Omslag

Glänta 3.20

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

3.20. Innehållsförteckning

Göran Dahlberg & Julia RavanisInledning

Den där bilden av det svarta hålet på omslaget, vad är det för slags bild egentligen? Något osynligt representeras visuellt. Ett fotografi? Nja. En avbildning? Förvisso. En realistisk sådan? Tja. Fejk? Njäe. Men, den är både extrapolerad och interpolerad. Framtagen med hjälp av åtta teleskop utplacerade på ett sätt som försöker motsvara ett enda teleskop med en lins vars diameter är lika stor som jordens. Är ens ett begrepp som autentisk relevant när det gäller visualiseringar av den yttre rymden? Eller för den delen det allra innersta, en atom, en kvark eller en DNA-spiral?

Den sensationella bilden av det svarta hålet i mitten av galaxen Messier 87 publicerades i april 2019. För första gången användes nu observationer istället för simuleringar eller konstnärliga gestaltningar. Trots det problematiska i att avbilda ett så avlägset (också i tid, det vi ser är 53 miljoner år gammalt) och undanglidande objekt visar historikern Surekha Davies i sitt bidrag i det här numret att det vetenskapliga tillvägagångssättet kan spåras långt tillbaka i tiden; forskare har ofta tagit till fantasin för att beskriva världen så realistiskt som möjligt.

Det här är ett nummer om förstärkt autenticitet, om det som är mer autentiskt än det autentiska. Det som kräver en förstärkning för att alls uppfattas, eller för att bli sig själv. För att bli verkligt.

Chalmers arrangerar varje år AHA-festivalen för konst och vetenskap i Göteborg. Vissa av bidragen i detta nummer utgår på olika sätt från föreläsningar eller samtal under denna festival, andra har tillkommit i efterhand för att vidareutveckla dess frågeställningar. Det finns, oss veterligen, ingen annan tidskrift i Sverige som tar sig an frågor på ett sätt som gör att naturvetenskap, humaniora och samhällsvetenskap, likväl som konst och litteratur, både kan samverka och komma till sin rätt på sina respektive premisser. Och där allt, också själva sammanställningen och arbetet med temat, präglas av ett essäistiskt förhållningssätt.

Temat förstärkt autenticitet, eller augmented authenticity, kommer från förra årets festival. Det autentiska tycks alltid vara lika eftertraktat, lika omstritt. Varför talar vi om äkta guld? Äkthet verkar inte vara något vi kan ta för givet, det är snarare undantaget, det som måste göras en poäng av: det här är äkta guld! Men det mest eftertraktade är inte ens alltid det äkta, utan det, den, som är mest äkta. Det som är mest verkligt. Kanske till och med mer verkligt än verkligheten.

Så, hur ska vi avgöra vad som är verkligt, eller autentiskt? Och om det är förstärkt eller ej? Föreståndaren för Le Corbusiers Villa Le Lac, Patrick Moser, visar att den berömda villan byggts upp lika mycket av historier och myter som av sten och betong. Konstvetaren Anna Pernilla Olofsson Hjort bildsätter den moderna människans konstruktion genom å ena sidan berättelser om monster och å andra sidan anatomiska studier av levande och döda. Kanske existerar inget i verkligheten oberoende av något annat – vad som är autentiskt eller ej kan enligt fysikern John Wheeler bara avgöras i ett samspel mellan materien och observatören.

Spänningen mellan återskapande och förstärkning präglar mycket av samtida forskning och teknikutveckling. Sanna Dahlman samtalar här med handkirurgen Max Ortiz Catalán om hur tankestyrda proteser och augmented and virtual reality-teknik är relaterade till fantomsmärtor och -njutningar. Och med hjälp av den nyligen Nobelprisbelönade gensaxen har det blivit möjligt att inte bara reparera en skadad gen för att bota en sjukdom, utan också väcka mammutar till liv eller designa människor genetiskt. Sara Öhrvall tar i sin nya bok, Ditt framtida jag, upp otaliga andra exempel från detta spänningsfält. Exoskelettbyxor eller -armar som utvecklats för att lättare ta sig fram eller utföra tunga lyft på arbetsplatsen, har snabbt fått även helt andra tillämpningar. Och allt mer forskning handlar nu om att redan från början skapa nya förmågor – till exempel en tredje tumme styrd av sensorer under skosulan – istället för att återställa sådana som gått förlorade.

The Guardian utropade nyligen att en AI för första gången skrivit en av deras artiklar: ”A robot wrote this entire article. Are you scared yet, human?” Men det visade sig vara varken särskilt sant eller skräckinjagande. Hotet som robotarna skulle kunna utgöra var i själva verket inplanterat i texten av redaktörerna.

Glänta publicerar här för första gången en robotpoet. Det är Johan Agorelius som har programmerat en AI-Boye. Det krävdes mycket träning för att få den att skriva som Boye, och det gav resultat. För att kunna skapa autentiska Boye-dikter måste de förstärkas, annars blir de bara kopior. Men AI:n kunde aldrig själv avgöra när det var tillräckligt. När det var bra. För det krävdes en människa. En robot skulle säkert kunna redigera texter för robotläsare. Kanske kommer allas våra jobb en gång ersättas av robotar, men Gläntas redaktörer kommer vara några av de sista.

Tillbaka