Glänta 3.01

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Göran Dahlberg Inledning

”Alla som finns där är inblandade i detta. Nästan alla i alla fall.” Så resonerade den högste ansvarige inom polisen kring tillslaget mot Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg. I någon mening är det ju så. Vi är alla inblandade. Den traditionella demokratins område minskar, och ett annat, mer abstrakt ökar – kanske ett nytt imperium. I länspolismästarens tackbrev till de medverkande poliserna beskiver man det som en lyckad insats: ”Polisen är inte överraskad men gläds trots allt åt att alla nu kan skilja en demonstrant från en ligist.”

I David Karlssons läsning av debatten handlar det mycket om att det buntas ihop saker, och många har också menat sig kunna skilja den ena bunten från den andra, vänster från höger, riktig vänster från fejkvänster, riktiga poliser från fejkpoliser, svart från rött, onda från goda, onda butiker från goda butiker, skyldig från oskyldig, demonstranter från ligister. Man måste ju skilja saker åt. Det är inte det. Men man måste bryta mot det David Karlsson kallar ”den djävulska logik” som tvingar oss till snabba avgöranden och ”en malström av ömsesidigt förstärkande handlingar”.

En djävulsk logik som bygger upp de ”tystnadens murar” (Homi Bhabha) och som motiverar de asiatiska subkulturerna i Storbritannien och deras berättelser, vilka diskuteras i John Hutnyks text. De medborgargarden och de självförsvar som han analyserar blir alltmer internationella, motståndet alltmer strukturellt. Och även om motståndsrörelserna har förändrats under de senaste åren handlar det fortfarande mycket om just motstånd. I enlighet med samma djävulska logik tycks ”den nya auktoritarismen” som Hutnyk finner i en av den postkoloniala situationens brännpunkter anno 1994 stå sig, och sprida sig.

Den rätt att berätta som Bhabha deklarerar i sin text är avgörande, annars ”löper man risken att fylla tystnaden med sirener, megafoner, mästrande röster som förmedlas av högtalare från podier högt ovan de människor som glider ihop till en ansiktslös massa.” Vi riskerar att hemsökas inte bara av historiska exempel som Sydafrika eller Kolonisationen, utan även – utan andra paralleller – av ”Seattle” eller ”Göteborg”. I en dialektal kosmopolitisk världsordning gäller det att inte bara utnyttja dialekten utan även översättandet och ett verkligt kosmopolitiskt tilltal. Vi kan inte få dem som tystats att tala i efterhand.