Omslag

Glänta 2.22

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

2.22. Innehållsförteckning

Göran Dahlberg & Julia RavanisInledning

Jag vet mycket väl, men ändå ... Med hjälp av denna formel verkar så mycket kunna förklaras. Eller förklaras, nja, i alla fall uttryckas just så. Den introducerades av den franska psykoanalytikern Octave ­Mannoni på 1960-talet för att fånga en viss dubbelhet – en relation ­mellan ­vetande och illusion som på samma gång är laddad och av­drama­ti­se­rad. ­Formelns förnekelse tycks vara i spel i många delar av tillvaron, så också i vetskapens själva domän, naturvetenskapen.

För jo, de flesta vet nuförtiden att en atom inte ser ut som ett sol­system, att det snarast är direkt missvisande att likna elektronerna vid små planeter i omloppsbanor runt atomkärnesolen. Elektronerna följer inga förutbestämda banor och kan i själva verket befinna sig på flera platser samtidigt inuti atomen. Men ändå används Niels Bohrs modell inte bara inom populärvetenskapen, utan även i fysikundervisningen för att beskriva en atom.

I det här numret låter vi Mannonis ambivalenta replik genljuda bland allehanda försök att förstå världen. Hos partikelfysiker och psyko­analytiker, men också hos medvetandefilosofer, drömforskare och troll­konstnärer. 

Vi vet att vetenskapen inte riktigt kan förklara allt, men forskare har trots allt lyckats nå långt ut i den yttre rymden och in i materiens allra minsta beståndsdelar. Med hjälp av matematik och avancerad teknik är det möjligt att förutsäga det ännu inte inträffade och betrakta det egentligen osynliga. Men vad gäller människan själv är resultaten ­mindre övertygande. Känslan av lust eller smärta är upplevelser som trots att de intuitivt känns självförklarande tycks omöjliga att förklara. Neurovetarna har inte lyckats härleda dem till hjärnans mekanismer; psykologerna kan inte enas om vad som framkallar dem eller hur de bäst bör hanteras. 

Vi vet vad det innebär att vara medvetna, men ändå är det väldigt svårt att svara på vad medvetandet är. Filosoferna Hedda Hassel Mørch och Mårten Björk gör här var sitt försök, med stöd i såväl historiska teorier som samtida forskning, från fysik, filosofi och religion. Nej, det finns väl kanske ingen odödlig själ, men ... Är allt då materia? Skulle i så fall ­själva materien kunna vara medveten? Eller finns det en annan väg ut ur dualismen mellan kropp och själ?

Jag vet mycket väl, men ändå ... Mannonis replik kan fungera som en trollformel i gränslandet mellan vetenskap och magi. Det är gränser som dragits om gång på gång genom historien. Astrologi och alkemi var länge vetenskapliga fält och elektricitetens livgivande kraft ansågs magisk. Och har inte kvantfysikens sammanflätning, som belönades med årets Nobelpris i fysik och som visar hur två partiklar på var sin sida av universum kan stå i direkt förbindelse med varandra, också något magiskt över sig? 

Trollkonstnären Gaston berättar här om magins förändringar och ­magi­kerns villkor i en avförtrollad värld. Publiken som tittar på trolleri­showen vet att de blir bedragna, vill bli bedragna, men kan ändå aldrig riktigt förklara vad som händer. Psykologen Sanna Beijnoff skriver å sin sida om skillnaden mellan olika sorters tro: den vi öppet stoltserar med för att markera vilka vi är och den vi i skymundan praktiserar för att kunna göra något vi skäms för att vi vill göra eller dämpa smärtan av att förlora något vi älskar. Poeten och psykologen UKON talar om det som att både genomskåda illusionen och samtidigt befinna sig i den, njuta av den.

För Mannoni var formeln ett sätt att uttrycka den jagklyvning som är grundläggande för hela psykoanalysen. Sömnforskarna Robert Stickgold och Antonio Zadra är empiriska neurovetare, men har också läst Freud. De tar omvägen via telepati för att kunna säga någonting om medvetandets gränser och undersöker vad den drömmande hjärnan vet om framtiden. 

Trots alla ekonomiska kalkyler och kvantitativa undersökningar miss­lyckas den annars så tillförlitliga matematiken gång på gång med att förutsäga människans framtid. I magins värld däremot, i kristallkulan eller tarotläggningen, blir framtiden överblickbar. Jag vet mycket väl att kristallkulan inte förevisar mitt livsöde, ändå blickar jag med ­bankande hjärta in i ytterligare en rapport eller krönika eller sf-serie om vår fram­tida värld. Det är skrämmande. Framför allt för den som på goda grunder anar att det är dystra tider som väntar. Det räcker kanske inte med en trollformel för att betvinga detta mörker, men det är vad vi har att komma med den här gången.

 

 

Tillbaka