Omslag

Glänta 3-4.22

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

3-4.22. Innehållsförteckning

Maria Stepanova, Göran Dahlberg & Alice Berggren, Khashayar NaderehvandiInledning

Under fjorton år skildrade sajten colta.ru och dess föregångare openspace.ru det ryska kultur- och samhällslivet, från starten 2008 fram till mars 2022, då sajten blockerades av ryska myndigheter kort efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Den våren blockerades, olagligförklarades och tvångsnedstängdes flera journalistiska projekt, däribland sådana som var betydligt större än vår sajt, till exempel Novaja Gazeta, vars redaktör just hade mottagit Nobels fredspris, och Echo Moskvy, en radiostation med miljontals lyssnare.

Det blev nu omöjligt att bedriva oberoende journalistik i Ryssland. Sedan dess har medielandskapet fyllts av redaktioner och utgåvor som på ett eller annat sätt står under statens kontroll och försvarar dess positioner. Det går fortfarande att nå nyhetskällor som blivit förbjudna – de som har stämplats som ”utländska agenter”, ”oönskade organisationer” eller ”förmedlare av falsk information om Ryska federationens väpnade styrkor” – men det kräver försiktighet. Att dela en länk till sådant material kan vara riskabelt och sluta i domstol. Det som för femton år sedan var en levande, mångskiftande och brokig miljö har nu förintats, tystats eller köpts av staten.

Också vår sajt har tystnat. Det är inte längre angeläget att skriva om utställningar i Moskva eller om nyutkomna skivor. Mot bakgrund av kriget i Ukraina har det ingen mening. För att kunna arbeta igen måste vi först omvärdera våra fjorton år med sajten: alla oroande prognoser som slog in, alla förhoppningar som aldrig gjorde det, den långsamma kontrollförlusten, den annalkande krisen. Allt det som möjliggjorde det massiva stödet för kriget, allt det som vi och våra författare tänkte på, lyckades förutsäga eller fixera, fram till den stund då det ändå var för sent.

En del av detta omvärderingsarbete avspeglas i det här numret av Glänta. Vi har försökt att samla artiklar och annat material som på olika sätt beskriver vägen som Ryssland och dess intellektuella tog under dessa år. Tillsammans utgör de ett slags allmän sjukdomshistoria, från de första, nästan omärkliga symptomen, fram till stunden då man med förfäran och förtvivlan insåg att allt redan är kört. Finns det en chans för det ryska samhället att tillfriskna, förändras, återvända till de värden som brukar kallas allmänmänskliga? Går det idag att föreställa sig ett framtidsscenario som är det minsta positivt? I slutet av förra året ställde vi dessa frågor till en rad poeter, journalister och filosofer. Deras svar kan ni också läsa här.

Texterna som ingår i detta nummer är inte en del av historien än. De ligger för nära i tiden för att man ska kunna läsa dem som man läser tyska tidningar från 1930-talet eller sovjetiska ledartexter från kalla kriget. För mig utgör de ett slags krönika över den katastrof som vi visste var på väg, som vi inte lyckades förhindra och som nu pågår. Att gå igenom texterna har varit plågsamt, en erfarenhet som har tvingat oss att gång på gång fråga oss själva vilket ansvar vi haft för det som sker. Just därför är det också välkommet att texterna samlas och bevaras, för när allt kommer omkring är kunskapen om det som har varit och försöket att förstå hur det blev så en av få metoder vi har i arbetet med den framtid som nu återstår för oss. Det är en metod som kräver att vi vänder tillbaka till det förgångna och bit för bit återskapar den väg vi gått. Jag är tacksam för alla som vill dela det arbetet med oss.

Maria Stepanova (Colta), översatt av Nils Håkanson

–––

Strax efter att colta.ru blockerats började Göran Dahlberg och Maria Stepanova samtala om möjligheterna att göra ett tidskriftsnummer med en gemensam redaktion. Tanken var redan från början ett nummer enbart bestående av material från Colta, skrivet och publicerat på ryska, översatt till svenska. Översättningsarbetet har omfattat såväl texter som kontexter och – redaktionellt – ett både omfamnande och kritiskt förhållningssätt till att låta en tidskrift ta form som en annan.

Det är inte bara för att undvika efterklokhet som även felbedömningar och misslyckade förutsägelser har inkluderats, utan för att de är väsentliga delar av analysen och historieskrivningen i detta nummer. Samarbetet har utspelat sig i relationen mellan två olika redaktionella praktiker, och numret har komponerats i nära samråd med Coltas redaktion, som numera huvudsakligen lever och verkar utanför Ryssland – liksom de flesta som medverkar i numret.

Det här numret kan delvis läsas som en krönika om ett förebådat dödsfall. 2014 gjorde Colta en enkät som visar att det var många i Ryssland som redan när Krim annekterades förstod att landet var på väg mot död och förödelse. Och att denna död och förödelse inte bara oförlåtligt skulle åsamkas andra, utan oundvikligen också det egna – det ryska, det ryssländska, den ryska intellektuella miljön. Sedan inträffar det igen. Åtta år senare inleder Ryssland sin fullskaliga invasion av Ukraina. Bortom den 24 februari 2022 ser numrets författare ingenting. De finner sig själva utan framtid, utanför den kultur och tid som de tidigare varit en del av.

Numret är strukturerat med hjälp av en tidslinje över tretton år, med händelser som börjar strax före 2010 och slutar i början av 2023. Ryssland framträder här som ett politiskt, kulturellt, socialt fenomen, där också minnet är annekterat och ständigt utsatt för attacker. Istället har det kommit att ersättas av en besatthet av framtiden, och då främst den egna. Flera bidrag i numret uttrycker och förhåller sig till dessa ständiga försök och misslyckanden att föreställa sig något slags framtid. Rysslands viktigaste nationella helgdag – en fest och rituell parad då Sovjetunionens seger över nazisterna firas – är kanske den mest betydelsefulla scenen där det nationella traumat (ofta utan framgång) kan komma till uttryck. Segerdagen är inte bara en högtid bland andra, utan ett monument över vad som är ”ryskt”, vad som är ”Ryssland” och vad som förenar ”ryssarna”. Utifrån denna logik innebär det faktum att Ukraina insisterar på en egen nationell identitet att Ryssland är under hot – och om Ryssland är under hot av Ukraina, så är det för att nazisterna finns kvar där.

Huruvida det finns en rysk offentlighet att tala om i Ryssland kan vi inte uttala oss om, men tveklöst finns spillrorna av en sådan utspridd utanför landets gränser. Och det är kanske inte så förvånande att vi tycker att kulturtidskrifterna är viktiga i arbetet att bygga upp nya uppluckrade formeringar och former av förståelser.

Tillsammans med Colta har vi försökt ge en bild av händelseförloppen genom vår specifika utsiktsplats – den som har att göra med att Colta blir Glänta blir Colta – och inte bara ställt frågan om vad ryska författare, konstnärer och forskare har ägnat sig åt de senaste tio åren och hur de förhöll sig till de avgörande händelserna – från ockupationen av östra Ukraina fram till den fullskaliga invasionen – utan också vad vi skulle ha gjort i samma situation, vilket vårt ansvar är, nu, hur vi ska förhålla oss till alla dessa ”vi”, det som vi oundvikligen ingår i och det som Colta oundvikligen ingår i. Vi menar att den ryska frågan berör oss alla.

Göran Dahlberg, Alice Berggren, Khashayar Naderehvandi (Glänta)

Tillbaka