Omslag

Glänta 1.24

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

1.24. Innehållsförteckning

Göran Dahlberg & Khashayar NaderehvandiInledning

Det finns en rytm i den här tidskriften och även om utgivningstakten inte alltid är så jämn, så håller vi nästan alltid arbetstakten. The heart is a drum. Två eller tre tematiskt komponerade nummer, sedan ett blandat som detta, där vi från början inte har utgått från någon fråga eller något begrepp eller fenomen. Istället försöker vi låta enskildheterna utvecklas utan hänsyn till varandra eller några tematiska ramar.

Men så, med ytterligare en annan rytm, griper händelser in på sätt som inte går att bortse från. Invasionen av Ukraina 2022 hemsökte det nummer vi då arbetade med till den grad att hemsökelsen blev dess tema. Hamas terrorattack 2023 är en annan sådan. Och sedan dess överskuggar de dagliga rapporterna från Palestina om död, svält och förintelse det mesta av det vi ägnar åt oss. Internationella domstolen konstaterade redan i januari att om inte en mängd åtgärder vidtas omedelbart står palestinier i Gaza inför ett folkmord. Ett halvår senare bara fortsätter det urskillningslösa dödandet och förstörelsen.

Innan den palestinska författaren Adania Shibli skulle besöka Sverige i våras kom vi överens med henne om att spela in alla hennes offentliga samtal, i Stockholm med Balsam Karam, i Göteborg med Hanna Nordenhök och i Malmö med Elisabeth Hjorth. Vi transkriberade sedan alla tre, klippte och klistrade och bearbetade dem, innan vi översatte det som till slut blev till en enda lång text med fyra röster. I dessa samtal talar Shibli om våldet som människor är benägna till och spekulerar i omständigheter som tillåter det få fritt spelrum. Människor tycks ha en inneboende förmåga att normalisera våld, men vad är det som gör att det kan eskalera till olika former av (statligt) sanktionerat övervåld? Enligt Shibli har det mycket att göra med samhällens militarisering.

Under fördrivningen av palestinier 1948, det som kallas Nakba, var Shiblis föräldrar 15 år. Den israeliska militären jämnade byar och kulturhistoriska platser med marken och ”allt som betydde något för dem försvann plötsligt”, som hon säger i ett av samtalen. Sedan dess har allt som kommit att betyda något för henne och hennes föräldrar varit hotat av olika försök till utradering.

Hur förhåller sig människor i en sådan situation till det som finns, det som skulle kunna finnas och det som oåterkalleligt försvunnit? I Shiblis litterära praktik handlar det om att hitta de oansenliga detaljerna, de som är så pass betydelselösa i kolonialmaktens ögon att de har undgått dess utraderingsförsök. Genom att fokusera på dem, menar Shibli, kan alternativa historier skrivas och betydelser återuppstå.

När vi mötte Adania Shibli efter samtalet i Göteborg träffade vi också hennes vän, konstnären Salman Nawati från Gaza, som sedan en tid tillbaka bor i Tanumshede. Nawati är en del av Hawaf collective, en grupp palestinska konstnärer som skapat ett virtuellt museum för Gaza och genom detta en ny form av gemenskap, baserad på sådant som helt enkelt inte kan förstöras materiellt. Det som inte låter sig utraderas. I detta nummer finns en materiell manifestation av deras imaginära museum – var och en kan vika ut sitt eget Sahab Museum – och brottstycken ur ett samtal där detta ”museum i molnet”, som namnet betyder, planeras och diskuteras.

Under 1980-talet konstruerade Israel en modellstad i Negevöknen som sedan 2002 har byggts ut för att simulera olika palestinska stadsbildningar. Det är här de utvecklat sin gå-genom-väggar-taktik för att röra sig genom en stad utan att använda gator, dörrar eller fönster (de spränger sig istället fram genom vägg efter vägg inne i husen). Den tyska medieteoretikern Bernhard Siegert analyserar i sin essä i det här numret dörren som både materiell artefakt och som symbol. Dörren etablerar inte bara ett innanför och ett utanför, utan även olika slags rum på en och samma plats.

”Det är som när någon försöker ta sig ut i ljuset genom att skjuta upp en mycket tung trädörr, som med gnällande gångjärn bara motvilligt ger efter för trycket.” Så inleds förintelseöverlevaren Jean Amérys uppgörelse med självmordet utifrån den särskilda plats som en människa befinner sig på före det avgörande beslutet.

Att det inte fanns någon tanke bakom sådana paralleller, mellan olika oansenliga detaljer – som dörrar – minskar inte deras betydelse. Det här numret hade inget på förhand uttänkt tema. Det har det fortfarande inte. Det består av enskildheter. Vilka av detaljerna som bär på vilken betydelse i förhållande till andra återstår att upptäcka i läsningen. Allt är ändå överskuggat av de exceptionella händelsernas mörka skugga som tycks återkomma med en kuslig rytmisk obeveklighet.

Tillbaka