Omslag

Glänta 4.21

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

4.21. Innehållsförteckning

Cecilia Nyman, Fanny Wendt Höjer & Göran DahlbergInledning

Det sägs att mänskligheten började med skvallret. För 70 000 år sedan, så sägs det, började vi prata med varandra om dem som inte var närvarande. Så kan historien ha börjat.

Ändå har skvallrandet dåligt rykte. Skvallerkärringen och skvaller blaskan är ökända ryktesspridare som frossar i andras privata mot gångar. Konsten att skvallra har genom historien ofta kopplats till samhällets åsidosatta, tjänstefolk, feminina män och alla sorters kvinnor. Kanske för att det ibland kan vara en teknik att ta sig under ytan, bakom människors framställningar av sig själva. Skvallrets viktigaste egenskap är i en sådan mening inte att dela information, utan att forma och testa hypoteser om vilka olika slags människor det finns i världen. Det är denna funktion hos skvallret som kan få bilden av maktens män att krackelera och möjliggöra att andra allianser formas och mobiliseras.

Den som frågar efter skvaller förutsätter tillhörighet, att vad-det-nu-kan vara angår en. Den progressiva skvallerlusten ryms i språkets imperativ, inte minst i marginalernas gemenskaper. Att stå för att vara en skvallrare kan då vara en radikal hållning. Svarta queers i USA introducerade till exempel på 80-talet uttrycket ”spill the t”, där ”t” bland annat står för truth, vilket sedan dess har använts i stora delar av den engelskspråkiga världen som en uppmaning om att säga sanningen och avslöja hemlig heten, att berätta allt, åtminstone för mig, det är ju oss det handlar om.

Skvaller bygger gemensamma fantasier, något att ägna sig åt till sammans. Men det är en opålitlig bundsförvant. Dess riktningar är närmast omöjliga att förutsäga och lika svårt är det att kartlägga dess rörelser (även om konstnären Minna Henriksson gör just det i detta nummer). Skvallret håller inga löften; det ändrar form och mångfaldigas längs vägen – och det har en minst sagt spänd relation till sanningen. Skvallret är också kusligt lätt att kapitalisera på. Det är en på allasätt otyglad kraft.

Det här är ett nummer där olika skvallerkulturer konfronteras med varandra. I en viss mening kan skvallrets potential aktiveras som en kritik mot olika exkluderande ordningar. Det öppnar upp för fler sätt att förstå världen i en tid när striderna om sanningen och historien kan upp fattas som våldsammare än någonsin. Filmvetaren Marc Siegel, som är översatt i numret, uttrycker det som att skvaller ”inte bara är en form av muntlig kommunikation, utan också en tänkandets spekulativa logik”.

Allra mest skrivs det om skvaller på de följande sidorna, men den som skriver avslöjar också något om sig själv. Agri Ismaïls essä om skvaller pressens begynnelse avslöjar ett starkt och långvarigt intresse för skvaller om Taylor Swift. Och Alice Berggren förlorar sig tydligen med jämna mellanrum i allehanda kaninhål på Youtube. Det framkommer också detaljer om en första kärlek, kanske Letizia Miros, och att Nadia Maghder stalkar kändisar på stan.

Det här numret för också vidare en hel del av vad som sagts om skvaller under de senaste decennierna, bland annat i originalbidrag från Ungern, Mexiko och Storbritannien. Hör och häpnas över kapitalismens påverkan på skvallerbegreppets förvandling från kvinnlig gemenskap till giftigt dumprat. Se och förundras av teorierna om hur Taylor Swift fintar bort skvallerpressen, liksom av påståendena om hur skvallret hör ihop med hyckleriet. Följ ryktena om homosexuella Hollywoodstjärnor, och förbluffas över hur het Marlene Dietrich var i kostym. Chockas över högerns mobilisering i Youtubes skvallriga, algoritmiska landskap. Läs det senaste om älskarinnor som delar med sig av varandra och varan dras erfarenheter, och om hur skvaller fyller ut luckor efter brända brev. Och glöm aldrig Anita på omslaget som försvarar sig med pil och båge mot paparazzi.  

Tillbaka