Omslag

Glänta 3-4.23

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

3-4.23. Innehållsförteckning

Göran Dahlberg, Alice Berggren & Khashayar Lykke NaderehvandiInledning

Många system som vi ingår i eller använder oss av varje dag är svår­förståeliga. Men det finns mekanismer som gör det möjligt att inter­­agera med dem ändå. För att kunna skicka ett mejl måste datorns ettor och nollor manipuleras, men ingen har i regel direktkontakt med en mikroprocessor. Istället använder man ett operativsystem, en mejl­klient, en webbläsare ... Det krävs helt enkelt gränssnitt.

Utan gränssnitt hade vi varit tvungna att ge oss i kast med sladdar och kretsar, direkt med själva hårdvaran. Precis som de första pro­gram­me­rar­na, som Agri Ismaïl och Julia Ravanis skriver om här: de ­tidigaste datorerna saknade mjukvarugränssnitt, men behövde likväl pro­gram­me­ras för att utföra allehanda uppgifter. På den tiden var program­merarna nästan uteslutande kvinnor, och blev på sätt och vis själva till gränssnitt.

Nu kan AI-robotarna programmera åt en istället, så effektiva språk­hanterare har de blivit. Men hur har de kunnat bli så bra? När redak­tionens Alice Berggren ansluter sig till plattformen Remotasks, för att tillsammans med hundratusentals andra gigarbetare producera tränings­data för olika AI, blir det tydligt att den nya teknologin inte ­alltid underlättar arbetet för alla människor. För att få fram träningsdata av hög kvalitet krävs en i högsta grad manuell och extremt ­under­betald arbetsinsats.

I arbetet med det här temat har vi utgått från den underliggande relationen som ett gränssnitt utgör. Det vill säga: den mekanism som gör det möjligt för oss att interagera med någonting som annars ­skulle förbli utom räckhåll.

Till exempel en tonårsflicka. Hur hon än försöker säga något om sitt outsägliga inre hittar hon inte orden. Och om hon trots allt gör det, så är det ändå ingen som lyssnar. Det finns varken sätt att formulera ett genomgånget trauma eller för den delen pubertetens gängse obegripligheter. Författaren Johanne Lykke Naderehvandi går igenom kända vittnesmål om poltergeister och prövar idén att de är flickornas skapelser – och att de i den bemärkelsen verkligen finns. Med hjälp av dessa spöken blir det möjligt för flickorna att utforska både sig själva och sina trauman, och så få omgivningen att verkligen lyssna.

Även lyssnandet kräver sina metoder. Det finns så många potentiella betydelser där ute, så mycket brus. För den ryska, nyligen tragiskt omkomna, poeten Lev Rubinstein är den poetiska texten ett skapande gränssnitt som bearbetar och presenterar en människas kontext, genom ett ”ständigt sökande efter rytm och ordning”. Ett slags gränssnitt som man kan tillämpa utan att behöva underkasta sig.

Gränssnitten i det här numret är av åtminstone tre olika slag: sådana som skapas av människor, som mjukvarugränssnitten; sådana som tvingas fram av omständigheterna, som ett språk för att formulera något outsägligt; och sådana som uppstår spontant, som drömmar.

Drömmen, som kritikern Joni Hyvönen ser som ett brev utan ­adressat, är ett sätt att läsa av sin värld utan att utgå ifrån på förhand givna gränssnitt (drömlexikon undantagna!). Den är ett i stunden ­skapat gränssnitt mot det vakna livet som gör att drömkaraktärerna, vare sig man vill eller inte, ingriper i ens faktiska relationer.

Själva den biologiska kroppen kan också sägas vara ett gränssnitt; människovarelsen som i sin helhet står i relation till allt annat liv på planeten. Vetenskapshistorikern och författaren Daisy Hildyard kallar i sin essä denna kollektiva organism för människans andra kropp. När hennes hus svämmas över av den intilliggande floden inser hon plötsligt hur vi, med våra egna fysiska kroppar, interagerar med denna andra kropp – och hur den interagerar med oss.

Det är mellan människa och människa som de svåraste och intres­santaste gränssnitten återfinns, eller saknas. Till och med datorgränssnitt har i slutändan, som neurovetaren Johan Agorelius påpekar, konstrue­rats för att förenkla kommunikationen mellan människor. Och att förenkla har robotarna blivit bra på, så bra att de knappt går att skilja från vilken medietränad politiker som helst. Vi tidskriftsredaktörer arbetar på ett annat sätt. Visst försöker vi ibland förenkla det komplicerade, när vi kan, men vi ser det också som vår uppgift att komplicera det till synes enkla.

Tillbaka