Glänta 2-3.12

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Bernard Stiegler Upplysningsideal i den filosofiska ingenjörsvetenskapens tidevarv

Översättare: Axel Andersson

Den franske filosofen Bernard Stiegler utvärderar tjugo år av World Wide Web genom att blicka tillbaka mot människans första inskriptioner i sten och Sokrates rädsla för själens kortslutning. Vad sker i vår hjärna när människans inre förläggs och lagras utanför kroppen? Stieglers förståelse av digitaliseringen och internet leder till behovet av en ny upplysning – ett utträde ur ett nytt omyndigförklarande.

World Wide Web har nu varit allmänt tillgängligt i tjugo år.¹ Med dess hjälp har det digitala samhället utvecklats världen över. Har detta samhälle blivit münlich, eller myndigt, i samma mening som i Immanuel Kants definition av upplysningstiden som ett utträde ur omyndigheten, ur Unmünlichkeit? Nej, inte alls. Det nutida samhället verkar snarare gå mot en allt djupare regression. Psykiska, miljömässiga, ekonomiska, politiska och militära störningar växer och sprids. Samtidigt framstår det som att den generaliserade spårbarheten, genom ett profilerande av vanor, primärt används för att öka individers heteronomi snarare än att främja deras autonomi. 

Digitaliseringen kom med alla möjliga sorters löften, och jag är övertygad om att det första steget för att hitta ut ur den återvändsgränd som skapats av en industriell konsumtionsmodell som tömts på alla sina möjligheter, är att besvara frågan om den digitala socialiseringen. Denna socialisering kräver att vi förhandlar fram och utformar ett nytt lagparadigm, som i sig självt förutsätter bildandet av nya ”upplysningar”.

Detta är anledningen till varför jag instämmer i Neelie Kroes appell för en ny upplysningsfilosofi i den digitala tidsåldern och anser – precis som Tim Berners-Lee och Harry Halpin argumenterade för i artikeln Internet Access is a Human Right, i en dialog med TCP/IP-arkitekturens grundare Vint Cerf – att tillgång till internet borde bli en allmän rättighet. Men vad, konkret, kan vi läsa in i begreppet ”tillgång”? Och vidare: vilken typ av tillgång ska vi stödja för att den ska föra med sig ljus och upplysning istället för mörker och skugga? På vilka villkor kan en sådan tillgång förstås som fördelaktig för individerna och de samhällen i vilka de lever?

Att finna svaret på dessa frågor, och framför allt att formulera dem korrekt, är den utmaning vi måste anta. För att få en överblick över problematiken kan vi, till exempel, studera hur Nicholas Carr i sin bok The Shallows: What the Internet is Doing to our Brains specificerar kontexten för årets världskongress rörande World Wide Web.²

Den generella digitaliseringen med början år 1992 har gett upphov till en omskakande kedjereaktion, både i det sociala livets mest offentliga och det psykiska livets mest intima aspekter. The Shallows vittnar om den enorma destabilisering som denna bländande utveckling lett till – mer och mer genomlevd som vore den en tsunami. Bokens författare beskriver djupa störningar i den mentala förmågan, som han menar har svept över alla ärvda strukturer i all världens civilisationer och kontinenter och som riskerar att leda till en väldig besvikelse och ett fruktansvärt missnöje.

Innan vi uppehåller oss vid det negativa i det nya tillstånd som håller på att inställa sig, är det viktigt att bejaka det nödvändiga och positiva i skapandet av en ny rättsordning. För detta ändamål behöver vi vända oss till frågan om förhållandet mellan teknik och juridik. Det som vi kallar för ”lagen” är i själva verket grundat på skriften. Den digitala teknologin utgör det senaste stadiet av skriften. Och på samma sätt som skriften var ett farmakon på Sokrates tid så är det digitala det för oss; det kan leda till andens förfall men också till dess pånyttfödelse. Jag skulle här vilja förklara varför: 

1) Skapandet av en ny rättsordning, baserad på den digitala skriften, förutsätter en ny upplysningsepok.

2) Denna nya upplysning måste emellertid förhålla sig kritisk till den tidigare upplysningsfilosofins gränser, speciellt i relation till de frågor som ställs inom den filosofiska ingenjörsvetenskap som har utvecklats genom Tim Berners-Lees initiativ W3C.³

3) Den nya filosofin måste vara ett resultat av den globala erfarenheten av internet och av det digitala i allmänhet, samt vara universell i bemärkelsen att den genomkorsar alla kulturer. Den kan inte endast befatta sig med det digitalas förmåga att kasta ljus, utan måste också bli en filosofi som tar sig an de skuggor som oundvikligen ackompanjerar ljuset.  

Vi kan inte längre ignorera skriftens fundamentalt ”farmakologiska”, eller ambivalenta, karaktär, vare sig skriften är alfabetisk eller digital, skriven i marmor, på papper, med kisel eller på digitalt upplysta skärmar. Skriften är förutsättningen för ”upplysningen”, vilket är varför Kant säger att han vänder sig till ”den läsande allmänheten”.⁴ Men skriften bär aldrig på sitt ljus utan skuggor. Det är därför Theodor W Adorno och Max Horkheimer 1944 i rationaliseringen av världen kan tyda motsättningen till upplysningstidens rationalitet.

Varken den antika eller moderna filosofin har förstått eller kunnat begrunda denna oundvikliga ambivalens, som också tillhör tekniken i allmänhet. Nicholas Carrs vittnesmål och tusen andra erfarenheter berättar om det tjugoförsta århundradets upptäckter och den teknologiska utvecklingens gränser och tvetydigheter. Det är detta som utgör de nya utmaningarna i en digitaliserad värld och som vi av nödvändighet måste försöka förstå: det är så vi lär oss att tänka och att leva på nya sätt.  

–

I motsats till Tim Berners-Lee och Harry Halpin hävdar Vint Cerf att tillgång till internet inte kan vara en rättighet eftersom den digitala teknologin är en artefakt som kan förändras – som inte upphör att förändra sig. Men den alfabetiska skriften, som i antikens Grekland låg bakom lagarnas ursprung, liksom den geometriska tanken, är inte också den helt och hållet artifaktuell?⁵ Det stämmer att dess framtid stabiliserade och universaliserade sig som alfabetisk skrift, och det verkar som att det är genom denna skrifts uppenbara stabilitet som språkets, och bortom språket också tankens, universella struktur har upptäckts. Så tycks det åtminstone ligga till, men kanske är det inte så enkelt.

Den viktiga frågan för filosofin i den allmänna digitaliseringens tidevarv är: vad innebär skriften, och utöver skriften tekniken, i konstituerandet av tanken, i synnerhet tanken såsom den universaliseras genom upplysningsfilosoferna och deras emancipatoriska diskurs. Internets utveckling gör en sådan debatt oundviklig vilket också är varför jag hävdar att den bör hållas inom den akademiska disciplinen Digital Studies.

Om Tim Berners-Lee och Harry Halpin kan föra fram frågan om den allmänna rättigheten till internettillgång som en filosofisk konceptualisering vilken internet inkarnerar och W3C sprider, så är det för att internet är en funktion av ett digitalt tekniskt system som kunde vara annorlunda, och som till och med kunde försvinna. De hävdar att dessa rättigheter kommer att existera tack vare denna filosofi och den stabilitet som den understödjer. Det är viktigt att garantera, inte bara att det finns fler än en förståelse av internet, av dess funktioner och mål, utan också känslan av sociala och intellektuella framsteg som i allmänhet borde karakterisera digitaliseringen. 

För att fördjupa dessa omfattande frågor är det nödvändigt att närmare studera följande två punkter: 

1) Det tekniska digitala systemet utgör ett dispositiv för global och deltagarstyrd publicering och redigering som radikalt har förvandlat ”det allmänna”. Ty det är sant att res publica, republiken, förutsätter en allmän sfär – det som upplysningen benämnde offentlighet – understödd av publikationsprocesser. 

2) Detta publiceringsdispositiv skriver in sig i historien genom en grammatiseringsprocess. Begreppet ”grammatisering” [grammatisation, ö a] så som Sylvain Auroux (den första föreståndaren för École normale supérieure i Lyon) myntade det, tillhandahåller viktiga bidrag till den diskussion som Tim Berners-Lee har utvecklat runt vad han kallar philosophical engineering. 

Begreppet grammatisering gjorde det möjligt för Auroux att studera de tekniska förutsättningarna för uppkomsten av grammata, alfabetets bokstäver, och dess effekt på förståelsen och den praktiska användningen av ett språk. Ett begrepp som han applicerade på den pre-alfabetiska miljön (ideogram och så vidare) ända upp till de lingvistiska teknologier som Auroux kallade för ”språkindustrierna”, en utveckling som givetvis passerade genom tryckkonsten. 

Jag har själv arbetat vidare med detta begrepp genom att hävda att grammatisering mer allmänt beskriver alla de tekniska processer som kan brytas ned i olika beståndsdelar och reproducera olika beteendemässiga flöden genom vilka mänskliga upplevelser artikuleras och beskrivs (tala, arbeta, förnimma, gå in i en relation, etc). Det digitala är det senaste stadiet i denna grammatisering – i vilken alla modeller för beteende hädanefter kan grammatiseras eller integreras i en global industri av produktion, finansiering, utvinning och distribution av digitala spår. 

–

Grammatiseringen av ett beteende består i en spatialisering av den tid som kännetecknar detta beteende (likt en betecknandekedja av ord, en åtbördskedja av gester, perceptivt flöde av intryck, etc). Att spatialisera tiden innebär, till exempel, att förvandla det tidsmässiga flödet i en diskurs – likt den som jag är i färd med att framföra – till ett textuellt rum i vilket samma diskurs fråntas sin tidsmässiga aspekt och blir till ett rumsligt objekt. Denna process återfinns i och karakteriserar såväl den alfabetiska skriften som den digitala teknologin, som Walter Ong illustrerar: ”[Skrivkonsten] initierar vad boktryckarkonsten och datatekniken bara för vidare: förvandlingen av dynamiskt ljud till en orörlig yta”.⁶

Detta spatiala objekt kan vara inristat i en vägg, nedtecknat på en lertavla, utspritt över ett papper, metastabiliserat på ett mikroelektroniskt kiselminne etc – och dessa olika typer av medium tillåter varje gång specifika operationer, det vill säga motsvarande varje grad av grammatisering. 

När den muntliga diskursen – som är ett tidsobjekt i Edmund Husserls mening, dvs ett hörbart objekt som endast framträder i en process där det samtidigt försvinner – skrivs så blir den genom denna grammatisering ett spatialt objekt. Det blir synligt och syn-optiskt möjligt att sammanfatta, ett synopsis som tillåter dels en analytisk förståelse (av delarna) och dels en syntetisk (förenad) förståelse. Denna spatialisering är en materialisering. Men detta betyder inte att något som innan var ”immateriellt” har blivit materia: det finns inget som är immateriellt. Mitt ord, till exempel, är materiellt: det är producerat av fonasteniska organ som skapar ljudvågor som i sin tur stöds av molekyler skapade av atomer som vågorna försätter i vibration i luften, etc.

Man kan tala om en synbart spatialiserad materialisering när det sker en rörelse från ett stadium där materia är osynlig, och därför indistinkt och otänkbar, till ett annat stadium som kan analyseras, kritiseras och manipuleras på de två sätt som vi kan förstå en manipulation: 

1) genom vilken man kan utföra analytiska operationer och därigenom producera förståelse, och

2) med vilken man kan manipulera sinnen – såsom Sokrates förebrådde sofisterna att göra med skriften, det vill säga med spatialiseringen av det vi kallar det ”levande ordets” tid.

Om grammatiseringen således kan förstås som en materialiseringsprocess så är samtidigt människoblivandet självt också ett materialiserande: människan är den levande varelsen som framställer verktyg och i denna process förvandlar hon världen och upphör aldrig med att materialisera förväntningar – vad Husserl kallade protentioner – och jag kommer snart att förklara varför jag här använder en vokabulär från fenomenologins grundare. 

Grammatiseringen är en mycket specifik typ av materialisering inom en mycket större process av materialiseringar av olika slag inom vad Georges Canguilhem kallade för det tekniska livet – den tekniska dimension som urskiljer oss från andra varelser. 

Grammatiseringen påbörjades under senpaleolitikum, två miljoner år efter det tekniska livets början. Den tillät uppdelningen av mentala och beteendemässiga flöden och, genom denna uppdelning, skapandet av nya mentala och beteendemässiga modeller. Även de konstitutiva elementen inom dessa mentala och beteendemässiga flöden grammatiserades och sorterades under denna materialisering och spatialisering, vilket ledde till att de temporala mentala verkligheterna kunde identifieras med hjälp av ändliga listor av analyserbara och beräkningsbara element som i sin tur kunde modifieras.

Den synliga och påtagliga verkligheten i denna spatialisering ligger till grund för ett objekt tillhörande en klass som jag kallar tertiära retentioner. Jag lånar termen retention från Husserl. Retentionen är det som kvarhålls av den minnesfunktion som är grunden för ett medvetande, det vill säga en psykisk apparat. Inom denna psykiska retention urskiljer Husserl två kategorier: en som han kallar primär och den andra sekundär.

Den sekundära retentionen, som är den konstitutiva delen av ett sinnestillstånd som alltid är baserat på minnet, var först primär i betydelsen att den har kvarhållits under en förnimmelse och av denna förnimmelseprocess, men detta i nuet – den primära retentionen har inte hunnit bli ett minne, även om den redan är en retention. Att förnimma ett fenomen är detsamma som att kvarhålla och förena allt som tycks ha ett innehåll som är identiskt med detta fenomen i en process där fenomenet uppträder under föränderliga omständigheter.

En primär retention är förnimmelsen av stundens verklighet, en förnimmelse som är ödesbestämd att bli en sekundär retention av upplevelsen av verkligheten när denna upplevelse är över – den är ”sekundär” eftersom den inte längre förnims, den är inskriven i minnet hos den som har haft, och kan reaktivera, upplevelsen. Retentionen är således resultatet av ett flöde, med andra ord: upplevelsens utveckling över tid lagrad i minnet. Denna sekundära retention kan också bli tertiär genom att detta flöde spatialiseras genom grammatisering, eller, i mer allmän bemärkelse, materialiseras genom tekniska processer. Detta är en utveckling i vilken den mentala verkligheten projiceras på ett hjälpmedel som är utanför denna mentala (neurologiska) verklighet. Minnet lagras således utanför psyket på en enhet som är teknisk eller teknologisk och äger en existens extern i förhållande till det eller de subjekt vars retentioner den lagrar. World Wide Web utgör ett utrymme där teknologiska, det vill säga digitala, tertiära retentioner kan delas, projiceras och på nytt inlemmas av subjektet, och utgör således ett nytt offentligt och globalt rum för utbyte som verkar, till skillnad från litterära tertiära retentioner, med ljusets hastighet. Vilken upplysning och vilka skuggor kan detta föra med sig?  

–

I Vetandets arkeologi talar Michel Foucault om materialiseringen av kunskap och de arkiv som gjorde all kunskap möjlig, men utan att förlägga detta till grammatiseringsprocessens kontext och utan att förstå vilken relation denna process har till de primära och sekundära rententionerna. Vi måste omformulera ”vetandet” som en samling arkiverade spår, sorterade, standardiserade efter olika modeller. Ett sådant standardiserat vetande eller kunskap bibehåller via det retientionära flödet ett spår till den antika tid som rådde vid dess början. Det är således en reinkarnation och förändring genom den process som Platon beskrev som en anamnes. 

Bibehållandet av spåren från antiken är vad som tillåter oss att forma kollektiva individualiseringsbanor över tid och inom den disciplin som reglerar förhållandet mellan sinnen som individualiseras tillsammans i en överföring mellan generationer – detta skapar en transindividualiseringsprocess som ger upphov till det som Gilbert Simondon kallade för det ”transindividuella” bildandet av betydelse. Dock är förutsättningarna för denna process redan bestämda av grammatiseringens karakteristika, det vill säga vilken typ av arkiveringsstöd som utgörs av olika tertiära retentioner över olika tider: ideogram, manuskript, tryckalster, inspelningar, databaser, metadata, etc. 

Arkivet är materiellt, hävdar Foucault, och vetandet är i grunden detta arkiv, vilket betyder att dess materialitet inte är något som kommer som en eftertanke för att registrera det som producerades innan denna materialisering: detta är själva produktionen av kunskap. Materialiseringen kommer varken före eller efter formen som den bevarar och måste förstås bortom förhållandets materia och form: den utgör en hypermateria. 

Kunskapens hypermateria är det som – i detta tidevarv då internet och det som finns där producerar nya transindividualiseringsprocesser – måste studeras som förutsättningen för konstruktionen av rationellt vetande och vetande i allmänhet. Det gäller att placera studien av kunskapens hypermateria inom ramen för en allmän organologi [organologie générale, ö a] som studerar instrument och hjälpmedel för kunskap i alla dess former. Denna studie av hypermaterialiteten hör idag hemma i hjärtat av Digital Studies, som bör bli en ny transdisciplinär modell för förenandet av olika akademiska kunskaper.

Den allmänna organologin studerar relationen mellan de tre typer av organ som karakteriserar det tekniska livet: de fysiska organen, de tekniska organen och de sociala organisationerna. Grammatiseringen inledde för 30 000 år sedan en process som skulle förena dessa tre organologiska sfärer och få dem att utvecklas tillsammans – detta är något som neurofysiologin rörande läsandet illustrerar. Maryanne Wolf hävdar att hjärnan bokstavligen är skriven av socio-tekniska organ och att den, med hennes ord, är en ”läsande hjärna” (reading brain), nu skriven digitalt snarare än med alfabetisk skrift:

”Vi föds aldrig för att läsa. Det har bara gått några tusen år sedan människan uppfann läsandet. I och med denna upptäckt förändrade vi våra hjärnors organisation, vilket i sin tur utvidgade de sätt på vilka vi var förmögna att tänka. Detta förändrade vår arts intellektuella utveckling.”⁷ 

Övergången från en ”läsande hjärna” till en ”digital hjärna”, som vi genomlever med internet, öppnar för tusentals frågor rörande rättigheter och skyldigheter, inte minst de skyldigheter som de äldre generationerna har gentemot de yngre: ”vi är mitt i en förändring från en läsande till en allt mer digital hjärna […] Läsandet utvecklades över tid [och] förändrade den biologiska strukturen i hjärnan [tillhörande vad som måste förstås som] en läsande art.”

Med andra ord, säger Wolf, är det en fråga om vad som är ”viktigt att bevara” i denna övergång: vilka kunskaper tillhörande den läsande hjärnan som bör bevaras i den digitala. Vi måste vara på vår vakt då denna neurologiska omställning med dess nya tankebanor kan sudda ut eller göra äldre tankebanor oläsliga. 

Verkligheten bakom tankens historia utgörs av psykofysiologiska organs skrift som utförs med socio-teknologiska organ, vilket vill säga det som Hegel beskrev som andens fenomenologi. Hegel ignorerade dock teknikens dynamiska potential inom ett system av tertiära retentioner, eller vad jag kallar för de tertiära retentionernas fenomenologi.

Uppkomsten av digitala teknologier, internet och World Wide Web, som idag formar den industriella tertiära retentionens tidevarv är alldeles klart en ny (hypertextuell) sida på vilken tankens historia skrivs och läses (på HTML5-kod) – det är detta som vi måste förstå som ett nytt publikationsdispostitiv som skapat ett nytt allmänintresse, ett nytt res publica.

World Wide Web är en skriftutrustning baserad på automater som möjliggör produktion av metadata baserad på digital metaskrift: det Foucault kallade yttrandeprocesser och diskursiva formationer [les processus d’énonciation et les formations discursives, ö a]. Detta kan vi inte begrunda utan att också i detalj studera neurofysiologiska, teknologiska och sociopolitiska förutsättningar för materialiseringen av tidens tänkande (och inte endast av tiden, utan också av livet och det otänkta i det som vi kallar noetiska varelser, vilket vill säga också deras omedvetna – i Freuds mening).

Detta är anledningen till att vi måste utveckla en allmän organologi som är kapabel att specificera karakteristiska banor och insatser i de processer som inleddes under senpaleolitikum, och som utgjorde en materialisering av medvetandeflöden som projicerade nya sorters mentala representationer skapade av samma projektioner – vilka vi också kan förstå som intro-jektioner.  

–

Från och med projektioner i eller på sten, vilket också är konstens födelse, började en process där andens mentala innehåll förlades utanför människan. Efter paleolitikum framträdde vissa former av tertiära retentioner som gjorde det möjligt att kontrollera mentala innehåll, först i matematiska uträkningar och sedan som stegvisa argument inom geometrin. Dessa sinnets och andens självkontrollerande och självkritiserande tekniker utgör grunden för det logos som Husserl diskuterade när han insåg att geometrin hade ett bokstavligt, litterärt, ursprung och således grundade sig på skriftbaserade tertiära retentioner.⁸ 

Från filosofins födelse fram till våra dagar har denna process varit dold: studiet av den har omöjliggjorts av fundamentalontologins metafysik – känd som den rena tankens ontologi, det vill säga innan den gjorts oren genom att förläggas utanför (en tanke som Kant skulle kalla a priori). Detta har denna metafysik postulerat som den enda sanna kunskapen där varat ska framträda innan blivandet och på så sätt göra sig självt möjligt att uppfattas.

Idag sprider sig och accelererar grammatiseringen, den förändrar kunskapens alla former samtidigt som neurofysiologin lär oss om hjärnans plasticitet och ombildningen i vad Maryanne Wolf kallar för det ”mentala kopplingsschema” som skapas av introjektionen av tertiära retentioner (skriftliga, till exempel). Detta utgör ”tanken” – att ”tänka” är samma sak som att skapa nya kopplingar eller tankebanor genom en materialisering som förändrar existerande kopplingar eller, under vissa förhållanden, förstör dem. Denna process understryker återigen vikten av att veta vad vi vill, och bör, bevara. 

Att anden, sinnet, skapas av introjektioner av tertiära retentioner blir idag synligt eftersom neurofysiologin med dess apparater kan observera denna process, det vill säga de rörelser som produceras i den cerebrala apparaten. Dessa rörelser utrycker sig dels som rörelser inom den cerebrala apparaten (introjektioner) och dels som rörelser mellan denna apparat och apparater som skapas av grammatiseringens tertiära retentioner (sinnets projektioner, med andra ord).

Andens förmåga att låta sitt innehåll få ett yttre uttryck är en betingelse för dess beskaffenhet, vilket är samma sak som att säga att anden inte är en ren substans som alienerar sig från sitt innehåll när detta förläggs utanför. Denna process är ett uttryck för att det redan skett en tidigare prägling. Andens projektion utanför sig själv karakteriserar anden, genom dess materialisering och spatialisering, som en rörelse: anden är denna mobilitet, motilitet och känsla (det är på detta sätt Antonio Damasios teser går att tolka). 

Samtidigt så finns det risk för att andens grundläggande projektion kan leda till dess förgörelse: den möjliggör vad Sokrates beskrev som en kortslutning av andens liv genom en rörelse mot det yttre utan återgång – det vill säga utan att åter-internaliseras [ré-interiorisation, ö a]. Projektionen skapar en ande endast så länge den åter-temporaliserar det som, efter sin spatialisering, bör individueras och internaliseras i denna riktning för att skapa liv. Den tertiära retentionen är död, och förblir så om den inte förvandlar sig. De sekundära retentionerna hos den psykiska individ som påverkas av en tertiär retention måste ånyo aktiveras. 

Denna förändring är möjlig eftersom individen, till exempel, genom skriften har gjort sin hjärna till en läsande hjärna, och således blivit sammanflätad av skriftliga (textualiserade) sekundära retentioner och gjort sig själv till objekt för sina egna ostoppbara tolkningar. Det är därför som Joseph Epstein kan skriva att ”vi är vad vi läser”.⁹

Det är också detta som gör det möjligt att förstå Walter Ong när han skriver att ”skriftliga” människovarelsers tankeprocesser växer ”inte blott och bart ur en naturlig förmåga, utan ur denna förmåga såsom den direkt eller indirekt strukturerats av skrivandets teknologi. Utan skrivkonstens existens skulle inte den mänskliga hjärnan kunna tänka på det sätt den gör, inte bara då den är upptagen med att skriva, utan mestadels också när den är i färd med att foga samman sina tankar i muntlig form.”¹⁰

Med andra ord: även när hon talar, uttrycker sig verbalt, så läser och tolkar den alfabetiserade människan sig själv bokstavligen – vilket betyder att hon skriver sig själv. Förutsättning för detta är att det som hon läser skrivs in i hennes hjärna och att det som hon läser reaktiverar och tolkar tankebanor som tidigare skrivits med hjälp av sekundära retentioner: den alfabetiserade människan tolkar verkligheten likt boken som hon är och som hon läst. 

Maryanne Wolf preciserar denna tes, med hänvisning till Stanislas Dehaene, när hon hävdar att tillgodogörandet av nya retentionella kompetenser genom en internalisering av tertiära retentioner kan leda till att existerande tankebanor byts ut, vilket är det samma som att förstöra dem. Kunskapens fråga är, återigen, vad som bör sparas. Det är också viktigt att påminna sig om att Sokrates hade rätt när han hävdade att skapandet av yttre uttryck kan ske utan att dessa åter blir inre, alltså utan en individuering som skapar nya tankebanor, och det är således nödvändigt, såväl vad gäller skyldigheter som rättigheter, att kämpa för tanken mot den sofistiska glidningen. 

Vilka konsekvenser kan man då dra av dessa tankar för projektet att reaktivera upplysningstanken under www-epoken? Det är detta som jag nu kommer att försöka att sammanfatta i stora drag.

–

Hjärnans skrift är skriften rörande olika hjärnors förmåga att samarbeta – speciellt vid bildandet av samfund bestående av läsande hjärnor eller digitala hjärnor. Sokrates vände sig mot skriften eftersom den tillät en kortslutning av själar (och deras hjärnor) samt att den förstörde noetiska och sociala kapaciteter i form av en strukturell oförmåga, det vill säga en oförmåga att tänka för oss själva. Med andra ord att de tekniska organ som internaliseras av hjärnans organ bildar en ny tankefas bara i den mån de sociala organisationerna kan garantera en sådan internalisering – som till exempel den paideia [pedagogik, ö a] som praktiserades vid Platons akademi. Vad som måste bevaras är således inte endast mentala banor utan också sociala kretsar. 

Det är inte möjligt att skapa en tillgång till internet utan att på djupet betänka bildandet och förmedlandet av kunskap. Målet bör vara att garantera en historisk översikt av de tertiära retentioners roll i att både bilda och förstöra kunskap. Med detta som bas kan en praktisk och teoretisk intelligens rörande de digitala tertiära retentioner som skakar om sociala och neurologiska organisationer skapas. Utan en sådan politik är det den digitala hjärnans öde att sakta men säkert finna sig kortsluten av automater och oförmögen att skapa en ny form av samhälle med andra digitala hjärnor. 

Automatisering är det som möjliggör digitalisering, och det som intill oöverskådlighet ökar andens makt (som rationalisering) kan också leda till en förstörelse av denna andes kunskap (som rationalitet). En ”farmakologisk” förståelse av det digitala bör fokusera på de motstridiga dimensionerna av automatiseringen för att omintetgöra dess destruktiva effekter på vetandet. Det rör sig således inte endast om att garantera rätten till att ha tillgång till internet, det är också nödvändigt att garantera att alla har rätten och skyldigheten att (genom utbildning) känna till de osynliga och automatiska processer som kan manipulera den digitala hjärnan utan att ge oss kunskapen om hur vi ska hantera dem. 

Denna fråga är viktig när dagens neuromarketing kan appellera direkt till automatiseringslager under det cerebrala organet genom att kortsluta tankebanor som genom utbildning skrivits in i den yttersta delen av hjärnbarken – kombinationen av neurologiska automatismer och teknologiska automater är något som den nya upplysningen måste kämpa mot. 

Tim Berners-Lees fråga rörande philosophical engineering är viktig eftersom tanken först av allt är grammatiseringens historia, en historia om förhållandet mellan projektioner och introjektioner mellan den cerebrala apparaten och de tertiära retentionerna. Den filosofiska ingenjörsvetenskapen bör leda till artikulerade och nära samband mellan psykosomatiska organ, teknologiska organ och sociala organisationer, allt för att garantera att det teknologiska lagret inte kommer att kortsluta det psykosomatiska och sociala lagret. Där återfinns utmaningen att skapa en intelligent artikulation av förhållandet mellan den sociala och den semantiska webben som inte motsäger, utan medskapar – genom sociala institutioner och utbildningsorganisationer som helt och hållet har omformats för detta mål – det vill säga något som vi vid I’Institut de recherche et d’innovation [Institutet för forskning och innovation vid Centre Pompidou, ö a] kallar för transindividuationsteknologier. Dessa teknologier bör skapa organen i ett samhälle som karakteriseras av dess medlemmars bidrag.