Glänta 3.04

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Jacques Derrida & Jean Birnbaum ”Jag är i krig med mig själv”

Översättare: Mats Rosengren

Natten mellan den 8:e och 9:e oktober i år dog Jacques Derrida. I följande samtal med Jean Birnbaum, som kom att bli hans sista längre intervju, talar han om sitt verk som alltid redan varit det enda som resterat, om det arv han velat förvalta och om det språk som aldrig, trots allt, riktigt blev hans.

Jean Birnbaum: Sedan sommaren 2003 har ni varit mer närvarande än någonsin förr. Ni har inte bara gett ut flera nya böcker, utan också farit runt i världen och deltagit i ett flertal internationella konferenser som organiserats med anledning av ert verk – från London till Coimbra via Paris och, nu i dagarna, Rio de Janeiro. Dessutom har det gjorts en andra film om er (Derrida, av Amy Kofmann och Kirby Dick, efter den mycket vackra D'ailleurs Derrida som gjordes av Safaa Fathy år 2000). Ni har varit ämnet för flera temanummer av olika tidskrifter, bland andra Magazine Littéraire och tidskriften Europa, liksom för en volym av Cahiers de I'Herne som kommer ut nu under hösten och där man finner flera hittills outgivna texter. Det är ganska mycket på ett enda år, samtidigt som ni, det döljer ni inte, är…

Jacques Derrida: Nå, säg det då, …är allvarligt sjuk, det är sant, och genomlider en fruktansvärd behandling. Men låt oss lämna allt det där är ni snäll, vi är inte här för att avge en offentlig, eller hemlig, hälsodeklaration…

JB: Må så vara. Låt oss istället inleda detta samtal med att återvända till Marx spöken (Spectres de Marx: l’etat de la dette, le travail du deuil et la nouvelle Internationale, 1993). Ett väsentligt verk, en milstolpe, som helt och hållet ägnas frågan om en kommande rättvisa, och som inleds med en gåtfull sentens: ”Någon, du eller jag, kommer fram och säger: Jag skulle vilja lära mig att leva till slut.” Idag, mer än tio år senare, hur står det till med er ”levnadskunskap”.

JD: Boken handlar i första hand om en ”ny international”, vilket både är dess undertitel och centrala motiv. Bortom all ”kosmopolitism”, bortom varje ”världsmedborgare” liksom varje världsomspännande nationalstat, förutser denna bok alla de brådskande angelägenheter som de som hoppas på en annorlunda globalisering med all rätt pekat ut, och som är än tydligare idag. Det som jag 1993 kallade en ”ny international” skulle tvinga oss att genomföra, sade jag då, ett stort antal förändringar i den internationella rätten och i de organisationer som styr världsordningen (Internationella Valutafonden, Världshandelsorganisationen WTO, G8 etc, och framförallt i FN, där åtminstone stadgarna, sammansättningen och placeringen av högkvarteret måste ändras – så långt bort från New York som möjligt…)
 
Vad gäller den formulering som ni citerar (”lära mig att leva till slut”) kom den till mig när boken var färdig. För det första leker den, fast allvarligt, med sin gängse betydelse. Lära att leva, det är att mogna, men också att uppfostra. Att vända sig till någon för att, kanske i en hotfull ton, säga honom eller henne ”Jag skall lära dig att leva”, det betyder att jag skall forma dig, dressera dig. För det andra, och det är det tvetydiga i denna lek som jag i första hand bryr mig om, öppnar sig denna suck också mot en svårare fråga: Leva, kan man lära sig det? Kan man undervisa i det? Kan man, genom disciplin eller lärlingsår, genom erfarenhet eller experimenterande, lära sig att acceptera, eller bättre, att bekräfta livet? Hela boken genljuder av denna oro inför arvet och döden. Den plågar också barnen och deras föräldrar: När blir du ansvarig? Hur kommer du att, till slut, svara för ditt liv och ditt namn?

Nå, för att då själv svara på er fråga, utan fler undanflykter: Nej, jag har aldrig lärt-att-leva. Inte alls! Lära att leva, det borde innebära lära att dö; att, för att acceptera den, räkna med den absoluta dödligheten utan räddning, utan återuppståndelse eller frälsning – varken för en själv eller för andra. Ända sedan Platon är detta den gamla filosofiska förpliktelsen: Filosofera, det är att lära sig att dö.

Jag tror på denna sanning utan att följa den. Allt mindre och mindre. Jag har inte lärt mig att acceptera den, döden. Vi är alla villkorliga överlevande (och ur Marx spökens opolitiska synvinkel gäller detta, i en värld som är mer ojämlik än någonsin, mest akut för de miljarder levande – människor eller ej – som förvägras inte bara de mest elementära ”mänskliga rättigheter”, vilka är tvåhundra år gamla och ständigt utökas, utan först och främst ett liv värt att leva). Jag förblir obildbar i det vetande som rör hur man dör. Jag har ännu så länge inte lärt eller tillägnat mig något om detta. Tidsfristen krymper allt snabbare. Inte bara för att jag, tillsammans med andra, är arvtagare till så många ting, goda som förskräckliga: Eftersom de flesta av de tänkare som man brukar förknippa mig med har dött behandlas jag allt oftare som en överlevande, den siste representanten för en ”generation” – grovt uttryckt, 1960-talets generation – vilket, trots att det inte är helt sant, inte bara får mig att vilja invända, utan också fyller mig med en melankolisk revoltanda. I synnerhet då vissa hälsoproblem till råga på allt tränger sig på antar frågan om överlevnad eller frist – som alltid konkret och oförtröttligt har hemsökt mig, bokstavligen, i varje ögonblick av mitt liv – en annan nyans.

Jag har alltid intresserat mig för detta tema, för överlevnaden, vars betydelse inte adderas till att leva eller att dö. Det är ett ursprungligt tema: livet är överlevnad. Överleva i dess vanliga betydelse betyder att fortsätta att leva, men också att leva efter döden. När Walter Benjamin talar om översättning gör han en skillnad mellan å ena sidan überleben, att överleva döden, som en bok kan överleva dess författares död, och å andra sidan fortieben, living on, fortsätta att leva. Alla de begrepp som hjälpt mig att arbeta, i synnerhet begreppet om spår eller om det
spektrala, var kopplade till ”överlevnad”, uppfattad som en strukturell dimension. Överlevnaden kommer varken ur att leva eller ur att dö, inte mer än det som jag kallar ”ursprunglig sorg” den väntar inte på den död som man brukar kalla ”faktisk”.

JB: Ni använde ordet ”generation”: Det är ett ord som man bör bruka med försiktighet, och som ofta återkommer i era texter: hur skulle ni vilja beteckna det som, i ert namn, förmedlas från en generation?

JD: Jag använder ordet en smula slarvigt här. Man kan vara en ”anakronistisk”samtida med en svunnen eller kommande ”generation”. Att vara trogen dem som man förknippar med min ”generation”, att göra sig till förvaltare av ett differentierat men gemensamt arv, det innebär två saker: För det första att, kanske gentemot allt och alla, hålla fast vid vissa krav som var gemensamma för oss, från Lacan till Althusser via Levinas, Foucault, Barthes, Deleuze, Blanchot, Lyotard, Sarah Kofrnan etc; utan att nämna de många författare, poeter, filosofer eller psykoanalytiker som lyckligtvis fortfarande är vid liv och från vilka jag också ärver, eller alla de utanför Frankrike, vilka är fler ändå och ibland står mig ännu närmre.

Jag betecknar här på ett metonymiskt sätt ett oförsonligt, ja till och med ett omutligt, skrift – och tanke-ethos (Helene Cixous kallade oss ”de omutliga”), som inte ens gav efter inför filosofin och som inte lät sig förskräckas av det som opinionen, medierna eller fantasmen om en skrämmande läsekrets ville att vi skulle förenkla eller hålla tillbaka. Därav den stränga smaken för raffinemang, paradoxer och aporier.

En sådan förkärlek förblir också ett krav. Den förenar inte endast dem som jag en smula slumpmässigt, det vill säga orättvist, nämnt, utan hela den miljö som stöttade dem. Det handlade om ett slags provisoriskt förfluten epok, och inte bara om den eller den personen. Man måste alltså rädda eller återföda detta, till varje pris. Och idag är detta ansvar brådskande: det manar till ett obevekligt krig mot doxan, mot dem som man numera kallar ”media-intellektuella”, mot den allmänna diskurs som utformas av mediamakterna, vilka själva är i händerna på olika politisk-ekonomiska, och ofta också förlagsbaserade eller akademiska, lobbygrupper. Vilka alltid är europeiska och världsomspännande, så klart. Motstånd innebär inte att man bör undvika medierna. Man måste, när det är möjligt, utveckla dem och hjälpa dem att bli mer diversifierade och påminna dem om just detta ansvar. Samtidigt får man inte glömma att på den gamla ”lyckliga” tiden rådde självfallet inget försonligt lugn. Skillnader och tvister slet sönder denna miljö, som var allt annat än homogen på det sätt som det som skulle kunna samlas under den debila beteckningen ”68-tänkandet” var det, och vars slagord eller chefsåklagare idag ofta dominerar såväl press som universitet. Och även om denna trohet ibland, än en gång, tar sig uttryck i otrohet och avvikelser måste man vara trogen mot dessa skillnader. Själv fortsätter jag att diskutera Bourdieu, Lacan, Deleuze, Foucault, till exempel, som fortfarande intresserar mig mycket mer än dem som pressen idag flockas kring (med vissa undantag, förstås). Jag håller debatten levande, för att den inte skall plattas ut, inte förfalla till förtal.

Det som jag har sagt om min generation gäller givetvis för det förflutna, från Bibeln till Platon, Kant, Marx, Freud, Heidegger etc. Jag vill inte avstå från vad det än må vara, jag kan inte det. Ni förstår, att lära sig leva, det är alltid narcissistiskt: man vill leva så mycket som möjligt, rädda sig, hänga kvar, och odla alla de saker som är oändligt mycket större och mäktigare än vad man själv är, men som inte desto mindre är delar av detta ”mig” som de översvämmar från alla håll. Att be mig avstå från det som har format mig, från det som jag har älskat så, det är att be mig dö. I denna trohet finns det ett slags konserverande instinkt. Att till exempel avstå från en svår formulering, från ett veck, från en paradox, från ytterligare en motsägelse, för att den inte kommer att bli förstådd - eller snarare för att en eller annan journalist, som inte kan läsa, inte ens läsa titeln på en bok, tror sig förstå att läsaren eller lyssnaren inte heller förstår något mer och att hans eller hennes popularitet eller brödföda kan bli lidande av det hela – det är oacceptabelt och obscent för mig. Det är som om man bad mig att ge vika, att underkasta mig – eller att dö av dumhet.

JB: Ni har uppfunnit en form, en överlevandets skrift, som passar för denna otålighet hos troheten. En skrift för det ärvda löftet, för det bevarade spåret och för det anförtrodda ansvaret.

JD: Om jag hade uppfunnit min skrift, skulle jag gjort den till en ändlös revolution. I varje situation måste man skapa ett passande framställningssätt, uppfinna den lag som styr den enskilda händelsen, ta den troliga eller önskade mottagaren med i beräkningen och samtidigt göra anspråk på att denna skrift kommer att bestämma läsaren, att denne kommer att lära sig läsa (att ”leva”) det här, som han eller hon inte var van vid att få från annat håll. Man hoppas att läsaren därigenom skall födas på nytt, bestämd på ett annat sätt: till exempel, dessa ympningar utan sammanblandning av det poetiska på det filosofiska, eller vissa sätt att använda homonymer, oavgörbarheter och språkets finurligheter – som många läser både som och i förvirring och därför förblir okunniga om den i egentlig mening logiska nödvändigheten hos dem.

Varje/bok har ett pedagogiskt syfte att forma läsaren. De massprodukter som dränker pressen och förlagen formar inte läsarna, de förutsätter, på ett fantasmatiskt sätt, en redan programmerad läsare. Och därigenom kommer de till slut att formatera den mediokra mottagare som de postulerade redan från början. I det ögonblick då jag lämnar ett spår kan jag därför, av omsorg om min trohet, som ni säger, inte annat än att göra det tillgängligt för vem som helst. Jag kan inte rikta mig enskilt till någon.

Varje gång, och hur trogen man än vill vara, är man i färd med att förråda det singulära hos den andre, den som man riktar sig till. Och än mer så när man skriver allmängiltiga böcker: man vet inte vem man talar till, man hittar på och skapar silhuetter, men i grund och botten hör det där inte längre till oss. Talade eller skrivna, alla dessa gester lämnar oss, de börjar agera oberoende av oss. Som maskiner, i bästa fall som marionetter – jag har förklarat detta bättre i Papier Machine (Galilee, 2001). I det ögonblick som jag låter publicera, eller släpper ”min” bok (ingen tvingar mig till det) blir jag framträdandeförsvinnande, som ett obildbart spöke som aldrig kommer att ha lärt sig leva. Det spår som jag lämnar betyder för mig både min död, kommande eller redan inträffad, och hoppet om att det skall överleva mig. Och detta är inte en strävan efter odödlighet, det är strukturellt. Jag lämnar en pappersbit där, jag ger mig iväg, jag dör – det är omöjligt att komma ut ur denna struktur, den är mitt livs beständiga form. Varje gång som jag ger ut något, ser jag min egen död i skriften. Det är en hård prövning: man berövar sig äganderätten utan att egentligen veta vem som anförtros den sak man lämnar. Vem kommer att ärva, och hur? Kommer det ens att finnas några arvtagare? Det är en fråga som är mer relevant idag än någonsin förr. Den upptar mig ständigt.

Tiden i vår tekno-kultur har förändrats radikalt i detta avseende. Folk i min ”generation”, och i än högre grad i tidigare generationer, var vana vid en viss historisk rytm - man trodde sig veta att ett visst verk skulle, eller inte skulle, överleva i kraft av sina kvaliteter under ett, två eller till och med, som Platon, under tjugo sekler. Men idag förändras arvets struktur och tidslighet genom att arkiveringsmetoderna utvecklas allt snabbare, men också genom den ökade förslitningen och förstörelsen. För tänkandet tar sig frågan om överlevnad numera helt oförutsägbara former. Vid min ålder är jag beredd att ta till de mest motsägelsefulla hypoteser rörande detta: jag har på en och samma gång, jag ber er att tro mig när jag säger detta, den dubbla känslan att, å ena sidan – och jag säger detta oblygt och med ett leende – har man ännu inte börjat läsa mig, att även om det förvisso finns många goda läsare (några tiotal i hela världen, kanske) så är det i grund och botten först senare som allt det här kan komma att visa sig; men samtidigt, å andra sidan, känner jag också att två veckor eller en månad efter min död, kommer inget att finnas kvar. Utom pliktexemplaren i biblioteken. Jag lovar er, jag tror ärligt och samtidigt på båda dessa hypoteser.

JB: I hjärtat av detta hopp finns språket, och i första hand det franska språket. När man läser er vibrerar varenda rad av den passion som ni hyser för detta. I Le Monolinguisme de l'autre (1996, på svenska 1998 som Den andres enspråkighet, Daidalos) går ni så långt som att, ironiskt, framställa er själv som ”den siste försvararen och illustratören av det franska språket”…

JD: …som inte är mitt, trots att det är det enda som jag ”har” att förfoga över (bara det!). Erfarenheten av språket är självfallet livsavgörande. Alltså dödlig, det är inget särskilt med det. Tillfälligheter gjorde mig till en fransk algerisk jude i den generation som föddes före ”frihetskriget”: så många särdrag, såväl bland judarna som bland Algeriets judar. Jag har upplevt en extraordinär förändring av den franska judendomen i Algeriet – min farfars far och min mormorsmor stod fortfarande nära araberna när det gällde språk, sedvänjor osv.

Efter Cremieux-dekretet 1870 blev den följande generationen förborgerligad. Trots att min mormor, på grund av pogromerna (det var mitt under Dreyfusaffären), var tvungen att hålla sitt bröllop i hemlighet på en bakgård till rådhuset i Alger, uppfostrade hon redan sina flickor som parisiska borgarflickor (16:e arrondissemangets goda vanor, pianolektioner…). Och sedan kom mina föräldrars generation – inte många intellektuella, mestadels affärsidkare, både anspråkslösa och inte, somliga bland dem utnyttjade redan den koloniala situationen och gjorde sig till representanter med ensamrätt på de stora Franska varumärkena: utan sekreterare och med ett litet kontor på tio kvadratmeter kunde man representera all ”savon de Marseille” [ett känt franskt tvålmärke] i Nordafrika – jag förenklar lite grand. Och så kom min generation (en majoritet av intellektuella: fria yrkesgrupper, lärare, läkare, jurister osv). Och nästan alla dessa människor kom till Frankrike 1962. För egen del kom jag tidigare, 1949. Och med mig – jag överdriver knappt – kom ”blandäktenskapen”. På ett närmast tragiskt sätt, revolutionärt, sällsynt och riskabelt. Och liksom jag älskar livet, och mitt eget liv, älskar jag det som skapat mig med språket självt som element, detta franska språk som är det enda som man lärt mig att odla, det enda som jag kan säga mig vara mer eller mindre ansvarig för.

Och därför finner man i min skrift ett sätt att behandla detta språk som är, jag vill inte säga perverst, men en smula våldsamt. Av kärlek. Kärlek passerar i allmänhet via en kärlek till språket, som varken är nationalistisk eller konservativ, men som sätter en på prov. Och kräver att man gör prov. Man gör inte vad som helst med språket, det finns där före oss, det överlever oss. Om man påverkar det språk som hör samman med någonting, så måste man göra det på ett raffinerat sätt, genom att i vanvördnad respektera dess hemliga lag. Detta är den otrogna troheten – när jag våldför mig på det franska språket är det alltid med en raffinerad respekt inför det som jag tror är en uppmaning från detta språk, från dess liv, från dess utveckling. Jag läser med ett småleende, ibland med förakt, dem som, utan kärlek förstås, och med uppsynen hos orörda svennar med för tidig utlösning, tror sig kränka den ”klassiska” syntaxen och stavningen hos ett franskt språk, medan det stora franska språket, mer oberörbart än någonsin förr, betraktar dem och låter dem hållas i väntan på nästa. Jag beskriver denna löjliga scen på ett smula grymt sätt i La Carte postale (1980, Flammarion).

Att lämna spår i det franska språkets historia, det är vad som intresserar mig. Jag lever denna passion, om inte för Frankrike så åtminstone för något som det franska språket sedan sekler tillbaka har införlivat. Jag gissar att om det nu är så att jag älskar detta språk så som jag älskar mitt liv, och ibland mer än vad jag älskar vissa fransmän, beror det på att jag älskar det som en främling som har blivit välkomnad, och som har tagit till sig detta språk såsom det enda möjliga för honom. Passion och överdrift.

Alla fransmän från Algeriet, judar som icke-judar, delar detta med mig. De som kom från Frankrike var likväl främlingar: förtryckare och normerare, normaliserare och moraliserare. Det var en modell, en vana eller en habitus, och man var tvungen att finna sig i den. När det kom en lärare från Frankrike som hade en fransk brytning tyckte vi att han var löjlig! Överdriften hänger samman med detta: Jag har bara ett språk, och samtidigt tillhör detta språk inte mig. En exceptionell historia har accentuerat denna universella lag hos mig: ett språk, det hör inte till. Varken naturligen eller väsentligen. Därav alla fantasmer om kolonationellt ägande, tillägnande och beskattning.

JB: Ni har i allmänhet svårt att säga ”vi”– till exempel ”vi filosofer” eller ”vi judar”: Men allteftersom den nya världsomspännande oordningen breder ut sig tycks ni allt mindre motvillig att säga ”vi européer”. Redan i L'Autre Cap (1991, Galilée), en bok som skrevs samtidigt som det första Gulf-kriget, presenterade ni er som en ”gammal europé”, som”ett slags europeisk mestis”.

JD: Två saker: Jag har faktiskt svårt att säga ”vi”, men det händer att jag säger det. Trots alla de problem som plågar mig rörande detta – för det första den katastrofala och suicidala politik som Israel bedriver – och som bedrivs av en viss form av sionism (för i mina ögon representerar inte Israel judendomen, inte mer än Israel representerar diasporan eller ens den världsomspännande eller ursprungliga sionismen, som var mångfaldig och motsägelsefull – i USA finns dessutom fundamentalistiska kristna som påstår sig vara autentiska sionister, och deras lobby, för att inte tala om saudiarabernas, är mer betydelsefull än det amerikanska judiska samfundets för den gemensamma ameriko-israeliska politikens inriktning) – ja, trots allt detta och en massa andra problem som jag har med min ”judiskhet” så kommer jag aldrig att förneka den.

I vissa situationer kommer jag alltid att säga ”vi judar”. Detta så plågade ”vi” befinner sig i hjärtat av det som är mest oroligt i mitt tänkande, alltså tänkandet hos denne som jag nästan på fullt allvar kallat ”den siste bland judarna”. I mitt tänkande skulle detta vara likt det som Aristoteles insiktsfullt sade om bönen (eukhè): den är varken sann eller falsk. För övrigt är det, bokstavligen, en bön. I vissa situationer kommer jag alltså inte att tveka att säga ”vi judar” eller ”vi fransmän”.

För det andra: ända från början i mitt arbete – som alltså skulle vara ”dekonstruktionen” själv – har jag förhållit mig ytterst kritisk i förhållande till eurocentrismen, till moderniteten i dess uttryckssätt, hos Valery, Husserl eller Heidegger till exempel. Dekonstruktionen är, generellt sett, ett företag som många med rätta har uppfattat som en misstrogen åtbörd gentemot all eurocentrism. När det i dessa dagar händer att jag säger ”vi européer” har det att göra med tidsläget, och är något mycket annorlunda: allt det som kan dekonstrueras inom den europeiska traditionen förhindrar inte att – och just på grund av det som hänt i Europa, på grund av upplysningen, på grund av att denna lilla kontinent har krympt och på grund av den enorma skuld som sedan dess genomsyrar dess kultur (totalitarism, nazism, folkmord, Shoa, kolonisering och avkolonisering) – detta förhindrar alltså inte idag, i den geopolitiska situation som är vår, att ett annat Europa, men med samma minne, skulle kunna (det är åtminstone vad jag hoppas på) samla sig både mot den amerikanska hegemoniska politiken (Wolfowitz-rapporten, Cheney, Rumsfeld etc) och mot den arabisk-islamska teokratismen som saknar både upplysning och politisk framtid (men vi får inte glömma bort motsägelserna och olikheterna inom dessa båda block, och vi bör alliera oss med de som från insidan gör motstånd mot dem).

Europa står inför kravet att åta sig ett nytt ansvar. Jag talar inte om europeiska unionen sådan den ser ut idag eller skisseras genom sin nuvarande (neoliberala) majoritet som hotas av så många interna stridigheter, utan om ett kommande Europa, om ett Europa som söker efter sig självt. Inom (det ”geografiska”) Europa liksom annorstädes. Det som man algebraiskt kallar ”Europa” har ett ansvar att axla – ansvar för mänsklighetens framtid, för den internationella rätten – det är min tro, min övertygelse. Och här, här kommer jag inte att tveka att säga ”vi Européer”: Det handlar inte om en önskan att konstituera ett Europa som skulle bli ännu en militär supermakt som skyddar sin marknad och som kan en utgöra motvikt mot andra block, utan om ett Europa som skulle komma att så ett frö till en ny, annorlunda globaliseringspolitik. En sådan framstår för mig som den enda möjliga utvägen.

Denna kraft är på gång. Även om dess motiv ännu är förvirrade, så tror jag inte att någonting längre kan hindra den. När jag säger Europa så är det detta jag menar: ett Europa som står för en annorlunda globalisering, som omformar såväl suveränitetens begrepp och praktik, som den internationella rätten. Och som har en verklig väpnad styrka till sitt förfogande, oberoende av NATO och USA, en militär styrka – varken offensiv, defensiv eller preventiv – som utan dröjsmål skulle kunna intervenera till förmån för äntligen respekterade resolutioner från ett förnyat FN (till exempel, och omedelbart, i Israel, men också på andra ställen.) Dessutom, med utgångspunkt från en sådan plats kan man, till exempel, bäst tänka igenom vissa av sekulariseringens, eller den sociala rättvisans, figurer, vilka också hör till européernas arv.

(Jag sade just ”sekularisering” [laïcité]. Låt mig göra en lång utvikning. Den handlar inte om slöjan i skolan utan ”giftermåls”-slöjan. Jag har utan att tveka med min underskrift stött det välkomna och modiga initiativ som borgmästaren Noël Mamère har tagit, även om detta giftermål mellan homosexuella är ett exempel på den vackra tradition som amerikanerna införde under förra seklet och kallade ”civil disobedience” – och som inte handlar om att trotsa Lagen, utan om olydnad i förhållande till en viss legal ordning i namn aven bättre lag, en kommande lag eller en som redan är inskriven i Konstitutionens anda eller bokstav. Jag skrev alltså under därför att den nuvarande legala kontexten – vad gäller de homosexuellas rättigheter – framstår som orättvis, hycklande och tvetydig såväl till sin anda som sin bokstav.

Om jag vore lagstiftare skulle jag helt enkelt föreslå att man tog bort både ordet och begreppet ”giftermål” ur den sekulära civillagstiftningen. ”Giftermålet”– som är ett religiöst, kyrkligt och heterosexuellt värde, med löften om att avla barn, om evig trohet etc – är en eftergift från den sekulära staten till den kristna kyrkan – i synnerhet vad gäller monogamin som varken är judisk eller, vilket är välkänt, muslimsk (det var först under förra seklet som européerna påtvingade judarna monogamin, och för några generationer sedan var den inte påbjuden bland de nordafrikanska judarna). Om man avskaffar ordet och begreppet ”giftermål”, denna tvetydighet eller detta religiösa och kyrkliga hyckleri som inte har någon plats i en sekulär konstitution, kan man ersätta dem med en ”borgerlig union”, ett kontrakt, ett slags generellt fördrag – förbättrat, förfinat, smidigare – avpassat mellan parterna utan att kön eller antal specificeras.

De som i strikt mening vill liera sig genom ”giftermål”– och för vilka jag för övrigt hyser all respekt – skulle kunna göra detta inför den religiösa auktoritet som de föredrar, vilket redan är fallet i andra länder som accepterar att religiöst stadfästa giftermål mellan homosexuella. Vissa skulle kunna förena sig på det ena eller andra sättet, vissa på båda sätten, åter andra att förena sig varken inför den sekulära eller den religiösa lagen. Slut på den äktenskapliga parentesen. (Det är en utopi, det är jag medveten om.)

Också när den riktar sig mot något från Europa är det som jag kallar ”dekonstruktion” europeiskt, det är en produkt – Europas relation till sig självt som något radikalt annorlunda. Ända sedan upplysningstiden bedriver Europa en ständig självkritik, och i detta arv som kan förbättras finns framtidsmöjligheter. Jag skulle åtminstone vilja hoppas det, och därför blir jag upprörd av de diskurser som definitivt fördömer Europa, som om Europa inte vore något annat än den plats där Europa begått sina brott.

JB: Är det inte så att ni är i krig med er själv vad gäller Europa? Å ena sidan pekar ni på att attentaten den 11 september ödelägger de suveräna staternas gamla geopolitiska grammatik och därmed att ett visst begrepp om politik, som ni definierar som i egentlig mening europeiskt, befinner sig i kris. Å andra sidan håller ni fast vid denna europeiska anda, och då främst vid den internationella rättens kosmopolitiska ideal, en rätt vars förfall ni samtidigt beskriver. Eller överlevnaden…

JD: Man måste ”upphäva” (Aufheben) det kosmopolitiska (se Cosmopolites de tous pays, encore un effort!, Galilée, 1997). När man säger politik använder man sig av ett grekiskt ord, av ett europeiskt begrepp som alltid har förutsatt Staten, formen polis knuten till jorden och det inhemska. Vilka bristningar som än förekommit inom denna historia, så förblir detta begrepp om politik dominant, till och med nu då många krafter försöker bryta sönder det: Statens suveränitet förknippas inte längre med ett territorium, och inte kommunikationsteknologierna eller de militära strategierna heller, och denna nedbrytning skapar verkligen en kris för det gamla europeiska politikbegreppet. Liksom för kriget, och för distinktionen mellan civil och militär, och mellan nationell och internationell terrorism.

Men jag tror inte att man får tappa tålamodet med politiken. Och inte heller med suveräniteten, som jag tror kan vara bra i vissa situationer, till exempel för att kämpa mot vissa globala marknadskrafter. Här handlar det återigen om ett europeiskt arv som man samtidigt måste bevara och förändra. Det är också vad jag säger, i Voyous (Gallilée, 2003), om demokratin som en europeisk idé, som aldrig har existerat på ett tillfredsställande sätt, och som återstår att förverkliga. Och denna åtbörd finner ni alltid hos mig, jag har inget slutgiltigt sätt att berättiga den, förutom att det är jag, det är där som jag är.

Jag är i krig med mig själv, det är sant, och ni kan inte veta i hur hög grad, det är bortom vad ni kan ana. Jag säger motsägelsefulla saker som befinner sig, låt oss säga, i en verklig spänning, som konstruerar mig, får mig att leva och som kommer att döda mig. Ibland ser jag detta krig som ett skrämmande och plågsamt krig, men samtidigt vet jag att det är livet. Jag kommer att finna frid först i den eviga vilan. Jag kan alltså inte påstå att jag finner mig i denna motsägelse, men jag vet också att det är den som håller mig vid liv, och som får mig att ställa just frågan – ni minns väl den? – ”hur lär man sig att leva?”

JB: I två nyligen utkomna böcker (Chaque fois unique, la fin du monde och Beliers, Galilée, 2003) återkommer ni till den stora frågan om frälsning, om den omöjliga sorgen, ja om överlevnaden. Om filosofin kan definieras som ”ett bekymrat föregripande av döden” (se Donner la mort, Galilée, 1999), kan man då tänka sig ”dekonstruktionen” som den överlevandes oändliga etik?

JD: Som jag redan sagt har jag ända från början, och långt före de erfarenheter av överlevnad som för tillfället är mina, påpekat att överlevnaden är ett ursprungligt begrepp som utgör själva strukturen hos det som vi kallar existensen, hos Dasein om ni så vill. Strukturellt sett är vi överlevande, märkta av denna spårstruktur, denna testamentstruktur. Men, med detta sagt, vill jag inte sanktionera tolkningen att överlevnaden skulle finnas i döden, i det förflutna snarare än i livet och framtiden. Nej, dekonstruktionen befinner sig, hela tiden, på ja:ets, på livsbejakandets sida.

Allt som jag säger – åtminstone sedan Pas (i Parages, Galilée, 1986) – om överlevnaden som komplikation av motsättningen liv-död kommer för mig ur ett ovillkorligt bejakande av livet. Överlevnaden, det är livet bortom livet, livet som är mer än livet, och det som jag säger är inte förlamande, tvärtom är det ett bejakande av en levande som föredrar att leva och följaktligen föredrar överlevnaden framför döden, för att överleva, det är inte bara det som blir kvar, det är livet i dess högsta möjliga intensitet. Jag hemsöks aldrig lika mycket av dödens nödvändighet som i ögonblick av lycka eller njutning. Att njuta och begråta den lurande döden, för mig är det samma sak. När jag minns mitt liv, brukar jag tänka att jag haft tur som kunnat tycka om också de olyckliga ögonblicken i mitt liv, och kunnat välsigna dem. Nästan alla, med ett undantag. När jag minns de lyckliga ögonblicken välsignar jag naturligtvis dem också, samtidigt som de slungar iväg mig mot tanken på döden – på döden, eftersom det är förbi, slut...


Publicerad med tillstånd från Le Monde, där intervjun ”Je suis en guerre contre moi-meme” ursprungligen publicerades 18/8 2004.