Glänta 2-3.12

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Sara Edenheim & Malin Rönnblom Rädslans politik

Var Breiviks dåd ett angrepp på nationen? På det öppna samhället, även det svenska? Sara Edenheim och Malin Rönnblom visar att jakande svar på dessa frågor utesluter många andra grundläggande ideologiska frågor. Deras genomgång av den mediala debatten och myndigheternas rapporter och handlingsplaner är också en analys av avpolitiseringens praktiker.

”Den stora striden står inte mellan ’kristna’ och ’muslimer’, ’höger’ och ’vänster’ utan mellan dem som tror på ett öppet, demokratiskt samhälle och dem som vill slå sönder demokratin med sprängmedel, automatvapen, bitterhet och hot."¹ 

Vi var nog många som var lättade när den norska och den svenska statsministern direkt efter Breiviks attentat mot Oslo och Utöya uttryckte att terrorism inte ska bemötas med ökad kontroll, censur och reglering, utan att det bästa sättet att slå vakt om det öppna samhället är just genom att hålla öppet för olika och avvikande åsikter. Jämförelsen med USA och Bushs anti-terror-politik efter 11 september låg nära till hands, och uttrycktes också explicit: att vi i Norden hanterar en sådan här situation mycket bättre, att vi förstår att ett försvar för ett öppet samhälle också innebär ett öppet samtal utan censur och moralism. Att det är vi som är demokratins väktare. Samma form av resonemang återfanns också på de stora tidningarnas ledarsidor, där ledarskribenter själva, och de regeringsrepresentanter från Norge och Sverige som refererades, hyllade det öppna samhället och argumenterade för att Norges sak är vår samtidigt som man uppmanade oss att inte vara rädda.² Avståndstagandet från andra nationer, i det här fallet inte minst USA men självfallet också nationer utan någon formell demokrati, skapade en bild av Norge och Sverige som civiliserade och demokratiska. 

De första antagandena som sipprade ut i medierna om att Norge råkat ut för en islamistisk terrorattack togs snabbt tillbaka, och kritiserades också i de flesta medier efteråt. Frågan är om inte detta flagranta misstag bidrog till den därpå följande nästan unisona journalistiska strävan att framhålla att Breivik inte skulle ses som en ensam galning utan behandlas som en terrorist med ett ideologiskt budskap, precis som det hade gjorts om det varit frågan om en muslimsk gärningsman. Oavsett vilket uppstod för ett ögonblick en unik situation som möjliggjorde en kritik mot västvärldens föregivet neutrala normer i svenska mainstream-medier. Terrorattacken i Norge blev alltså omgående artikulerad i politiska termer av tidningarnas ledarskribenter, något som öppnade för att också granska på vilka sätt en högerextrem ideologi får fotfäste i en nordisk kontext. Samtidigt syntes tendenser till något annat på ledarsidorna. I till synes nyanserade ordalag, som alla förväntades kunna hålla med om och som därför inte väckte några nämnvärda reaktioner, menade såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet att man inte skulle dra för stora växlar på att Breivik kallade sig kristen konservativ: ”det innebär inte att konservatismen och kristendomen är suspekta åskådningar som medför associationsskuld till de människor som bekänner sig till dem.”³ Skribenterna visade på hur detsamma gäller för islam och vänsterideologier, och slutsatsen var att ingen ideologi eller religion har ansvar för de våldshandlingar som enskilda personer utför i deras namn. Såsom framgår av citatet ovan är det då istället alla som vill ”slå sönder demokratin” som är terrorister och extremister, oavsett ideologisk och religiös hemvist.

För forskare och aktivister som arbetar med en feministisk och socialistisk agenda borde detta ha varit glada nyheter; äntligen ett slut på alla försök att smutskasta vår verksamhet med argumentet att feminism leder till manshat och socialism till Gulag. Men så enkelt visade det sig inte vara. Det var enbart när den kristna konservatismen skulle rentvås som argumentet dök upp. När vänstern eller islam togs upp i andra sammanhang skedde istället motsatsen. Under sensommaren 2011 ansåg flera tidningsredaktörer det legitimt att peka ut enskilda vänsteraktivister som hot mot nationen: idéhistorikerna och aktivisterna Pia Laskar och Edda Manga, musikern Dror Feiler med flera blev måltavlor från konservativt håll.⁴ I pappersupplagan av Expressen publicerades ett foto av Laskar bredvid ett foto av Breivik i syfte att visa på att ”svenska vänsterterrorister” inte bara är jämförbara med Breivik utan också går fria och därför fortfarande utgör ett hot. Strax därpå vändes fokus mot en genusvetenskaplig institution för att de hade samarbetat med ”våldspositiva revolutionärer”.⁵ Försök att uppmärksamma allmänheten på dessa individer och samarbeten hade gjorts tidigare, men aldrig fått riktig fart.⁶ Nu, efter Breivik, gavs detta utpekande av feminister och vänsteraktivister mer plats i mainstream-medierna och i fallet med samarbetet mellan Institutionen för genusvetenskap och aktivist-organisationen Queerinstitutet kände sig universitet nödgat att offentligt meddela att de avbrutit samarbetet och tagit avstånd från organisationen.⁷ Det korta ögonblicket av politisering av Breiviks handlingar kunde därmed sägas vara över. Ledarskribenter – och även, som vi strax ska visa, politiker – hade enats om att konservatism inte kan leda till extremism, samtidigt som i huvudsak vänsteraktivister pekats ut som potentiella extremister av en handfull konservativa skribenter.⁸ Att Breiviks primära måltavlor var socialdemokrater, vänsteraktivister och feminister glömdes snabbt bort. Istället kom diskussionen allt mer att handla om rädsla. Eller rättare sagt om vikten av att inte vara rädd, samtidigt som vissa grupper successivt framställdes som ett större hot mot nationen än andra. 

Vem är rädd för vad? 
”Terrordådet i Norge var ett uttryck för det blinda hatet. På något annat sätt kan det inte beskrivas. […] Det var ett brott riktat mot oss alla. Ett brott riktat mot det vi står för.”⁹ 

Enligt Brottsförebyggande rådets rapport om våldsbejakande extremism i Sverige är den ”vänsterautonoma miljöns” vanligaste lagöverträdelse brott mot allmän ordning (vanligtvis demonstrationer eller störande av andras demonstrationer), samt skadegörelsebrott. Våld riktas i huvudsak mot nynazister under just demonstrationer. Mord och dråp däremot har skett enbart inom den nynazistiska miljön, vars offer i huvudsak är personer av utländsk härkomst och HTB-personer, samt i enstaka fall journalister.¹⁰ Om vi således utgår från dagens hotbild verkar det finnas väldigt liten anledning för såväl konservativa skribenter som den svenska allmänheten att vara rädda för vänsterextremistiska våldshandlingar. Hur kommer det sig då att den svenska vänstern seglade upp i medierna som en legitim jämförelse med både Breiviks nationalistiskt motiverade attentat och den islamistiska självmordsbombaren i Stockholm? Kan vi anta att Johan Lundberg, Pelle Billing och de andra var rädda för att vänsterextremister (vilket verkar inkludera alltifrån Baader-Meinhof-medlemmar till genusvetare) skulle bombhota riksdagen eller börja skjuta muf:are? Eller med andra ord: kan vi anta att de fruktade för sin egen säkerhet? Och vari skulle i så fall den förväntade faran ligga? Visst, efter terrorattacken i Norge var nog alla rädda. Åtminstone mer rädda än vi vanligtvis blir efter exempelvis en självmordsattack i, låt säga, Irak, förutsatt att vi inte kommer från Irak eller har släktingar och vänner som bor där. Det är trots allt ett klarlagt, om än problematiskt, fenomen att västerlänningar blir mer rädda när andra västerlänningar dör i terrorattacker än när det drabbar andra grupper – oavsett geografiskt avstånd. Här skedde det fruktansvärda på några mils avstånd, och dessutom var dödskjutningarna på Utöya så exceptionellt sadistiska – att skjuta ihjäl sina offer ett efter ett är en ineffektiv metod som knappast förekommit tidigare inom politiskt motiverad terrorism, utan snarare påminner om skolskjutningarna i USA och Finland, även de i huvudsak utförda av vita män (och därför alltid ”ensamma galningar”). Rädsla är således en logisk effekt av en sådan händelse. Men för att ”alla” ska fortsätta känna rädsla efter den initiala chocken krävs att ”alla” känner sig hotade. Det är där den ”ensamma galningen” kan sägas ha spökat, trots de uttalade försöken att inte låta Breivik bli en sådan. Tendensen att inte riktigt vilja diskutera Breiviks konservatism – ”enbart” hans islamofobi – och det återkommande mantrat att detta inte handlade om höger-vänster, tyder i alla fall på ett ambivalent förhållande till hur allmänheten skulle kunna tänkas förhålla sig till det faktum att Breiviks motiv var uttalat ideologiska och hans offer likaså. Ett exempel på denna ambivalens kan man hitta i Erik Helmerssons ledare från 29 juli 2011: ”Så, behandlar offentligheten en blond rasistnorrman annorlunda än en mörk islamist? Den diskussionen är viktig. Den berör hela debattklimatet, den berör självcensur, feghet, flockbeteende och inte minst förekomsten av strukturell rasism. Den är så viktig att vi naturligtvis måste besvara den. Men det är svårt att göra det nu, när såren ligger öppna, när samhället fortfarande är i chock, när skotten knappt tystnat.”¹¹ Sorgen och chocken används här som ett argument för att inte börja debatten riktig ännu, att vänta lite med att göra händelsen politisk och analysera den. Att analyserna redan hade gjorts på ledarsidorna, med uppmaningen att detta absolut inte var en fråga om höger mot vänster och att vänstern inte fick ”utnyttja attentaten till felriktade politiska anklagelser”¹², ses här inte som en inlaga i en debatt, utan en ståndpunkt som han själv kan upprepa: ”Det är så solkigt att använda andras djupaste skräck och sorg som verktyg för att trumfa igenom sina egna politiska poänger.”¹³ 

Att det är vänsterns ”djupaste skräck och sorg” Helmersson här approprierar för att själv göra just en politisk poäng är självfallet inte något han reflekterar över. Hans uttalande är ett av flera exempel på hur vissa politiska positioner ses som självklara och därmed inte politiska, samtidigt som det är tydligt vilka politiska effekter de får. I denna typ av neutraliserande resonemang utesluts paradoxalt nog möjligheterna till just det som Helmersson menar är nödvändigt: en debatt om högerns relation till en ”etniskt norsk” terrorist och den strukturella rasismens betydelse.¹⁴ Men inte genom ett direkt förnekande av sådana relationer, utan genom att hänvisa till en kollektiv rädsla och sorg som ”först” måste bearbetas – och därmed först konstrueras. En sådan bearbetning kräver nämligen att rädslan redan är kollektiviserad, att den omfattar ”alla” och därmed enbart blir begriplig genom att Breivik fortsatt ses som en ”ensam galning”. Vänstern kan således inte tillåtas känna sorg och rädsla på egen hand, varken nu eller senare, eftersom det riskerar att göra händelsen just politisk. Effekten av ståndpunkten att det inte är rätt tid att diskutera politik ”just nu” bidrog alltså till en fortsatt avpolitisering av Breiviks attentat och, framför allt, till en sorts avpolitisering av den grupp som han ansåg utgöra hotet mot det norska samhället, varav en del faktiskt dog just på grund av sin politiska övertygelses skull.¹⁵ Frågan är om det inte hade varit mer etiskt att tala om politik just för att det var vad offren ägnade sig åt. Liksom att fråga sig hur de grupper som Breivik pekat ut som huvudfiender kände sig efter attentatet: hur rädda var vänsteraktivister, feminister och muslimer i Sverige? Istället blev det tvärtom: enbart ett nationellt ”vi” fick uttrycka rädsla och sorg, medan de som inte kände samhörighet med denna nationella gemenskap (huvudsakligen vänsteraktivister, feminister och muslimer) helt uteslöts. Ett tecken på att inte heller politiker ville se valet av offer som politiskt går att skönja i att de danska, svenska och finska statsministrarna några dagar efter attentatet möttes på ett internationellt scoutläger i Kristianstad för att tala om händelsen och behovet av ”ungdomars gränsöverskridande engagemang och [vikten av att] visa nordisk solidariet efter terrordåden”.¹⁶ Ett scoutläger sågs som en mötesplats för unga, det vill säga detsamma som Utöya, men det sågs även som en politiskt neutral plats, där ingen ideologi representerades och inget parti spelade huvudrollen.¹⁷ Men det var ju trots allt inte ”vem som helst” Breivik hade skjutit: han sköt socialdemokratiska ungdomar – vänsterns framtid, som en tidningsledare faktiskt poängterade.¹⁸ Och i hans så kallade manifest framgår att han gärna hade skjutit fler; i huvudsak ”kulturmarxister och feminister”.¹⁹ Det sistnämnda framgick inte av ledarsidorna, för detta krävdes feministiska skribenter som kunde lyfta fram det som de flesta feminister redan anade: att hatet mot vänstern vanligtvis går hand i hand med hatet mot feminister, och att den upptrappning av näthat vi bemöts av knappast var irrelevant i sammanhanget.²⁰ ”Vem som helst” hade alltså ingen egentlig anledning att vara rädd – Breivik skulle inte skjuta en högerpolitiskt aktiv man (eller en scout för den delen). Det fanns således inget nationellt ”vi”, det var inte ”demokratin mot våldet”, det var – trots alla försök att påvisa motsatsen – en fråga om höger mot vänster. Eller som några socialdemokrater, när de flera månader senare såg hur högermedier blockerat deras möjligheter att vara kritiska mot högerns sätt att hantera Breivik, kände sig nödgade att påpeka: ”Högerdebattörer i Sverige struntar uppenbarligen i att gevärsmynningen är riktad mot vänsterrörelsen, mot muslimerna och mot feministerna. Det är vi som är måltavlorna för våldet. Vad deras ord än kan komma att göra för skada i framtiden, så kommer den [skadan] inte i första hand att drabba dem själva.”²¹ 

Ledarskribenter hanterade denna ambivalens på olika sätt. En del menade att ”vi” skulle sluta vara rädda: att fortsätta vara rädd blev närapå en odemokratisk handling i sig eftersom det var vad ”Breivik ville”, och detta redan två dagar efter attentatet.²² Som om det var bråttom att sluta vara rädd eftersom rädsla i sig kunde leda till synliggörandet av vem som egentligen var i behov av skydd. Det är slående hur många som upprepar att ”vi” inte får vara rädda. Att ”vi tillsammans” måste sträva efter att (åter)upprätta ”det gemensamma öppna samhället”, att den som är rädd inte ställer upp på det gemensamma utan låter sig förledas in i just det som Breivik ville uppnå: ett stängt samhälle där alla är rädda för alla. Känner man sig rädd – för att man känner igen hatet mot ens egna åsikter sedan tidigare och nu fått bekräftat att det kan leda till mer än ”bara hot” – sviker man den nationella gemenskap som ska skydda oss mot just rädsla och hat. Sammanvävt med uppmaningen att inte vara rädd var uppmaningen om att ”vi” måste återgå till det normala så fort som möjligt.²³ Det innebar i sin tur att analyser av attentatets politiska betydelse gjordes till ”billiga politiska poänger” som hindrade oss att gå tillbaka till ”det normala”.²⁴ Ingen politik blev därmed lösningen på den politiska kris som Breiviks handlingar också kan tolkas som. Parallellt med uppmaningen att inte vara rädd återfinns ett annat förhållningssätt till rädslan. Breiviks handlingar var självfallet traumatiska och ofattbara för de allra flesta, och genom denna initiala rädsla skedde det som kanske var svårt att se till en början, men som retrospektivt till stor del liknar den nationaliseringsprocess som ägde rum i USA efter 11 september 2001. Flaggviftande och tal om nationell sammanhållning (här i form av ”broderlandet Norge”) blev en kanalisering av denna rädsla, en rädsla vars objekt behövde omformuleras för att det skulle kunna fortsätta att vara ”gemensamt” och samla nationen, istället för att upprätthålla den enorma spricka som nyss synliggjorts mellan höger och vänster. En rädslans politik behövde formuleras, men utan att låta den vara just politisk.²⁵ 

När rädslan blir nationell
”Norge är ett litet land men ett land som har klarat ohyggliga prövningar förr. I de norska reaktionerna finns en behärskning som demonstrerar styrka inför hela världen. Inget land kan vänja sig vid tanken på terror och massmord. Men en nation kan genom sammanhållning och beslutsamhet ta sig igenom de svåraste av dagar.” (Wolodarski, DN 2011-07-24)

”Det är ett angrepp på Norge, på demokratin, och också på oss.” (SvD Opinion: ”En attack på Norge är en attack på Sverige”, 2011-07-23)

Av alla tänkbara frågor efter händelserna i Norge blev således frågan om svenskarnas säkerhet en av de mest akuta att besvara. Säkert inte en avsiktlig utveckling hos någon part, men ändå ett återkommande tema i debatter, nyhetsrapporteringar och i regeringens handlande.²⁶ Efter en nationalistiskt motiverad attack mot socialistiska ungdomar i Norge, förlades i Sverige (liksom i Norge) rädslan på en nationell nivå. Det kan verka som en förenklad paradox, men en nations försök att nationalisera en rädsla får effekter som alltid bör problematiseras. I synnerhet i ljuset av att medier och politiker både i Norge och Sverige varit snabba med att berömma sig själva för att de inte hemfallit åt den sortens banala patriotism som i USA ledde till skärpta lagar rörande övervakning och arresteringar av ”misstänkta terrorister” efter attacken mot World Trade Center 2001.²⁷ Istället ansågs de nordiska länderna stå för ett mer upplyst och civiliserat beteende, styrt av förnuft och rationalitet snarare än hat och rädsla, där ”bevarandet av det öppna samhället” blev ledorden för dagen. Hur formulerades och mobiliserades då denna nationella rädsla? Först och främst benämndes den inte som just rädsla, istället används ord som ”hot” och ”säkerhet” där rädslan blir det vi till varje pris ska undvika. Här möts så de två till synes motsägelsefulla sätten att hantera rädsla: uppmaningen att ”sluta vara rädd” kan genom nationaliseringen följas av ett uppvisande av statlig handlingskraft för att visa vilken koll nationen har på sina ”fiender”. Rädslan måste med andra ord nationaliseras för att kunna mobiliseras på ”rätt sätt”, men för att kunna nationalisera rädslan krävs gemensamma fiender som inte har något med ”oss” att göra. Och eftersom Breivik var en fiende ”mitt ibland oss” var sanktioner eller bombplan knappast ett alternativ: istället målades bilden upp av en gemensam fiende som förvisso var ”mitt ibland oss”, men samtidigt alienerad från det nationalistiska projektet. I framväxten av bilden av nationen som hotad fick historieskrivningen en central roll, genom att den visade hur Breiviks politiska attentat inte var något nytt: i svensk historia finns även vänsterextremister, nynazister och (en handfull) islamister som begått politiska brott. Få skribenter drog några större växlar på detta – historien ser ju ut som den gör och det är inte så mycket att orda om. Men utan någon större reflektion sattes dessa händelser in i en nationell kontext, och de blev således alla, utan distinktion, en del av ”historiska hot mot Nationen” oavsett om det handlade om attentat riktade mot enskilda (som i fallet med nynazistiska attacker) eller mot företag och arbetsgivare (som i fallet med vänsterextrema attentat). Nationen blev på så sätt neutraliserad och opolitisk i sig medan alla attentat blev ett hot mot denna nation, oberoende av de enskilda attentatens olika politiska mål och avsikter. En intressant och mer ovanlig nyansering av detta tema kan man finna i en signerad ledare som istället ville visa på att tidigare attentat varit just politiska (det vill säga inte riktade mot en neutral Nation), medan däremot just Breiviks attentat var ett hot mot allt och alla i dagens moderna samhälle: ”Även i vårt hörn av världen har det tidigare förekommit politiska attentat: Amalthea och Norrskensflamman i Sverige, inhemska nazistligor i Norge och Danmark under andra världskriget. Men det var riktade handlingar mot en specifik motståndare. Massakern på Utøya var annorlunda. De unga socialdemokraterna stod i skottlinjen, men det Breivik angrep var inte bara ett parti utan ett helt samhälle; den modernistiska självuppfattning som växt fram i de skandinaviska länderna under historiens gång.”²⁸ 

Oavsett hur historien användes blev således resultatet detsamma: Breiviks attentat var ett attentat mot ”vårt” samhälle, ”vår” demokrati och ”våra” värderingar – inte mot en socialdemokratisk välfärdsstat, en demokratisk socialism eller socialistiska värderingar (och inte alls mot före detta kvinnliga statsministrar). Egentligen var det nog bara Johan Lundberg och Johan Hakelius som explicit försökte använda denna historieskrivning för att peka ut vänsteraktivister som ett (minst) lika stort hot mot rikets säkerhet som Breivik.²⁹ Vår poäng här är alltså inte att dessa skribenter på högerkanten dominerade det offentliga samtalet – de är för få för att vi skulle kunna påstå detta och även vänsterskribenter har fått möjlighet att uttala sig. Däremot är det värt att notera att ingen ledarskribent eller regeringsrepresentant direkt reagerade på den absurda koppling som gjordes mellan Breivik och samtida vänster- och queeraktivister inom (och i samarbete med) akademin.³⁰ Istället antogs det att politiskt motiverade attentat tidigare i svensk historia var helt relevanta att jämföra med, oavsett om de inkluderade bomber och massmord eller inte. Ett stort antal ledarskribenter upprepade detta ett flertal gånger, när de i samband med Breivik skrev att de största hoten mot rikets säkerhet idag inte enbart utgjordes av ”vit makt-miljön”och ”islamism” utan även av ”den autonoma vänstermiljön”. Det som till att börja med verkade kunna bli en sorts självrannsakan och en öppning för en diskussion om hatet mot vänstern – vilket ju hade varit logiskt efter en terrorattack mot vänsteraktivister – bytte således mycket snabbt fokus och riktning. Vad hände med den utlovade självkritiken? 

Jämförelsens politik – guilt by association
”Det blir den ideologi som ligger närmast till hands. En hatisk person kan snöa in på islam. Nu kan det vara en etisk norrman som fastnat i högerextremism. En liknande personlighet från en akademikerfamilj kan dras till vänsterextremism.”³¹ 

”Vit makt-miljön” och ”den autonoma vänstermiljön” – var kom dessa besynnerliga kategoriseringar ifrån? Nynazister kan ju kallas allt möjligt och ”vit makt-miljö” kanske inte är det första man tänker på. Detsamma gäller ”den autonoma vänstermiljön”, som vanligtvis brukar beteckna den vänsteraktivism som inte är representerad av ett riksdagsparti – eller med andra ord, den utomparlamentariska vänstern – och inte enbart Anti-Fascistisk Aktion och andra mer våldsbejakande fraktioner på vänsterkanten. Utomparlamentarisk organisering i sig är ju varken automatiskt våldsbenägen eller olaglig. Varför då dessa återkommande ordval? Det är inte någon hemlighet (flera ledarskribenter refererar direkt till källan) att dessa specifika benämningar av ”hoten mot nationen” är hämtade ur Brottsförebyggande rådets och Säkerhetspolisens förarbeten till regeringens handlingsplan rörande våldsbejakande extremism som presenterades av regeringsrepresentanter cirka två veckor efter händelserna i Norge (Rapport 2009:15; Skr 2011/12:44). I båda dessa framgår att det finns tre så kallade extremistmiljöer i Sverige idag, och de beskrivs med just dessa mycket specifika termer. Regeringens handlingsplan är en skrivelse som alltså publicerades efter Breiviks terroristdåd, men den förberedande rapporten har funnits sedan 2009 och de specifika termerna användes även av ledarskribenter i olika sammanhang innan terroristattentaten i Norge, både med och utan en referens till Brå-rapporten. Det var med andra ord inte ett nytt språkbruk som nu användes på något nytt sätt. Brå-rapporten ligger till grund för handlingsplanen och textstycken och formuleringar är stundom identiska. När handlingsplanen presenterades i Dagens Nyheter den 5 augusti 2011 valde Fredrik Reinfeldt, Birgitta Ohlsson och Beatrice Ask att inleda med att tala om händelserna i Norge, vilket kan ses både som självklart och som ett sätt att, med hjälp av ett tidsmässigt sammanträffande, framställa regeringen som handlingskraftig i förhållande till det så nyligen inträffade.³² Det slående med både handlingsplanen och Brå:s rapport är dock att just den glidning mellan ideologi och våld som ansågs ”oanständig”³³ att ägna sig åt när det gällde Breivik och kristen konservatism, här utgör grunden för hela argumentationen. Exempelvis framställs åsikten att ”det kapitalistiska samhället skapar orättvisor och är grunden för exploatering av människor och miljö” som anti-demokratisk i sig själv eftersom den delas av människor som är våldsbejakande.³⁴ Såväl handlingsplanen som Brå-rapporten handlar, med ytterst få nyanseringar, uteslutande om hur vissa åsikter leder till våldsbejakande.³⁵ Det som på ledarsidorna först verkade vara en avvägd jämförelse mellan olika ideologier och deras förhållande till våld blev genom de återkommande referenserna till ”vit makt-miljö” och ”autonom vänstermiljö” snart ett allt tydligare sätt att undvika den utlovade kritiken mot konservatismen och dagens västerländska normer och ideal. Med Brå-rapporten och regeringens handlingsplan som stöd blev det istället enbart vissa ideologier som kunde leda till våld – sådana där socialism likställdes med nazism och islamism, medan andra ideologier (konservatism och liberalism) helt försvann ur fokus – trots att vi precis hade åsett en konservativ nationalist mörda vänsterpolitiska aktivister utifrån ett manifest som pekade ut vänstern och feminismen som västvärldens främsta fiender. Det finns därför skäl att uppehålla sig ett tag vid denna handlingsplan och undersöka hur dessa glidningar i den offentliga diskursen rörande demokrati, ideologi och våld kan se ut. 

I regeringsskrivelsen görs först och främst ingen distinktion mellan vänsterrörelse och vänsterextremistisk rörelse. Dessutom är rörelsebegreppet sammankopplat med vänstern medan högern inte tillskrivs denna typ av politisk organisering. Således betraktas inte heller högeraktivism som ett lika stort hot mot det öppna demokratiska samhället, då det inte anses handla om politisk organisering i samma utsträckning som när det gäller vänsteraktivism. ”Den autonoma vänstermiljön” beskrivs som influerad av flera olika vänsterideologier (”marxism”, ”anarkism”, ”syndikalism”, ”frihetlig socialism”) samt att den också omfattar så kallade ”enfrågerörelser” (mot ”miljöförstöring, sexualisering av det offentliga rummet och djurplågeri”).³⁶ Inget av detta är på något sätt inkorrekt. Men sammanhanget gör det tendentiöst, och då av två anledningar: i en regeringsskrivelse om våldsbejakande extremism är varje ideologi och varje politisk ”enfrågerörelse” som nämns vid namn per automatik våldsbejakande, i synnerhet som de nödvändiga nyanseringarna och förklaringarna till hur dessa skiljer sig från de icke-våldsbenägna grupperingarna med samma namn och syfte är ytterst snålt tilltagna, om ens nämnda. För det andra är skillnaden mot hur ”vit makt-miljön” beskrivs markant, där den enda ideologi som nämns är den tyska nationalsocialismen, samt namn på tre grupperingar (”Nordiska rikspartiet”, ”skinnskallekulturen” samt ”Vitt Ariskt Motstånd”).³⁷ Även detta är helt korrekt information, men historielektionen är i det här fallet väldigt sparsmakad: medan vänstern får hela sitt spektrum utskrivet, förblir högerskalan suddig – som om det aldrig funnits, och inte heller finns, en blå-brun höger som även den omfattas av ”enfrågerörelser” såsom kärnfamiljen, kristendomen och den nationella kulturen. Den blir än suddigare av att rapporten dessutom menar att det finns en vänsterretorik inom högerextremismen som gör det omöjligt att tala om ”högerextremism” (därav termen ”vit makt-miljö”): ”Det är framför allt det som brukar definieras som högerextremism som är problematiskt eftersom det finns inslag av vänsterretorik hos vissa grupper. Grupper som normalt kategoriseras som högerextremistiska kan ha starka inslag av anti-kapitalism. Det finns även andra beröringspunkter när det gäller exempelvis internationella politiska förhållanden, och även gemensamma måltavlor. Vi väljer därför istället att tala om vit makt-miljön och den autonoma miljön [i regeringens handlingsplan används dock genomgående ”den vänsterautonoma miljön”, vår anm]. Aktivister som agerar utanför lagen med en feministisk inriktning eller i miljö- och djurrättsfrågor har ofta en koppling till den autonoma miljön som beskrivs närmare nedan.”³⁸ Det är alltså anti-kapitalismen som definieras som vänsterretorik inom högern (förutom enbart antydda ”internationella politiska förhållanden”, även kända som Israel-Palestina-konflikten, där det implicit görs en högst problematisk koppling mellan vänsterns anti-israeliska ställning och nynazisternas anti-semitism). Att kritiken mot nyliberalismens ekonomiska värderingar vanligtvis återfinns även hos traditionella högerkonservativa anses således inte vara anledning nog att skriva in nynazisterna (”vit makt-miljön”) på en högerskala. Istället blir paradoxalt nog all kritik mot kapitalismen, även den konservativa, liktydig med vänsterextremism. Vänstern blir således än mer associerad till extremism, medan högern (både den konservativa och den nyliberala) förblir politiskt neutral.³⁹

När den autonoma vänsterns historiska sammanhang återges som ”den politiska händelseutvecklingen under 1960-talet, framför allt de internationella protesterna mot Vietnamkriget och den vänsterideologiska orienteringen av flera ungdomsrörelser i Europa […]”⁴⁰ framstår plötsligt hela vänsterrörelsen och alla vänsterorienterade ”enfrågerörelser” sedan 1960-talet som våldsbejakande. Att det är dessa grupper som har drivit många av de rättvisefrågor som regeringens handlingsplan definierar som centrala för en demokrati (se exempelvis Skr 2011/12:44, s 25) framgår inte överhuvudtaget. Istället står det enbart att ”[t]ill skillnad mot vit makt-grupperingarna är inställningen till invandring, mångkultur och HBT-frågor positiv.”⁴¹ De demokratiska samhällsförändringar som denna vänsterrörelse krävt blir således inte bara neutraliserade, utan direkt approprierade av regeringens handlingsplan som ett naturligt inslag i en liberaldemokrati – frågor som vänsterrörelsen beskrivs som ”positiva till” men inte drivande i. I kontrast till denna mycket breda historiska bakgrund, som innefattar i princip allt från Olof Palme till AFA, ges vit makt-miljön en mycket kort historieskrivning som inte inbegriper några kopplingar till vare sig dåtida eller nutida riksdagspartier eller högerrörelser: ”Nationalsocialistiska sammanslutningar uppstod i Sverige under 1920-talet och växte fram på flera olika orter i landet som ett resultat av det nazistiska maktövertagandet i Tyskland.”⁴² Känslan av att det sker glidningar i texten avhjälps inte heller av att handlingsplanen slår fast att ”[b]ortsett från de ideologiska skiljaktigheterna är dessa olika våldsbejakande extremistiska rörelser likartade sociala företeelser. Extremistiska rörelser utgår ofta från en svartvit och konspiratorisk världssyn. […] Det är i grunden samma sociala mekanismer som motiverar individer att ansluta sig till våldsbejakande extremism, oavsett om det är en rörelse som verkar för ett klasslöst, ett etniskt homogent eller ett islamistiskt samhälle.”⁴³ På vilket sätt det är samma sak att verka för ett klasslöst samhälle som att verka för diktatur, etnisk utrensning och religiös underkastelse framgår inte. Inte heller framgår det varför viljan att jämna ut ekonomiska skillnader skulle leda till våldshandlingar. Det förklaras förvisso inte heller hur önskan om ett etniskt homogent samhälle leder till våldshandlingar. Istället hänvisas det till att ”omständigheter såsom upplevd diskriminering eller arbetslöshet kan göra individer mer benägna att ansluta sig till antidemokratiska rörelser” och att ”de ungdomar som återfinns i vit makt-miljön i regel [har] svåra hemförhållanden, ett svagt socialt skyddsnät och en dålig självbild, medan ungdomar som befinner sig i vänsterautonoma miljöer ofta kommer från familjer med högre utbildningsbakgrund och inkomstnivå.”⁴⁴ När det faktum att vit makt-ideologier leder till våld anses bero på en känsla av utanförskap, förblir motsvarande förklaring för vänsterideologier således outtalad, och i princip återstår enbart förklaringen att det är ideologin i sig själv som uppmanar till våld. Vänsteraktivism görs på så sätt till en ideologisk och kollektiv företeelse medan högeraktivism blir ett resultat av misslyckade individers handlingar. Det förra blir därför ett ideologiskt hot mot det öppna demokratiska samhället medan det senare framstår som ett enskilt problem som relativt enkelt kan åtgärdas och dessutom enbart drabbar enskilda personer (”meningsmotståndare, personer med utländsk bakgrund och HBT-personer”).⁴⁵ 

Samtidigt som kritiken mot den autonoma vänstern skrivs fram i termer av att den är emot det demokratiska statsskicket, glider demokrati över till att bli liktydigt med kapitalism och liberaldemokrati, vilket krymper det legitimt politiska till att enbart inkludera etablerade politiska partier som är verksamma inom det parlamentariska statsskicket.⁴⁶ Det arbete som utomparlamentariska vänstergrupper under många år bedrivit för att motverka den typ av extremism som riktar sig mot specifika grupper i samhället, som homosexuella, invandrare och kvinnor, blir på olika sätt approprierat av den politiska huvudfåran, medan de analyser som legat till grund för dessa förändringar definieras som moralistiska och suspekta: ”Kritiken gäller bland annat de patriarkaliska [sic] strukturer och gammaldags hierarkier som man menar präglar dessa äldre organisationsformer – den autonoma rörelsen har helt andra sätt att organisera sig. […] Politiska extremister drivs ofta av en slags längtan efter renhet, ordning och struktur i tillvaron. I de flesta av grupperna som tas upp i rapporten finns starka inslag av moralism som visar sig i kamp mot pornografi och sexualisering av samhället.”⁴⁷ Samma glidning sker mellan begreppen ”utomparlamentarisk”, ”illegal” och ”våldsbejakande” – dessa tre begrepp används mer eller mindre synonymt eller i olika konstellationer med varandra.⁴⁸ Genom att samtidigt sammanföra all utomparlamentarisk politisk verksamhet till en och samma ”riskverksamhet” produceras en så snäv diskurs om politik att det politiska i det närmaste omöjliggörs. Trots att man i rapporten säger sig vilja skapa utrymme för dialog mellan ”det etablerade, demokratiska samhället” och framför allt ungdomar verksamma i alternativa rörelser, blir detta i praktiken ogörbart då de etablerade politiska partierna här redan upprättat tydliga ramar för vad som är en politisk dialog och där uteslutit alla former för politik som inte håller sig inom de traditionella, partipolitiska gränserna. I slutändan framstår all utomparlamentarisk politisk organisering som misstänkt våldsbejakande, och alla lagöverträdelser som sådana grupper kan ägna sig åt blir därmed just våldsbejakande oavsett om det handlar om en demonstration utan tillstånd eller en nersprayad reklamskylt. Både Brå-rapporten och regeringens handlingsplan medför således en nästan absurd begränsning av politiska uttryck och i förlängningen möjligheten att uttrycka politiska, icke-våldsbejakande åsikter på fler sätt än det av staten sanktionerade. 

Samhällsteori blir paranoid konspirationsteori
”Fraktionerna speglar varandra, reaktionerna blir identitiska. Den ena sidan tycker att man inte kan skylla islam för 11 september men däremot liberalismen och invandringskritikerna för Utöya, den andra säger exakt samma sak fast tvärtom.”⁴⁹ 

Slutsatsen av Brå-rapporten och regeringsskrivelsen är att allt politiskt engagemang – där politiskt innebär att artikulera andra åsikter än de ens meningsmotståndare företräder samt att framföra någon form av samhällskritik – utgör en potentiell risk att dras in i en extremistisk miljö och därmed hemfalla åt våldsutövning som politisk strategi. Det som då återstår av det vi kallar demokrati är att staten (i form av myndigheter som exempelvis Forum för levande historia) informerar alla medborgare om hur ett demokratiskt samhälle bör se ut och hur vi som medborgare bör bete oss för att vara goda demokrater. Därmed reduceras demokrati till en form av fostran och upplysning.⁵⁰ Här ser vi tydligt hur en nyliberal styrningsmentalitet präglar politiken, hur administration av demokrati ersätter möjligheten att artikulera olika former av samhälleliga motsättningar. 

Vi är medvetna om att vi hårdrar effekterna av resonemangen i Brå-rapporten och regeringens handlingsplan, men är samtidigt övertygade om vikten av att visa på dessa resonemangs implikationer. I slutändan står nämligen något annat än rikets säkerhet på spel – det handlar om den demokratiska rättigheten att kritisera det rådande statsskicket, att kunna driva politiska frågor även utanför etablerade politiska partier. Att försvara det öppna samhället genom att påvisa konflikter och oenighet rörande vår nutida samhällsorganisering och att det finns demokratiska alternativ till denna ordning som varken kan eller bör förknippas med nynazistiska hatbrott mot marginaliserade samhällsgrupper eller islamismens konservativa drömmar om teokratisk diktatur. Hur har vi då hamnat i denna besynnerliga situation? En anledning tycks vara att det politiska samtalet i dag inte rymmer en kritisk samhällsteori, en utveckling som borde oroa även de etablerade partierna. Varje teori som antar att människan inte styrs av medveten rationalitet och god vilja hamnar istället i kategorierna ”konspiratorisk” och ”svartvit världsbild” och buntas därmed samman med de rasistiska och nationalistiska ideologierna på (den outtalade) högerkanten. En nyansering framstår som omöjlig: antyder man en makt som inte är direkt genomskådlig anses man paranoid och våldsbejakande.⁵¹ För forskare och akademiker är detta självfallet en mycket underlig uppdelning i ofarliga och farliga ideologier, men det är också en sammanblandning av ideologi och samhällsteori, och utöver det ett närmast anti-intellektuellt avvisande av alltifrån Hegel till Habermas. Det är som om såväl ledarskribenter som politiker menar att det ”öppna samhället” snarast syftar på ett samhälle där makten är genomskinlig och det inte finns några andra motiv bakom mänskligt handlande än det direkt och logiskt observerbara. En definition som inte bara är naiv, utan även har väldigt lite med yttrandefrihet och politisk självkritik att göra. 

De texter vi här analyserat utgår från en förment självklar liberal definition av makt och subjekt vilken utesluter – och utestänger – alla samhällsanalyser som definierar makt på något annat sätt än tillfälligt förtryck av enskilda individer. Således blir alla former av både strukturalistiska (som socialism och delar av feminismen) och post-strukturalistiska (som andra delar av feminismen och stor del av den akademiska och intellektuella kritiken av dagens samhälle) förståelser av makt omöjliga att artikulera utan att framstå som odemokratisk. Den liberala definitionen av det öppna samhället erkänner inte någon ”makt i det dolda” utan förespråkar en total öppenhet som också är analog med den revisionskultur som präglar dagens avpolitiserade och byråkratiserade politik. Idealet om ett transparent samhälle utan någon censur, med total öppenhet, kräver en tro på ett enkelt, ordnat och genomskinligt samhälle; just den sorts definition av samhället som ”alla” är överrens om är högst riskabel. Okunskapen om att en form av ideologi tillåts styra det vi förstår som demokrati riskerar i sig att förstärka de odemokratiska tendenser som vi alla antas försöka motverka. Vi utgår istället från att alla ideologier och religioner kan leda till våldshandlingar och att det därför är meningslöst att försöka kartlägga exakt vad det är i en specifik ideologi eller religion som leder till våld. Att liberalismen uppstod genom en mycket blodig och våldsam revolution betyder självfallet inte att en liberal hållning per automatik leder till våld. Våld är en kraft som vi inte kan kontrollera genom att låtsas som om vissa ideologiförespråkare är mer benägna än andra att ta till den. Vi menar således inte att konservatism och nationalism per automatik leder till våldsdåd likt Breiviks – utan att oviljan att ens diskutera Breivik som ett nutidsfenomen och ett symptom sprunget ur vårt samhälle i förlängningen leder till osynliggörandet, inte bara av vilka som faktiskt är hotade när konflikten mellan höger och vänster enbart tillåts ta sig våldsamma uttryck, utan även ett osynliggörande, ja, nära på en kriminalisering, av de samhällsteorier som många akademiker och andra försöker formulera. Statsvetaren och radikaldemokraten Chantal Mouffe menar exempelvis, tillsammans med en stor del av västvärldens samtida filosofiska tänkare, att terrorism och extremistiska uttryck är effekter av en brist på synliggörande av de politiska skillnaderna mellan höger och vänster. Det skulle således vara genom att ta sådana konflikter på allvar i det offentliga och politiska samtalet som vi kan undvika våld och istället börja göra politik.⁵² Detta är inte en konspiratorisk världsbild, det är en fullt legitim samhällsteori – en samhällsteori som både ledarskribenter och regering numera verkar se som ett hot mot nationen. 

Hur skiljer man konspiration från verklighet, upplevd diskriminering från faktisk orättvisa?
”Bland […] autonoma grupper finns också feminister och djurrättsaktivister. […] Högskolan är en viktig rekryteringsbas för den autonoma miljön.”⁵³

Att visa rädsla är att visa sårbarhet. Detta betyder dock inte att alla som känner sig rädda är lika sårbara; det finns grader av utsatthet som inte alltid följer samma skala som graden av rädsla. Den som exempelvis är rädd för invandring befinner sig sällan i en utsatt relation i förhållande till det objekt som utlöser rädslan. Rädslan är projicerad på invandraren och hotet handlar i första hand om att förlora privilegier (vad gäller arbete, kvinnor, nationen etc), privilegier som är knutna till en fantasi om den egna platsen i en upplevt hotad samhällskropp. Det är således en rädsla som kan liknas vid en fobi: rasisten känner sig sårbar, men objektet som upplevs som hotfullt är inte det som orsakat sårbarheten – denna sårbarhet finns alltid redan hos alla människor och det som gör rasisten till rasist är vägran att släppa taget om fantasin om det osårbara och homogena subjektet/samhället.⁵⁴ På andra sidan denna skala – om det överhuvudtaget är en bra metafor i sammanhanget – har vi den som under direkt och akut dödshot inte kan förmå sig att känna någonting. Den som plötsligt hamnat mitt i traumats språklösa och totala meningslöshet. Den som, exempelvis, förstenad av fasa inte kan springa bort från den skjutande mannen på Utöya eftersom själva situationen är obegriplig och därför inte går att agera utifrån. Rädslan sipprade in först hos dem som haft tid att uppfatta situationen och därmed förstått det reella hotet mot sina liv som händelserna utgjorde: de som gömde sig, ringde hem, sa farväl. Sedan återfinns rädslan längs hela skalan, från den dödsångest som upplevdes av de på plats, till rädslan hos anhöriga att ha förlorat en älskad, till den eftersläpande ångesten hos dem som kunde ha varit där, till oron hos dem som tillhör samma grupp människor som ansågs så förhatlig, och till sist till den av själva attentatet aktualiserade rädslan för att dö som vi återfinner hos de flesta människor. Det är genom att undersöka vem som får känna rädsla, vad vi får vara rädda för och hur denna rädsla kan ta sig uttryck i det offentliga rummet, som man får syn på hur olika rädslor kan förvandlas och omförhandlas till att få mindre hotfulla men mer fobiska objekt knutna till sig och därmed bli en sorts pjäs i ett politiskt spel. Efter Breiviks massaker på Utöya har en nationell rädsla fått ersätta det politiska samtalet, något som har krävt att vissa (just politiska) grupper uteslutits ur den nationella gemenskapen. I Brå-rapporten anses inte högerextremisternas hot vara så farligt för ”nationen” eftersom det i första hand riktar sig mot ”enskilda” (invandrare och homosexuella), medan vänsterextremismen riktar sig mot det ”öppna demokratiska samhället” och därför bör tas på betydligt större allvar. Rädslan förläggs på nationell nivå samtidigt som den bygger på att fienden till stor del finns inom nationen, vilket gör att rädslan enbart kan motverkas genom att denna fiende utesluts ur den nationella gemenskapen. Detta illustreras även i uppmaningen att vänstern inte får använda Breivik ”för att göra politiska poänger”. Det vill säga: vänstern får inte vara rädda, för det är de som utgör det största hotet, trots att det är vänsterns representanter som mördades och mejades ner på Utöya och trots att det är feminister som beskrivs som det största hotet mot västvärlden i manifestet.⁵⁵ Här uppstår så den högst bisarra – nästan perversa – situationen att Breiviks huvudfiende parallellt med att den utesluts ur den legitima rädslan (”hotet mot nationen”) pekas ut som själva hotet per se. Högerns rädsla för det politiska anses däremot legitim – en rädsla som dock inte handlar om att bli hotad till livet, utan om att en fantasmatisk definition av det demokratiska och öppna samhället hotas om vänstern får uttrycka anti-kapitalistiska åsikter och organisera sig utomparlamentariskt. Den accepterade nationella rädslan har därför inte något med Breivik och hans terrordåd att göra. Den fanns där redan innan 22 juli 2011. Händelserna i Norge var snarare ett problem, en störning, som riskerade att påvisa (svensk) konservatism och därmed den svenska högerns egna åsikter som ”samhällsfarliga” och ”våldsbejakande”. Därav alla försvarstal (från Roland Poirier-Martinsson till Reinfeldt). Det är med andra ord en rädsla som inte kan sägas stå i proportion till graden av utsatthet, och som därför ligger farligt nära en projicering som syftar till att bevara den högst problematiska tron på det transparenta samhället som en reell möjlighet. Det är en rädsla som försvårar ett politiskt samtal inom demokratins ramar där olika förståelser av makt och olika strategier för politisk förändring kan existera. Rädslans politik är således en avpolitiseringens politik, där moralism står i vägen för en ömsesidig respekt för olika, agonistiska, positioner. Att enbart konstatera att alla eller inga ideologier riskerar att leda till extremism gör varken till eller från i ett demokratiskt samhälle. Att däremot göra vissa ideologier till våldsbejakande samtidigt som andra politiska positioner avideologiseras är problematiskt. Det öppna samhälle som man säger sig eftersträva blir i sig ett redskap för att utestänga alla former av kritik. Kanske är det så man verkligen öppnar upp för extremism? Om det politiska inte får finnas är det nämligen inte mycket annat som återstår.