Glänta 3.21

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Göran Dahlberg & Julia Ravanis Inledning

Det är när bokstäverna sätts ihop till ord och ordföljder som det börjar hända något. Och det är i en talföljd som siffrorna kommer till sin rätt. Tillsammans kan de bilda gåtfulla ordningar, lika självklara som häpnadsväckande. Som i Fibonacci-talföljden, där varje nytt tal är summan av de två föregående. Mönstret som därmed uppstår låter sig användas till allt ifrån att beskriva populationstillväxter, styra betting-insatser till att skriva dikter. Långsamt och förförande välver sig denna talföljd runt sig själv, i en spiral av enkla additioner.

För den som letar skymtar dessa spiraler fram överallt i naturen: i snäckskalen, i solrosens frökapslar, till och med i strukturen på sedan länge utdöda djur. Bilden på det här numrets omslag föreställer en sådan urtidsspiral, vars radie utvidgas i enlighet med Fibonacci-talen. Eller i alla fall på ett ungefär; nästan i enlighet med de där talen. 

Det finns en reva mellan siffrorna och verkligheten – ibland omärklig, ibland avgrundsdjup – som går rakt igenom det här numret. Vetenskapsteoretikern Catharina Landström visar vad som riskeras när verkligheten först översätts till sifferdata och modeller och sedan tillbaka till verklighet igen, och idéhistorikern Johan Fredrikzon varnar för hur detta glapp gör det möjligt för den digitala kapitalismen att vidareutvecklas med hjälp av vår oavlönade dataproduktion. Samtidigt insisterar genusvetaren Katherine McKittrick på att samma siffror som genom historien använts för att dölja svarta liv också här och nu kan öppna en väg för svart subjektivitet.

Talen är ofta snubblande nära det de står för: som naturkonstanten 1/137 som gäckar matematikern och författaren Helena Granström, eller det logiska formelspråk som nästan lyckas övertyga en annan matematiker, Albin Fredriksson, om att räknekonsten vilar på en stabil grund.

Om man bara bortser från detta störande nästan tycks det som om matematiken finns på riktigt, som om talföljden bakom naturens vackra spiralformer upptäcktes av Leonardo Fibonacci efter att ha slumrat i det fördolda i miljontals år. Är det verkligen så? 

I en artikel i tidskriften Nature skrev Colin Barras i somras om siffrornas ursprung: på ett drygt 20 000 år gammalt vadben från en babian hittades inristade streck som förmodligen är världens äldsta ettor. Forskarna tror att talen härstammar från människans materiella omgivning, att de uppfanns för att räkna våra fingrar och våra ägodelar. De är verktyg för att hålla ordning på en omvärld som blivit allt rörigare. Räknekonsten följdes av redovisningen (kanske är revisorn världens äldsta yrke) och har en delvis gemensam historia med skriftspråket och pengarna: två andra sociala teknologier med en mängd olika samhälleliga funktioner. 

Nästan allt uttrycks nu i siffror. Nästan allt mäts. Störst skala har Kinas poängsystem för sina medborgare, där det kontinuerligt införs restriktioner för den som har låga poäng. I mindre auktoritära stater mäter som bekant människor sig själva med hjälp av allt fler appar och apparater, och levererar sin data till de globala företagen istället för till staten (ibland både och). Jonna Bornemark fick för ett par år sedan stort genomslag för sin filosofiska kritik av det hon kallar mätbarhetssamhället. Och tidigare i år utkom Sifferdjur av Micael Dahlen och Helge Thorbjørnsen som visar hur antalet likes, visningar och steg hänger samman med uträkningarna av ens BMI, kreditvärdighet och allmänna hälsa, och tillsammans utgör ”det kvantifierade jaget”.

Vår tids besatthet av att säkerställa något med en siffra är också en längtan efter att alla de siffror som omger oss ska betyda någonting (om än helst inte allt). Litteraturvetaren Eric Bulson skriver i sin essä om hur kvantifieringen alltid bär på en numerologisk mystik. Serien av texter från ett till oändligheten som följer i det här numret är komponerad enligt en mycket komplicerad ekvation som bara en läsning kan uppenbara, i efterhand; pagineringen är å andra sidan mycket enkel och löper från 1 till 105 (givetvis utan otursnummer). 

Det är svårare att slå fast eller göra en särskilt intressant tolkning av något med en ensam siffra. Varken den uråldriga siffran 1 eller det undflyende talet π kan på ett exakt sätt utmärkas på en linjal. På ett enda litet streck på linjalen ryms hela oändligheten, så även i det runda o:et som i sig är en beteckning på glappet mellan siffrorna och verkligheten. Det är här nya frågor kan formuleras, matematiska, filosofiska, politiska. Med och mot bokstävernas och siffrornas skönhet och tyranni.