Glänta 4.99

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Mats Rosengren Montaigne och filosofins uppgift

Det finns en mängd besvärliga och efterhängsna frågor angående filosofin som verksamhet som jag gissar att vi alla som är här i kväll på ett eller annat sätt funderat över.¹ Frågor som dessa:
– Är det verkligen meningsfullt att fundera över filosofiska problem, när det mesta, kanske till och med allt, redan är tänkt av någon annan?
– Finns det någon poäng med att skriva ännu en bok, när biblioteken redan är överfulla av mer eller mindre olästa mästerverk?
– Varför hålla ett föredrag om en länge sedan död filosof, när det finns så många, mer pockande och brännande ämnen att tala om?

Jag tänker inte försöka ge något direkt svar på dessa frågor här – jag är inte ens säker på att de kan besvaras på något entydigt eller trösterikt sätt. Men jag skall börja med att säga något om hur jag tycker att man kan se på filosofins uppgift. Därefter kommer jag att tala om Michel de Montaigne – om hans försök, hans text och om hans skepticism.


Vilken är filosofins uppgift?

Man kan, om man så vill, urskilja tre olika sätt att uppfatta filosofin och dess uppgift. Naturligtvis finns det inga skarpa gränser dem emellan, även om de olika uppfattningarna ibland och tråkigt nog framställs som ömsesidigt uteslutande. Dessutom, på individnivå stämmer förmodligen det jag kommer att säga ganska illa – de flesta filosofer känner antagligen igen sig i alla tre synsätten; men på grupperings-, traditions- eller skolbildningsnivå stämmer det nog bättre.

Alltså – ett sätt att se på filosofins uppgift är att den skall hålla rummet av åsikter öppet och välfyllt: Se vilka tankemöjligheter som finns, låta oss se hur man kan tänka om man tänker utan begränsningar – man låter tanken fara, prövar alla möjligheter som kommer en för utan hänsyn till om de tycks rimliga; man gör tankeexperiment. Filosofins roll är då att förvalta detta åsiktsrum och diskutera åsikterna inom det – en såväl filosofihistorisk som problemorienterad uppgift. Filosofen som ordnar idéer i olika kluster hör hit: Om detta problem kan man ha följande åsikter: a, b, c, osv. Mot a kan man rikta följande invändningar ..., mot b följande, osv.

Problemet med denna typ av filosofi är att den i mina ögon alltför lätt kan bli till ett tomt åsiktsspel, närmast en lek med citat, referenser, argument och åsikter utan att någonsin ta ställning – som om det vore möjligt att skarpt skilja tanke från liv, åsikt från handling.

Ett andra sätt att uppfatta filosofins roll är att den skall fungera som en hjälpvetenskap åt vetenskaper och åt samhället i stort. Filosofin rycker in och skapar ordning och reda när folk trasslat in sig i tankehärvor och motsägelser. Här handlar det inte längre om att förvalta ett åsiktsrum, eller om att diskutera olika åsikter – filosofi i denna mening är betydligt mer normativ än så. Dess uppgift är att tala om vad som är korrekta respektive inkorrekta resonemang och analyser; att skilja agnarna från vetet och upprätta en rationell, begriplig och hanterlig ordning. Dess metod är framför allt begreppsanalys och argumentationsanalys och dess mål är klarhet och entydighet. Filosofen som påtar sig rollen som expert hör hit.

Som jag ser det löper denna typ av filosofi risken att tro sig kunna avkunna en definitiv dom över vad som är en adekvat argumentation, ett giltigt argument eller en korrekt begreppsanalys. Den normativa ambitionen gör att den lätt – men likväl inte alltid, det måste man komma ihåg – blir dogmatisk: filosofen blir till en sanningssägare.

Men filosofi kan också vara – och detta är ett tredje sätt att uppfatta filosofin – en verksamhet som går ut på att med hjälp av olika tekniker (eftertanke, samtal, läsning såväl som begreppsanalys, argumentationsanalys, texttolkning, etc) och mot bakgrund av det åsiktsrum som filosofihistorien öppnar för oss, försöka tänka igenom vår situation som människor i ett samhälle, vid en viss tid. Denna ambition är filosofin förvisso inte ensam om (filosofin delar den med exempelvis antropologi, etnologi och sociologi) och som jag ser det står en sådan filosofi i samklang med dessa ämnen men inte, åtminstone inte på samma sätt, med exempelvis matematik, fysik eller biologi.

Om vi – en smula oegentligt och definitivt ohistoriskt, det medges – kallar den filosofi som fritt spelar med åsikter och argument för akademisk, och den som ser det som sin uppgift att fastställa sanningar och skapa tankereda för dogmatisk så kan man kanske kalla denna tentativa, människocentrerade filosofi för humanistisk.

En sådan filosofi är mer att betrakta som ett försök att tänka än som en förmedling av tänkande; mer som ett försök att hitta en för den som tänker rimlig ståndpunkt, och tala för den, än som ett tänkandets rättesnöre. Den är kort sagt mer att betrakta som ett tankeförsök.


Montaignes försök

En av dem som mest kraftfullt skrivit för det som jag här kallar den humanistiska filosofin är Michel de Montaigne. Hans försök att begripa sig själv, sina medmänniskor och sin samtid finns samlade i ett tre band tjockt verk kallat just Försök, eller Essayer.

Med dessa essäer skapade Montaigne en dittills okänd genre, väl avpassad för de trevande och ofta, åtminstone vid en första anblick, ostrukturerade tankar och infall som fyller de tre böckerna. Men innan jag säger något om Montaignes text bör jag kanske, mycket kort, berätta något om dess upphovsman. (Jag intresserar mig mer för författaren Montaigne, alltså den ’röst’ och det tänkande subjekt som vi möter i Essayer, än för skribenten Montaigne, alltså den som höll i pennan och som det är så svårt att veta något om utöver det som sägs i Essayer – men förhållandet mellan skribent och författare är komplicerat och helt säkert ömsesidigt bestämmande.)

Michel Eyquem de Montaigne föddes 1533 på slottet Montaigne, några kilometer utanför Bordeaux i södra Frankrike, och dog femtionio år senare, 1592, på samma plats. Han fick en originell uppfostran – bland annat var hans första språk latin; franska lärde han sig först vid sex års ålder. Han studerade juridik vid universitetet i Toulouse, trädde som domare in i offentlig tjänst och erhöll en stol i Bordeauxs regionalparlament – en stol som han sålde 1570, 37 år gammal, för att kunna dra sig tillbaka från det offentliga livet och få tid att skriva.

Under Montaignes tid slets Frankrike i bitar av ett oförsonligt religionskrig mellan katoliker och protestanter – båda sidor lika fast övertygade om sanningen i just sin version av den kristna läran – och Montaigne, tvärtemot den gängse bilden av honom som inlåst i sitt bibliotek, endast grubblande över sig själv och sina privata bekymmer, deltog aktivt i sin tids politiska förvecklingar. Han var troende katolik, men hade trots detta nära kontakt med många framstående protestanter och fick flera gånger uppgiften att medla mellan de stridande. På något sätt lyckades han krångla sig ur alla de politiska och religiösa återvändsgränder man ville tvinga in honom i. Han levde i ett Europa präglat av fanatism och våld, av politiska ränker och svek, av misshandel, tortyr och plundringar – kort sagt ett Europa som vi alla känner igen som vårt, än idag.


Essäernas text

Formen hos Montaignes text är inte tillkommen av en slump. Nej, snarare är den resultatet av ett försök att finna ett tänkande som inte faller till föga för den antingen-eller-logik som dominerade Montaignes samtid och som tycks prägla snart sagt varje samhälle i kris.

Den första utgåvan av Essayer utkom 1580. Den innehöll de två första böckerna och trycktes i flera, obetydligt rediverade upplagor. Den andra, med bok tre utökade och grundligt reviderade utgåvan, kom 1588 – och från denna utgåva finns Montaignes eget exemplar bevarat, med de tillägg han gjorde i marginalen fram till sin död 1592. Att jag nämner detta har att göra med strukturen hos texten: den är så att säga treskiktad. I den senare utgåvan och i marginalanteckningarna kan man se hur Montaigne kompletterar och ibland polemiserar mot sin egen text – trots att den var tryckt blev den aldrig färdig.

Denna struktur återges också i översättningarna av texten – sedan 1992 finns Essayer i sin helhet på svenska, i Jan Stolpes översättning – vilket gör att det är fullt möjligt också för en svenskspråkig läsare att följa de olika tankegångarna från de olika tidsskikten genom alla tre banden. Läsningen av Essayer blir därför till en ganska säregen upplevelse – inte minst eftersom författaren Montaigne ständigt är närvarande och kommenterar sitt ämne. Det är bara det att den röst – eller bättre de röster – som talar i texten kommer från utsagepositioner som såväl tidsmässigt som tankemässigt skiljer sig åt. Författaren framstår som mångfacetterad, bitvis självmotsägande men aldrig ointressant. Och han har uttalade principer för sitt arbete:²

A) ”Omdömet är ett verktyg som kan användas på alla föremål och som kommer in i alla sammanhang. I de prov och försök (essais) som jag här utför utnyttjar jag därför tillfällen av alla slag. /.../
Jag tar första bästa ämne som slumpen ger mig. Alla är lika bra för mig. Det är aldrig min avsikt att täcka dem helt.”
C) ”Jag ser nämligen aldrig det hela hos något. Det gör inte heller de som ger sig ut för att visa oss det hela. Av hundra delar och sidor som varje sak har plockar jag ut en, ibland bara för att slicka på den, ibland skrapa på ytan, ibland nypa ända till benet. Jag sticker till, inte så brett, men så djupt jag kan. För det mesta gillar jag att fånga den via någon ovanlig aspekt. Kände jag mig själv mindre väl skulle jag ta risken att behandla ett ämne i grunden. Eftersom jag kastar ut ett ord här, ett där, brottstycken tagna ur sitt sammanhang, spridda utan plan och löfte, är jag inte tvungen att svara för den ordentligt eller hålla mig till den utan kan växla när jag har lust; jag har full frihet att visa tvivel och osäkerhet och min dominerande egenskap, som är okunnighet.” (Bok 1, kap 50, s 365–66)

Detta direkta tilltal till läsaren och denna programmatiska slumpmässigt i essäernas komposition och ämnesval har vilselett många läsare. Man har litat på Montaignes utsagor, och inte tänkt på att hans text faktiskt är resultatet av en medveten och under skribentens liv ständigt pågående skrivprocess. För mig framstår essäernas slumpmässighet, spretighet, mångfald och spännvidd som en genomtänkt textuell strategi: vill man undvika att hävda entydiga sanningar, vill man undvika dogmatiska påståenden och ständigt vara beredd att revidera sina uppfattningar måste man finna en form som inte tvingar en till just detta – och Montaignes kanske främsta bedrift var också att skapa denna öppna form för reflekterande text, en ny genre som gjorde det möjligt att på allvar tänka kring högt och lågt utan att i förväg förskriva sig åt någon specifik uppfattning eller metod.


Essäernas ämne

Att ämnesvalet i essäerna inte är så slumpmässigt som Montaigne vill ge sken av står klart redan från början. Den första boken inleds med en kort text, riktad direkt till läsaren. Efter att författaren konstaterat att han skriver en ärlig bok, utan tanke på läsarens nytta, fortsätter han:

A) ”Här vill jag bli sedd sådan jag är, enkel, naturlig, och vardaglig, utan anspänd förkonstling; ty det är mig själv jag målar. Här kommer man klart att kunna avläsa mina fel och mitt enfaldiga sätt – så långt hänsynen till allmänheten medger det. Hade jag levt bland de folk som fortfarande sägs leva under de första naturlagarnas ljuva frihet försäkrar jag dig att jag gärna hade målat av mig själv spritt naken i helfigur. Alltså, läsare, det är jag själv som är ämnet för min bok. Du har ingen anledning att använda din tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne. Alltså farväl!” (Bok 1, s 13)

Redan här kan man tvivla på författarens ärliga uppsåt – man skriver och publicerar knappast tre tjocka band bara för att läsa själv och ge till sina närmaste släktingar. Men denna inledning är naturligtvis blott ett retoriskt passande och ödmjukt sätt att ange inriktning och stil i essäerna.

Mer intressant är då att Montaigne ser sig själv som huvudämnet för sin text, något som man också har svårt att tro när man ser vad han skriver om – för Essayer består av betraktelser över vagnar, sysslolöshet, grymhet, lukter, halta människor, tummar, inbilskhet, böcker, dryckenskap och så vidare. Men beteckningarna är bedrägliga – ofta döljer texten något helt annat än det som rubriken låter oss tro.


Ett exempel: Om vagnar

Låt mig – för att ge er en uppfattning om hur Montaignes essäer fungerar – dröja en stund vid essän Om vagnar, som är det sjätte kapitlet i bok 3. Den är på många sätt typisk för Montaignes sätt att skriva, inte minst därför att dess egentliga ämne inte alls är vagnar. Essän inleds med ett kort resonemang om att vi aldrig kan vara riktigt säkra på vad som är den sanna orsaken till en händelse:

B) ”/.../ när stora författare skriver om orsaker så begagnar de sig inte bara av sådana som de anser vara sanna, utan också av sådana som de inte tror på, förutsatt att det finns något tillräckligt originellt och fint hos dem.” (s 171)

Vi måste alltså söka reda på så många orsaker vi bara kan, och hoppas att den sanna, eller huvudorsaken, finns bland dem. Montaigne illusterar resonemanget, halvt på skämt, med en kommentar om varför vi välsignar dem som nyser – kroppens övriga vindar, den nerifrån och den från munnen är mer eller mindre orena, men nysningen kommer direkt från huvudet och hälsas därför på detta artiga vis.

Nästa steg i essän knyter an till sjösjuka, om vilken Plutarchos har sagt att den orsakas av fruktan. Montaigne har inga problem att motbevisa detta – även djur kan bli sjösjuka, och de har ju inte minsta föreställning om fara, och han själv blir lätt sjösjuk men är aldrig rädd (i alla fall inte särskilt rädd) på sjön. Montaigne blir på det hela taget sällan rädd, påstår han, och påbörjar en liten utvikning om fördelarna i att kunna behärska sig i farliga situationer:

B) ”Det [ett vittnesbörd om Sokrates beteende i strid] visar oss vad vi upplever [nous essayons] varje dag, nämligen att ingenting kostar oss så mycket i faror som en ogenomtänkt hunger efter att klara oss undan faror.” (s 173)

Men att Montaigne är orädd beror inte på att han är modig, utan snarare på att han aldrig drabbats av en så stark rädsla eller annan våldsam lidelse att den fått honom på fall. Skulle detta hända, så skulle han vara helt försvarslös: B)”Var forsen än bryter igenom min skyddsvall är jag räddningslöst förlorad och dränks obevekligt”, skriver han (s 174).

Bland de saker han har svårt att klara av nämner han att färdas i vagn, bärstol eller i båtar som ros på lugnt vatten. Han funderar en stund på orsaken till detta, och på varför han inte blir lika illamående av omild gungning eller ombord på segelbåtar – för att, liksom av ett plötsligt infall, börja diskutera vagnar, deras användning i krig liksom bruket hos kejsare och monarker att fara fram i dyrbara vagnar dragna av exotiska djur. Montaigne kommenterar:

B) ”Det besynnerliga med dessa påfund inger mig en annan tanke: att det är ett slags räddhåga hos monarkerna och ett vittnesbörd om att de inte känner tillräckligt starkt vad de är, utan kämpar för att hävda sig och visa upp sig med hjälp av extrema utgifter.” (s 176)

Och därmed glider essän in på ett nytt ämne – nu är det slöseri, prål och givmildhet som fångar Montaignes intresse: allt slöseri och prål är inte förkastligt, tvärtom kan folket ibland glädjas över att i kostbara byggnader eller imponerande krigsflottor se sin egen rikedom. Men oftast har de rätt när de säger att B) ”man föder deras ögon med det som folket borde gött sina magar med.” (s 178) Och givmildhet är inte en dygd som passar härskare – det som de skänker bort är ju inte deras att ge. En härskare är till för sina undersåtar, och inte tvärt om. Alltför stor givmildhet skapar dessutom skam hos mottagaren och inte tacksamhet. Och en givmild furste är en dålig förebild: B) ”Undersåtar till en givmild furste blir överdrivet pockande. De anpassar sig inte till förnuftet, utan till exemplet.” (s 180) Och så ger Montaigne två exempel – ett som visar att givmilda härskare lätt skuldsätter sig och därför hamnar i ogina människors våld; och ett motexempel som visar att givmilda furstar kan få mångdubbelt tillbaka när de hamnar i penganöd.

Detta grepp är typiskt för Montaignes sätt att skriva – han visar fram två exempel, men drar ingen explicit slutsats. Han förväntar sig att läsaren själv är kapabel att sluta sig till den givna konklusionen: ibland är det bra, ibland dåligt att vara givmild – men vi kan aldrig i förväg och utan hänsyn till situationen säga vilken effekt givmildheten kommer att få. Och de inledande resonemangen om orsaker framstår genast som inte fullt så lösryckta.

Montaigne använder sig av samma struktur för att komma vidare i essän. Han ställer Filips råd till sin son Alexander den store – C) ”Vill du vinna dina undersåtar för din sak? Vinn dem då med din tapperhets välgärningar, inte med välgärningar ur kassakistan.” (s 182) – mot de romerska kejsarnas överdådiga och sinnrikt regisserade offentliga skådespel på arenorna – och konstaterar att om B) ”det finns något som är ursäktligt i sådana omåttligheter så är det när de väcker beundran för uppfinningsrikedomen, inte för utgifterna.” (s 184)

Och just efter detta kommer, i ett plötsligt tonskifte, en reflektion över den mänskliga kunskapen och dess ofullkomlighet:

B)”Vi går inte rakt fram, vi snor snarare runt, vi vrider oss och vänder oss. Vi går i våra egna spår. Jag fruktar att vår kunskap är svag i alla riktningar, vi ser inte särskilt långt framåt och inte särskilt långt bakåt; den omfattar litet och lever inte länge, den är kort i tiden, kort i ämnesomfång.” (s 184– 185)

Det är som om Montaigne hos sin läsare verkligen ville inpränta hur bräckliga våra antaganden och fördomar är, hur mycket vi inte känner till och hur många felslut detta leder till. Diskussionen av kunskap upptar bara två sidor av essäns totalt tjugofem, men det tycks mig som om hela det vindlande resonemanget så här långt är tänkt att utmynna just i denna insikt om vårt vetande som B)”en eländig grundval för våra lagar och regler och som gärna visar oss en mycket felaktig bild av tingen.” (s 186) Detta antagande styrks i mina ögon av att essäns återstående nio sidor helt ägnas åt en upprörd och bitvis äcklad beskrivning av hur vi européer (Montaigne skriver ’vi’) farit fram i den nya värld som Amerika fortfarande var på Montaignes tid. Han visar hur syd- och mellanamerikas indianer går under, inte på grund av att de på något sätt skulle vara européerna underlägsna, snarast tvärt om. Han skriver:

B) ”Men när det gäller fromhet, laglydnad, godhet, givmildhet, trohet och uppriktighet har det varit till stor fördel för oss att inte äga dessa egenskaper i samma mått som de: genom detta övertag har de förgjort sig själva, sålt ut sig själva och förrått sig själva.” (s 187–88)

Och han berättar de numera bekanta historierna om conquistadorernas och deras efterföljares guldhunger, grymhet och svekfullhet. B)”Dessa berättelser har vi från erövrarna själva”, skriver han, ”ty de inte bara erkänner dem, de skryter med dem och basunerar ut dem. /.../ Hade de föresatt sig att utbreda vår tro borde de ha betänkt att den förökas inte genom innehav av land, utan genom innehav av människor /.../” (s 193) Och så ger han ytterligare exempel på indianernas konstskicklighet, på deras vetenskap och ingenjörskonst:

B) ”Vad beträffar prakten och pompan som jag inledde med, så kan varken Grekland, Rom eller Egypten jämföra någon av sina skapelser, vare sig i fråga om nytta, svårighetsgrad eller storhet, med den väg som finns i Peru och som landets kungar har anlagt från staden Quito och ända ner till staden Cuzco – trehundra lieus.” (s 195)

Kopplingen till kommentaren om vad Montaigne anser vara ursäktligt när det gäller offentliga utgifter är tydlig: De peruanska kungarna var goda furstar, inte tyranner eller despoter. I samma anda läser jag essäns sista stycke, där Montaigne återvänder till det angivna ämnet och stilla konstaterar att indianerna inte hade vagnar, deras kungligheter bars fram i bärstol:

B) ”Samma dag som den här siste kungen av Peru blev tillfångatagen bars han sålunda på en bår av guld, sittande på en stol av guld, mitt bland sina trupper. Så snart de dödade dessa bärare för att få kungen att falla ner – ty de ville fånga honom levande – kom det andra som tävlade om att ta de dödades plats; på så sätt lyckades de aldrig få ned honom hur många bärare de än slog ihjäl – tills en ryttare grep honom om livet och drog ned honom på marken.” (s 196)

Så slutar essän ’Om vagnar’. En sådan hängivenhet och offervilja kan endast orsakas av att kungen varit en god härskare, tycks Montaigne vilja säga – och resonemangen kring orsaker, slöseriets förkastlighet, givmildhetens faror och begränsningarna hos vår kunskap visar sig ha omedelbar bäring på essäns avslutande del. Det krävs bara att man tänker igenom vad man läst.

Jag hoppas att jag nu lyckats ge en aning om att essäns slumpmässighet blott är skenbar. Vi kan tro oss överlägsna i kraft av vår kunskap, vår teknik, våra vapen, vår list – men vad är allt detta värt, egentligen? Är det bättre att fara fram i vagn än att bli buren i bärstol? Har vi någon anledning att förhäva oss, någon anledning att tro att vi på något sätt eller på något område är bättre än de människor vi möter i den nya världen? Knappast. Montaigne kommer inte med några direkta pekpinnar, han visar fram möjliga tänkesätt och tvingar (i bästa fall) genom sin intrikat uttänkta text läsaren att tänka själv.


Montaignes självporträtt

Montaigne målar som sagt sitt självporträtt i sina Essayer men även om han gärna infogar pikanta detaljer ur sitt eget liv i sina texter, så är de inte bekännelseskrifter där ett jag spiller ut sitt innersta till allmän beskådan. Nej, de bekännelser som möter oss i hans Essayer är av ett annat och som vi sett mer reflekterat slag. Han skriver:

B) ”Det jag har svårast av allt att tro på är människornas beständighet, lättast deras obeständighet. De som bedömer människorna detalj för detalj” C) ”och var del för sig” B) ”träffar oftare sanningen.” /.../
A) ”Vi är alla lappverk, av en väv så formlös och skiftande att varje bit, varje ögonblick spelar sitt eget spel. Och det är lika stor skillnad mellan oss och oss själva som mellan oss och andra.” (Bok 2, kap 1, s 18 och 25)

För Montaigne finns ingen inre och beständig kärna hos människan, vi är ständigt stadda i förändring, ständigt på väg från en tanke till en annan, från en erfarenhet till nästa. Och följaktligen finns det heller inget absolut inre att bekänna, inget absolut unikt och privat ’jag’ som tillkommer bara mig. Jag blir jag endast i och genom mina sociala, personliga, historiska och tankemässiga sammanhang – och dessa är ständigt fluktuerande, obeständiga och oförutsägbara. Så vem är det egentligen som Montaigne målar av? Han skriver:

C) ”Ingen beskrivning kan i svårighetsgrad mätas med beskrivningen av en själv – men inte heller i nytta. Dessutom måste man ordna håret och snygga till sig när man skall visa sig offentligt. Och jag snyggar till mig hela tiden, för hela tiden beskriver jag mig själv.” (Bok 2, kap 6, s 72)

Några rader längre fram konstaterar han att det han framställer som sitt porträtt inte är hans handlingar, utan hans tankar. Så även om det inte finns en given figur att jämföra porträttet med – även om Montaigne blir till genom beskrivningen av Montaigne, och den som skriver skriver sig ett väsen och en karaktär – så finns det ett liv och ett tänkande som är Montaignes. Ett liv som förlöper och ett tänkande som ständigt försöker förstå sig självt och sina förutsättningar. Genom att reflektera över allt mänskligt, genom att låna både ord och tankar från dem som föregått honom och infoga dem i sina Essayer hoppas Montaigne kunna förstå såväl sin belägenhet som sin tid. Ty, skriver han,

A) ”Vi tar över andras åsikter och vetande, punkt slut. Vi borde göra dem till våra egna i stället. /.../ Vad nyttar det oss att ha magen full med kött om vi inte smälter det? om det inte omvandlas i oss? om det inte gör oss större och starkare?” (Bok 1, kap 25, s 174)

Inget ämne är för obetydligt, ingen detalj kan på förhand avvisas som oväsentlig – Montaigne avstår från att blint lita på hävdvunna åsikter och auktoriteter. I stället frågar han ’Hur ter det sig för mig, som tänkande människa?’ Och denna fråga leder honom fram till en reflekterad skepticism.


Montaignes skepticism

Enligt Montaigne står tre vägar öppna för den människa som söker kunskap:

A) ”Var och en som söker något kommer till denna punkt: antingen säger han att han har funnit det eller att det inte går att finna eller att han fortfarande söker det. Hela filosofin kan delas in i dessa tre kategorier.” (Bok 2, kap 12, s 228)

Det första alternativet är dogmatikernas, de som tror att de funnit säker kunskap; det andra försvaras av dem som är lika dogmatiskt övertygade om att vi människor aldrig kommer att få kunskap om något alls – och Montaigne tar avstånd från båda. Han sluter sig till skeptikerna som säger att de fortfarande söker sanningen, samtidigt som de tvivlar på att de någonsin kommer att nå den. Skeptikernas uppgift är, skriver Montaigne,

A) ”... att skaka om, betvivla och undersöka, inte att hålla något för säkert, inte att garantera något. Av själens tre funktioner – den tänkande, sökande och dömande – accepterar de de två första; den tredje suspenderar de och låter den förbli tvetydig, utan minsta böjelse eller gillande åt någotdera hållet.” (Bok 2, kap 12, s 229)

Men kan man verkligen leva om man tvivlar på allt? Måste man inte hålla åtminstone vissa saker för sanna? Jo, skulle Montaigne svara. Men problemet är inte att vi tvivlar för mycket, utan att vi håller alltför mycket för sant. Ty såväl vårt förnuft som vårt omdöme präglas av de sanningar som omger oss, av alla de fördomar vi fötts in i och lärts att tro på. Montaignes skepticism är i första hand en kritisk hållning, inte en nihilism eller en radikal relativism som förnekar möjligheten av all sanning och kunskap. Den består framför allt i en vägran att utan eftertanke tro sig vara förmer eller veta bättre. I en av hans mest kända och spridda essäer, Om kannibaler, konstaterar Montaigne med ett stänk av bitter ironi att han inte kunnat finna:

A) ”... något barbariskt eller vilt hos detta folk – bortsett från att var och en kallar det barbariskt som inte stämmer med hans egna seder. Vi har faktiskt inget annat riktmärke för sanning och förnuft än mönstret av åsikter och vanor i det land vi lever i. Där finns alltid den fullkomliga religionen, den fullkomliga styrelseformen, den fullkomliga och fulländade seden i alla avseenden.” (Bok 1, kap 31, s 258)

Skeptikerns tvivel är vårt enda skydd mot nedärvd och traderad dumhet och inbilskhet – endast genom att kritiskt bruka vår förnuft, genom att väga för och emot och genom att kritiskt granska det vi tror, det vi tror oss veta och det vi tänker, kan vi skydda oss mot dogmatism och fanatism.

Montaignes humanistiska filosofi vilar alltså inte på en föreställning om människans universella natur, eller om ett universellt och överallt identiskt förnuft – en sådan filosofi kommer först på 1600-talet i och med Descartes, som upprördes över Montaignes skepticism och föresatte sig att hitta en fast punkt bortom allt tvivel. Nej, Montaigne är tvärt om mycket kritisk mot filosofins påståenden om förnuftets ordning och allmängiltighet: A) ”Det är en lokal ordningsstadga du anför, du vet inte hur den universella lagen lyder!” (Bok 2; kap 12, s 259). Och dessa lokala uppfattningar om vad som är förnuftigt, sant och rätt måste kritiskt prövas och brytas mot andra uppfattningar innan de kan accepteras som rimliga. De må vara skenbara sanningar, och tillfälliga kunskaper – men de är de enda som ges. För oss människor finns inga andra riktmärken än våra åsikter och vanor, och därmed är vi också själva ansvariga för vad vi fäster tilltro till och vad vi förkastar, vilka värden vi hyllar och hur vi väljer att leva.

Montaignes skepticism leder följaktligen inte till likgiltighet eller till ett passivt accepterande av hur det är. Tvärtom, han manar till genomtänkt handling och resonerade ställningstaganden. Vad han inte kan fördra är det tanklösa – eftergiften åt den inom oss alla hotande konformismen, tvärsäkerheten och mörkret – ty han har sett vad det leder till. Han skriver:

A) ”Jag lever i en tid när det överflödar av otroliga exempel på grymhetens last tack vare tygellösheten i våra inbördeskrig, och i gamla historiska skildringar finner man inget mer extremt än det vi upplever varje dag. Men det har jag inte försonat mig med. Inte förrän jag såg det kunde jag övertygas om att det fanns själar så monstruösa att de ville begå mord bara för nöjes skull: stycka och hugga av andra människors lemmar, anstränga hjärnan för att hitta på ovanliga sorters tortyr och nya dödssätt, utan fiendskap, utan vinning, enbart i syfte att njuta av det roliga skådespelet med ömkliga gester och rörelser, klagande suckar och skrik från en människa som dör i ångest. Ty detta är den yttersta punkt grymheten kan nå:” C) ”att en människa dödar en människa, inte därför att han är arg, inte därför att han är rädd, utan bara för att få se synen.” (Bok 2, kap 11, s 137)

Montaigne lärde av vad han såg: människan är varken god eller ond, men kapabel till såväl godhet som yttersta ondska. Han försökte se oss sådana som vi är, bortom de vedertagna åsikternas dimridåer, och han drog skeptiska slutsatser. För mig framstår Montaignes försök i allra högsta grad som relevanta än i dag, när vi återigen genomlever konflikter där ingen åsikt är otvetydig, ingen position entydigt god och ingen moral eller sanning säkert giltig. Montaigne hjälper oss att tänka våra liv och vår tid.

Så – för att återvända till och kanske ändå besvara de frågor som jag inledde med: Det finns en poäng med den filosofiska verksamheten när den är som bäst, och det är att den lär oss att vi ständigt måste vara skeptiska, såväl mot det vi lärt oss, det vi tror på, som mot oss själva. Och i detta arbete får vi hjälp av Montaigne. Han är, kort sagt, en nödvändig och en god filosof.


Noter