Glänta 3-4.16

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Göran Dahlberg & Linn Hansén Inledning

Det verkar som om många, också bortanför landsbygderna, för första gången på länge börjat tala om landsbygden i termer av platser där det händer saker som är avgörande för världens framtid. Det gäller inte bara i det efter valet djupt skakade USA, inte bara sådana som Occupy Wall Street-grundaren Micah White, som efter att kampen ansetts förlorad på storstadens gator flyttade till Nehalem, med 278 invånare, där han nu engagerar sig i lokalpolitiken. Även inbitna urbanister som Rem Koolhaas, Saskia Sassen och David Harvey har den senaste tiden vänt sina blickar från megastäderna till världens glest befolkade områden. Sassen hävdar i en längre text i det här numret att skälen till migrationen från storstäder i Latinamerika står att finna på landsbygden. Och detsamma gäller även andra flöden av människor på flykt i världen. Hon identifierar en ny form av migration till följd av att stora områden mark antingen förstörs i klimatkatastrofer eller köps upp av stater eller företag, något som resulterar i ”en massiv förlust av livsmiljöer” där folk flyr landsbygden för de stora städerna och därifrån tvingas vidare till andra städer, eftersom det inte längre finns någon landsbygd att återvända till.

Innan Brexit och valet i USA men efter att Lag och Rättvisa kommit till makten i Polen och Sverige infört den nya asyllag som begränsar möjligheten till uppehållstillstånd, kontaktade Jonatan Habib Engqvist oss med ett förslag på ett tema: Småland. Och så började det, och utvecklade sig sedan vidare bland andra fallstudier och på andra geopolitiska nivåer. Småland framställs ofta, vilket Habib Engqvist och Mike Bode skriver om i sin text, som ett Sverige i miniatyr, kanske till och med det ”svenskaste” Sverige. Som sådant är det starkt präglat av migration – det var härifrån det utvandrades, och det är hit, bland annat, det invandras. Bland de små kommuner som hamnar högt på listan över flyktingmottagande är flera småländska. Lessebo är en av dem. Dit åker Olav Fumarola Unsgaard i sitt reportage som börjar i italienska Riace, en avfolkningsbygd i Europas periferier som också den i högsta grad formats av migration. Samtidigt reser Juan Pedro Fabra Guemberena till Moheda, där hans familj placerades på flyktingförläggning i slutet av 70-talet, och återser ett samhälle som skrivit ut mottagandet, ja själva förläggningen, ur sin historia, till den grad att platsen tycks ha börjat spöka.

”Vår största utmaning för framtiden är att människor ska fortsätta tycka att det är lika spännande att komma hit och besöka oss”, säger Lessebos kommunordförande i Eva Arnqvists studie av Kosta. Lika mycket som Småland överlag präglas av migration, präglas det av omvandlingen från brukssamhälle till upplevelseekonomi. När fortlevnaden är beroende av besökaren blir bilden av platsen viktig på ett nytt sätt. I sitt bidrag tänker sig Maria Lantz att landsbygdsnostalgin är en effekt av industristädernas framväxt, och jämför med charterturismen ”där turisten flyttar in i bilden av paradisön som kolonialismen förmedlat”.

Det är spänningarna mellan stad och landsbygd, centrum och periferier, som är själva temat för det här numret. Som Malin Rönnblom skriver längre fram i numret lyckades Sverigedemokraterna ställa asylsökande mot landsbygdsbor i förra riksdagsvalet, medan stadsbor klarade sig undan (trots att fattiga i storstäderna sannolikt har mer gemensamt med fattiga på landsbygden än med storstadsbor i rikare bostadsområden, på samma sätt som rasifierade på landsbygden möter rasism på landet likväl som i de stora städerna). Och ungefär samma sak hände i Storbritannien, USA, Polen … Det är inte bara det att staden inte är problemet, den är lösningen.

Den fundamentala obalansen tycks ändå kvarstå, konstaterar bland annat Po Tidholm, vars tv-program ”Resten av Sverige” sänts under denna, med Lars Raattamaas ord, ”höst från helvetet”. För att motverka obalansen räcker det sannolikt inte heller med att en göteborgsbaserad kulturtidskrift gör ett temanummer. Staten behöver nog agera lite välfärdsstat igen – hur ovillig den än är att göra det nuförtiden och hur retrotopiskt och oglobaliserat det än kan låta – och inse vilken fantastisk makt att omfördela och jämna ut resurser en stat faktiskt fortfarande har. Om en vill.