kommer att utgöra ett ofrånkomligt landmärke. Men detta landmärke, i skuggan av vilket den mest permanenta ockupation pågår sedan mer än femtio år tillbaka, blir unilateralt, och förlorar sin förmåga att instifta en världsomfattande multitud. Överallt ser vi en tillbakagång till maffialiknande former för styrandet av människor, vilket leder till att suveränister av alla slag finner statliga barriärer och polisiära ingripanden önskvärda och därmed själva finner sig begära den regrediering som de tror sig stå emot.

Frågan om multituderna, sedd från de franska förorterna, liksom från Manhattan, handlar om att uppfinna nya subjektiviteter där det inte är födelser utan projekt som är i fråga, och som uttalat transnationellt äger rum kring olika livsprojekt. Ursprunget att regrediera mot går inte att dela i en kosmopolitisk värld.

Men överallt där begäret till det nationella kastreras, uppstår terrorismens vansinne. Att förkroppsliga det nationella begäret i hjärtat av globaliseringen leder inte längre till statens återupprättande, utan direkt till maffialiknande praktiker. Man måste söka i andra riktningar, konstruera sin position i multituden genom differens, genom transversalitet, på ytan; förvisso med etniska referenser, men bland andra, i en komposition av differenser, i en multitud.

2.

Multituden är det levande, det vill säga mänskligheten i alla sina "nakna" förekomster, genom kampen avklädd sina sociala trasor, sina tekniker, som hindrar friheten, jämlikheten, det gemensamma. Multituden är ett aktivt nederlag, ett lösgörande från hierarkiernas grepp, ett oupphörligt arbete att göra sig av med allt det som är betvingande och själv betvingat.

Multitudbegreppet förekommer hos Spinoza,² och signalerar den ensamme filosofens seger över den statliga inkvisitionen. Utövandet av mångfaldigandet uppstår överallt utifrån den religiösa avvikelsen.³

Multituden plockar isär de betvingande sammansättningarna genom att låta dem fungera bak och fram, i riktning mot förskingringen, oändligheten och luften, liksom officeren i Kafkas "I straffkolonin", som genom att vända tortyrmaskinen mot sig själv, låter den gå i tusen bitar. Multituden skapar andrum, skickar ständigt iväg oss på jakt efter andra livsformer; manar inte till samling under imperiets ledning; skapar inte bestörtning, eftersom den skingrar i stället för att koncentera, befolkar i stället för att uttömma. Befolkandet genom multituden är utan gränser och utan stater, och utgörs av rörliga, nomadiska densiteter.

Multituden upplevdes under lång tid som den krigiska och mäktiga mänsklighetens negativ. I själva verket är den det levandes skapandekraft, av vilken den krigiska och mäktiga mänskligheten bara är ett dödande epifenomen.

I multituden är djuret närvarande som livskraft.

Djuret motstår imperiet, motstår dess korrumperande och dissekerande krafter, repetitionen av det identiska, förintandet av differensen.

Mer än någonsin är det dags att göra sig till rhizom, till gryt: krisen, i grekisk mening, är alla dessa omvägar, dessa underjordiska, hemliga stigar som frångår den största lutningens linje; multituderna motstår, formar kriserna, lever i kriserna, är kriserna, en mångfald av mångfaldiga små kriser som inte inställer sig i den solära imperiespegelns stora krisled.

3.

Multituden är förmågan att arbeta med vem som helst genom laterala, partiella sammansättningar, utan förutexisterande överenskommelser. Det är en arbetsmetod som opererar genom närheter och skillnader, från oenighet till närmande, genom differensens dragning till det oändliga.

Man finner allting i multituden, inte bara den revolutionära renheten, den unga friskheten, den romantiska skönheten och den sympatiska fattigdomen. Det som hände i New York ingår i denna fragmentering som gör saker och ting obegripliga: det är den som skapar den för terrorismen nödvändiga övergången från fattigdom till minimal rikedom, som gör CIA-stipendiaten till USA:s fiende nummer ett. Det är fragmenteringen som gör att vi inte på nytt kan hoppa jämfota in i dualismerna: det Godas kamp mot det Onda, oavsett på vilken sida man placerar det goda.

4.

Det är i städerna, de stora städerna, de städer som genom hamnar och flygplatser är kopplade till världen, som multituderna möter de tillfällen som krävs för att dess kaotiska energier ska frigöras. Detta skapar nya koordinationsproblem, av vissa kallade styrandeproblem, men också nya rumsliga, arkitektoniska, urbanistiska problem. Det är genom ett förnuft baserat på korsningar, som tillåter uppkomsten av tankar från hela världen, formade mot och utom den koloniala makten, som multituderna kan globaliseras, och undkomma ödet som USA:s tjänare inom Imperiet.

När det handlar om att skydda världsordningen förlorar den nationella polisen alla sina referenser ifråga om gott uppförande, och handlar lika vilt som på film eller som i TV-nyheternas diktaturstater. Polisen känner sig fri att vara polis med maximal avskyvärdhet. Terrorn sätter sig själv i centrum i syfte att sätta multituderna på plats, att underkastas och betvingas av den nationella suveräniteten. Våldet flödar och multituden går under jorden, låter sig kanske jagas upp och utrotas. Utgången är alltid obestämd.

5.

Inom multituderna finns det vissa som helt förträngt tanken på solidaritet, koordination, det kommunistiska perspektivet och multitudens öppenhet för alla. Dessa ger sig själva mycket enkla mål, lätta att hantera för små autonoma grupper. Men olyckligtvis har enkelheten ofta med destruktionen, till och med döden, den egna eller andras, att göra. Dessa grupper utgör små centra som i egenskap av spegelbilder attraherar makten. De tror att de splittrar den, korrumperar den, försvagar den. Men de är själva en korrumpering av multituden, som glömt att det bortom splittringen finns en sammanbindande faktor, glömt bort differensen, den som mångfaldigar sig i sin repetition.

6.

Vansinnet var den arbetande mänsklighetens utsida, men det är en insida som bearbetar multituden på varenda punkt.

Multituden är förbunden med vansinnet som rätsidan på en väv är förbunden med sin avigsida. Multituden är lika oskiljaktig från vansinnet som den är oskiljaktig från Imperiet. Multituden bearbetar Imperiet genom vansinnet.

I det förnuft som bygger på korsningar uppstår det extrema begär till differens, som går under namnet vansinne. Ändå vore begäret till det samma så mycket enklare.

7.

Det är multituderna och inte klasserna som konfronterar det globala rummet med nya organisationsformer, grupperingar, inom vilka konflikterna inte bara har att göra med ärvda positioner, utan framför allt med andra etiska val. Multituderna skjuter skott åt alla håll, rör sig över alla tangenter, och snuddar ibland vid svarta hål. Det är omöjligt att skapa flyktlinjer utanför Imperiet eftersom man befinner sig inom det, men en mångfald riktningar är möjliga, ett mångfaldigande av sammanhangens funktioner, ursprungspositioner, medan makten bara installerar en, trots att den dubbleras. Valet av flyktlinjer görs lokalt och inte globalt. Multituderna vet inte vart de ska, men de vet vad de gör. Trots att varje liten del av multituden gör något annorlunda så strävar den också efter koordination, en sammanhängande rörelse; varifrån, hur? Multituden består av en oändlig massa mikromultituder som alla bär på kallet att bli till världar. Inte några små självcentrerade och terroriserande världar, utan världar i utvidgning, världar där nakenheten är mindre "naken" än färgad av alla de begär som den kommit i kontakt med. Multituderna kämpar för att göra sina lokala sammansättningar till världs-tillblivande, kämpar mot den kapitalistiska världens stryptag på den jämbördiga världen, FN:s värld. Multituderna är inte okunniga om den världen och vänder den inte ryggen, utan angriper den bakifrån, ifrån mångfalden av dess avigsidor.