Glänta 3-4.11

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Anders Johansson Till tumrullandets försvar

Vad har prins Carl Philip och ockupanterna på Wall Street gemensamt med svenska militärer i Afghanistan? Alla är de engagerade. Anders Johansson skärskådar ett begrepp och ställer en samtidsdiagnos: när engagemanget blir ett identitetsprojekt är det inte ett symtom på subjektets politisering utan snarare på dess maktlöshet.

Du är väl engagerad lille vän? Visst är vi det, vi som läser eller skriver i Glänta? Det är nog i alla fall så jag har sett på mig själv: som en person som gör det han gör – läser, undervisar, skriver – för att han tror att det kan få större konsekvenser. En som tror att det att skriva essäer i Glänta eller undervisa i litteraturvetenskap inte bara handlar om en text eller ett seminarium, utan också griper in i ett politiskt sammanhang. En engagerad. Fast jag är inte längre så säker. Vad innebär det egentligen att vara engagerad? Vad är engagemang?

Det beror på var man söker svaret. ”Sveriges engagemang i Afghanistan är ett viktigt exempel på vår solidaritet med människor och länder som hotas av konflikt, förtryck och fattigdom.”¹ Så står det på den officiella sajten för Sveriges militära insatser i Afghanistan. ”Engagemang” är den term som genomgående används för att beskriva Sveriges deltagande i kriget (alternativt det ännu neutralare ”närvaro”).

Går man in på kungahusets sajt är ”Engagemang” en av de underrubriker som beskriver familjemedlemmarnas liv. Prinsessan Madeleines engagemang består bland annat i hennes konstintresse, hennes arbete i World Childhood Foundation och hennes beskyddarskap av Fashion Week by Berns. Carl Philips engagemang är inte mindre: han deltar årligen i firandet av nationaldagen, han förde den olympiska elden genom Stockholm, en gång invigde han en designutställning i Hamburg och vid flera tillfällen har han närvarat vid Svenska Rallyt.²

När jag vill se mig som engagerad är det naturligtvis en annan form av engagemang och en annan politisk inställning det är fråga om. Fast vad har jag för grund för den distinktionen? Språk är ingen privatsak – ord är lika med sin användning. Försvarets och kungahusets ordval vittnar med andra ord inte bara om deras behov av att försköna sina egna verksamheter, utan också om ett aktuellt språkbruk och därmed ett mer gängse synsätt, en gångbar ideologi. Engagemang är kanske bara just en form som kan fyllas med olika innehåll: att kriga mot talibaner, att springa med den olympiska elden, att ägna sig åt kritisk teori. Militärens och kungahusets förljugna nyspråk tvingar mig att inskärpa skillnaden mellan deras ”engagemang” och mitt. Alla tror vi, förmodar jag, på vikten av det vi håller på med – vad som är och vad som inte är engagemang är en subjektiv fråga. Fast är det verkligen så enkelt? Vittnar inte deras ordval om en objektiv, historisk förändring: användningen av begreppet har förändrats så radikalt att det – ur den tidigare användningens perspektiv – verkar ha förlorat sin substans.

De här frågorna anknyter till en liten debatt som uppstod i Dagens Nyheter förra hösten. Sven Lindqvist beklagade i en artikel att de engagerade, obekväma författarna idag trängs undan i en växande flod av nya sociala medier. Hans resonemang förutsatte, snarare än utvecklade, en distinktion mellan stridbarhet och tyckande – ”stridbara författare […] tycker inte till” – och underströk behovet av att som stridbar författare ta sig plats, ett nyckelord i artikeln.³ Lindqvist fick snabbt svar på tal av Maria Sveland. I hennes ögon var Lindqvists artikel inte bara självförhärligande, utan också blind för såväl de nya mediernas ”politisk[a] potential” som den djärva och obekväma kamp som förs av olika kvinnliga författare i hennes generation.⁴

Hade hon rätt? Ja, nog fanns det ett självgott drag i Lindqvists artikel – att utförligt citera sig själv är sällan särskilt klädsamt. Samtidigt är det uppenbart att Sveland var mer intresserad av att lyfta fram sig och sina generationskolleger än att förstå och besvara Lindqvists huvudsakliga poäng:medan det alltid finns plats för pladdret och de ofarliga provokationerna, så måste man slåss för de obekväma sanningarna.⁵ Det är svårt att inte hålla med. Det handlar inte bara om vad som låter sig sägas, utan i högre grad om vad som uppmärksammas, vad som ger avtryck i det offentliga samtalet, vad som får spridning.

Eller har båda fel? Det som förenar Lindqvist och Sveland är att båda verkar se stridbarhet och obekvämhet som självändamål, ja nästan som tecken på kvalitet. Är det inte något underligt med det begäret? Problemet i den massmediala offentligheten är ju knappast bristen på engagemang, snarare då att engagemang är en eftertraktad vara. ”Vad man vill ha är ofarliga provokationer som ’skapar debatt’ i lekstugan” som Lindqvist själv uttrycker det.⁶ Om det är något kulturredaktionerna och förlagen söker idag så är det unga, arga, engagerade röster. Men den sortens engagemang innebär, som Theodor Adorno hävdade för femtio år sedan, oftast bara att någon bräker fram det som alla skulle vilja säga, eller åtminstone höra.⁷ Hans påstående är knappast mindre giltigt idag. Logiken är enkel: om någon höjer rösten och är riktigt engagerad, ja då måste det vara viktigt!

Reaktionerna på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen är ett bra exempel. Debattörer ryckte ut, ärkebiskopen markerade, vänsterrörelser demonstrerade, poeter manifesterade och övriga partier ville inte ens vistas i samma rum som Sverigedemokraternas representanter … Deras valframgång framkallade kort sagt en bred politisk vrede, ett starkt antirasistiskt engagemang. (Ett av de exempel Sveland anförde var för övrigt ”en 17-årig tjej som genom ett enda Facebookmeddelande lyckades samla 20 000 människor på Sergels torg för en manifestation mot SD och rasism”.⁸)

Jag antar att de flesta som läser det här precis som jag sympatiserar med det engagemanget, men i det antagandet ligger kanske också ett problem. Om nu 95 % av befolkningen ogillar den politik Sverigedemokraterna står för, var då inte de starka reaktionerna mot dem både oproportionerliga och kontraproduktiva? Fanns det inte rent av ett litet men avslöjande inslag av entusiasm i de engagerade reaktionerna: äntligen hade vi anledning att samla oss och demonstrera, äntligen fanns det en ond fiende mot vilken vi kunde etablera vår egen demokratiska godhet! Hotet från högerextremismen ska inte bagatelliseras, men var inte reaktionerna på Sverigedemokraternas valframgång också en illustration av vårt behov av det extrema och ”onda” – sverigedemokrater, islamister, seriemördare, pedofiler? Hur skulle vi annars etablera vår godhet; hur skulle vi då kunna uppbåda ett engagemang?

Men i så fall är frågan varför vi behöver, inte det ”onda”, utan engagemanget. En eftermiddag under det vanliga spaghettikokandet hör jag Behrang Miri – musiker, krönikör och ny konstnärlig ledare för barn och unga på Stockholms kulturhus – tala i Studio Ett på P1 om sitt engagemang för en politisk förändring i Iran. ”Jag tänkte, jag som exiliranier, bor i Sverige, vad kan jag göra för mina medmänniskor och framförallt mina syskon där, i mitt före detta hemland Iran? Ska jag bara sitta och rulla tummarna här? […] Ska dom lyckas göra en förändring i Iran så måste hela världen veta vad som pågår, och det var därför jag gjorde låten helt enkelt.”⁹ Jag vet ingenting om Miris musik; för mig exemplifierar han bara en typ av engagemang som blivit allt vanligare i väst. Det tar sig ofta uttryck i just den fråga han ställer: vad kan jag göra? Det som stör mig i det synsättet, eller ännu mer i hans retoriska fråga (”Ska jag bara sitta och rulla tummarna här?”), är inte bara den groteska självöverskattningen (det kan inte bli något uppror i Iran om inte vi i väst är informerade, eller rent av om inte JAG skriver en låt om saken …), utan också och framförallt den liberala subjektsuppfattning resonemanget vilar på: den enskilde kan alltid göra något. Denna förmåga är närmast ett existentiellt villkor – det är bara vår lathet som hindrar oss. Individen kan helt enkelt inte, får inte vara maktlös.

Det intressanta med detta är att engagemanget som sagt framstår som en form – möjlig att fylla med vilket innehåll som helst (revolt i Iran, munkar i Burma, tigrar i Indien, klimatet i allmänhet, svältande barn, gatuvåld …). När Sveriges Ungdomsråd arrangerar en kurs för att ”engagera mera” är det ytterligare en illustration av detta: vad man ska engagera sig mera för förefaller oklart (för Ungdomsråden?), det är engagemanget som form man vill sprida. (Nyhetsinslaget avslutas med att ett femtiotal ”ungdomar”, samlade i en aula, på kommando sträcker armarna i luften och unisont ropar ”wow!”. Det slår mig att scenen har allegoriska kvaliteter.)¹⁰ Det är den formen som ger oss en identitet, ibland rent av en karriär (minns Anton Abele), och effektivt döljer vår subjektiva maktlöshet. Ja, kanske kan man rent av säga att engagemanget gör oss till subjekt. Det är åtminstone vad vi hoppas. (I själva verket tror jag att det är en identitet som skapas, inte en subjektivitet. Jag återkommer till den skillnaden.)

En mer omfattande illustration av det hoppet är det privata nätverk större delen av Sveriges befolkning numera är med i. Facebook är fullt av engagemang – för goda saker, dåliga saker, obetydliga saker, crazy saker. Ja, man skulle till och med kunna säga att det är just det Facebook har att erbjuda: engagemang, i ordets lexikala betydelse. Det vill säga, att vara förbunden, ha ett åtagande, en syssla, en plats. Det är bara det att förbindelserna och platsen för det första är rent virtuella, digitala, och att sysslan, för det andra, är i grunden narcissistisk, självbekräftande. Allt handlar om att skapa sin profil på en sajt som ett amerikanskt företag erbjuder och vars börsvärde stiger för varje nytt inlägg.

Jag hör redan mina före detta facebookvänners suckar och invändningar: ”Det beror ju på hur man använder det!” ”Facebook kan vara så mycket!” ”Jag är med bara för att få information.” ”Det hjälper mig att hålla kontakten med folk.” Jag tror inte att de har fel, men i slutändan kokar allt ner till samma argument: den enskilde användaren har makt att definiera sin relation till mediet. Själv tror jag tvärtom att Facebook ytterligare kringskär de resterande skärvorna av subjektiv makt just genom att ge användarna sken av att de skapar sig själva. Problemet är att ju mer ihärdigt man skapar detta själv, i desto högre grad blir man en funktion i Facebooks lukrativa apparat.

Naturligtvis är Facebook ett förträffligt informations- och kommunikationsmedium, men framförallt är det ett ypperligt medel för att generera, kanalisera, manifestera, suggerera, hantera och digitalisera engagemang. Ja, frågan är om Facebook inte håller på att förändra föreställningen om vad engagemang är, och därmed också själva företeelsen. I värsta fall blir Facebook inte bara lika med engagemang i termer av plats och förbindelse, utan också i termer av ett manifesterat missnöje med en politisk ordning, omsatt i konkreta handlingar för att förändra världen.

Vore man lite mer försiktig kunde man hävda att Facebook bara är en liten del av en större förändring som i grund och botten handlar om just subjektets makt, eller om man så vill subjektiviteten som sådan. Det är här distinktionen mellan identitet och subjektivitet blir viktig: är inte Facebook typexemplet på vad Anthony Giddens kallar självidentitetsmekanismer, det vill säga mekanismer genom vilka den moderna individen skapar sig själv, sin identitet. Problemet är att det också tydliggör det otillräckliga i den typ av analys Giddens står för. För även om självskapandet på Facebook också är ett skapande av ett större socialt och ”globalt” sammanhang – precis som Giddens beskriver det – så är det på samma gång maktlöst utlämnat åt de objektiva ramarna, åt mediet.¹¹ Ja, är det inte där agensen och den verkliga subjektiviteten ligger i fallet Facebook: i de digitala, ekonomiska, logistiska ramar som upprätthåller det myllrande, självreflekterande identitetsskapandet – identitet utan subjektivitet?

Om gilla-klickningar på Facebook, bandkampanjer mot bröst- och prostatacancer, stödgalor för Haiti, Iran och Världens barn utgör ena sidan av en historisk förändring, så är de traditionella folkrörelsernas nedgång en annan sida av samma utveckling. Solidaritetsrörelser, intresseorganisationer, religiösa organisationer, idrottsföreningar – samtliga tappade de medlemmar under 1990-talet enligt en omfattande SCB-undersökning. Och inte nog med att antalet medlemmar minskade, bland de kvarvarande medlemmarna var trenden den att aktiva medlemmar blev passiva, inte tvärtom. Kort sagt: engagemanget i föreningslivet minskade (och det har knappast ljusnat under 2000-talet), men det fanns signifikativt nog positiva undantag, nämligen lokala aktionsgrupper, som ”inte sällan [är] alternativrörelser i opposition till […] de etablerade politiska partierna”.¹²

Det är en utveckling värd att reflektera över. Om det traditionella engagemanget (i föreningar, partier, intresseorganisationer, samfund) tappar mark, så kompenserar vi det alltså inte bara genom olika självgratulerande markeringar (en rosett på kragen, en klickning på Facebook) utan också genom olika former av aktivism. Aktivism och traditionellt engagemang utesluter givetvis inte varandra – aktivismen förutsätter åtminstone ett rudimentärt engagemang – men de skiljer sig åt beträffande synen på förändring och på det tillstånd man befinner sig i, om vi nu talar om politiska rörelser. Om engagemanget är reformistiskt, så är aktivismen snarare revolutionär. Om engagemanget är realistiskt, är aktivismen romantisk. Engagemanget genomsyrar en normalitet; aktivismen överskrider det normala. Och engagemang, i den bemärkelsen, verkar alltså vara på väg ut.¹³ Aktivism på väg in.

Är det någon som kommer ihåg Attac? De finns fortfarande, åtminstone på nätet, märker jag när jag googlar fram dem, även om de onekligen inte har lika mycket medieljus på sig som för tio år sedan. Det finns säkert flera orsaker till varför det gick utför. En förklaring skulle kunna vara att det alltid är svårt att förvalta ett revolutionärt begär. Som Michael Hardt & Antonio Negri uttrycker det måste revolter å ena sidan institutionaliseras för att göra avtryck i den rådande ordningen; å andra sidan slätar man därigenom över den klyfta som upproret öppnat. ”Hur många gånger har vi hört rebelledare som träder i regeringsställning förklara: ’Ni måste gå hem nu och lägga ner vapnen. Vi ska representera er’?”¹⁴ På samma sätt är varje sexig aktiviströrelse dömd att förvandlas till en trist byråkratisk apparat, om man nu tänker sig en mer långsiktig kamp. Det är skedet dessförinnan som är attraktivt, inte bara för massmedierna som behöver dramatiska bilder att fylla nyhetssändningar och förstasidor med, utan också för den enskilde individen som vill skapa sig själv. Och varför inte – med Jacques Rancière skulle man kunna argumentera för att det är just i den här sortens strider som ett politiskt subjekt kan konstitueras?¹⁵ Men är det inte en ny identitet, snarare än ett nytt subjekt, som uppstår?

Ett mer aktuellt exempel är den amerikanska – eller globala – Occupy Wall Street-rörelsen, en folklig reaktion mot finansvärldens girighet. Frilansjournalisten Isabel Nellde beskriver i en artikel de växande demonstrationerna i New York, deras brokiga sammansättning, massmediernas avvaktande hållning, polisernas brutalitet osv. Jag läser och blir, i likhet med många andra (när jag är inne uppges 491 läsare ha rekommenderat artikeln på Facebook – en anmärkningsvärt hög siffra på Aftonbladets kultursida), upprymd. Upprymdheten finns också hos Nellde själv. Så här avrundar hon sin rapport: ”Eftersom det är hur många människor som helst i USA som känner sig maktlösa kan ockupationen av Wall Street innebära ett reellt hot mot rådande ordning. USA är satt i rörelse, oavsett om vi väljer att titta bort eller inte.”¹⁶

Den hoppfulla slutsatsen rymmer ett intressant moment 22: om folks känslor är korrekta, det vill säga om de faktiskt är maktlösa, så utgör ju deras protester per definition inget hot mot ordningen. Men frågan är om Nellde inte, just här, rör vid en viktig historisk förändring. Om den traditionella arbetarrörelsen en gång i tiden syftade till att skapa ett klassmedvetande och en känsla av makt – tillsammans, i egenskap av egendomslösa proletärer, kunde man ta makten över sina egna villkor och förändra samhället – så är scenariot för dagens aktivism ett helt annat. Idag får varje enskild individ hela tiden veta att han eller hon bestämmer. Du väljer – skola, elbolag, försäkringsbolag, bredbandsleverantör, pensionsfond. Du har makten! Samtidigt är det uppenbart att denna individuella konsumentmakt alltid är ytterst kringskuren, ofta så till den grad att friheten att välja snarare framstår som ett tvång att välja – jag kan inte välja att all elproduktion ska tillhöra skattebetalarna, eller att mina pensionspengar hålls borta från all börshandel. Mot den bakgrunden vore det naturligtvis bra om folk i ett extremindividualistiskt samhälle som USA blev medvetna om sin maktlöshet, på det sätt som Nellde beskriver. Fast blir de verkligen det?

Jag har en dyster känsla av att maktlösheten så att säga går djupare än vad medvetandegörandet kan gripa. Är inte det faktum att demonstrationerna tillåts äga rum en oavvislig indikation på det? Är det någon som tror att rörelser som denna skulle kunna förändra det dåliga de vänder sig mot? Vi har sett det förut, gång efter gång: i Seattle 1999, Göteborg 2001, inför Irakkriget 2003, i Wisconsin häromåret: breda, folkliga demonstrationer – som konsekvent förvrängs och förminskas i massmedierna. Enorma protester – helt utan realpolitiska konsekvenser. Den maktlöshet Nellde talar om finns med andra ord inte bara i det första läget, utan lika mycket i slutändan. Vi har en vacker protest, sedan blir allt som förut, som Slavoj Žižek nyligen uttryckte det i en hetsig diskussion.¹⁷ Ja, frågan är om det ens är bemäktigande och förändring som är syftet. (Var det någon som trodde att New York-börsen skulle stänga?) Är det inte som Tariq Ali sa i en intervju, angående likheterna och skillnaderna i förhållande till studentdemonstrationerna 1968: ”Det är väldigt fint. Det är härligt att se unga människor som är engagerade igen. Jag är inte nedlåtande, jag tycker det är utmärkt. Men jag tror att man måste ta det för vad det i själva verket är: en symbolisk protest.”¹⁸ Man skulle kunna invända att alla politiska strider är symboliska (1968 var det väl i högsta grad), vilket inte hindrar att de också kan vara verkliga. Men när det gäller Occupy-rörelsen förefaller bildledet vara så mycket viktigare än sakledet. På så vis måste man kanske skärpa Alis iakttagelse för att den ska bli sann: protesterna är inte symboliska, de är simulakrala.

När också Stockholm (nåja, Brunkebergstorg) ockuperas ligger den slutsatsen i alla fall nära till hands. Så här beskrevs aktionen på rörelsens egen blogg den 15 oktober:

"Occupy Stockhom förklara Brunkebergs torg ockuperat!
Idag beslutade Occupy Stockholms generalförsamling på sergels torg att marchera till riksbanken. Väl på plats i brunkebergs torg började ockupanter från olika håll att slå upp tält, dra igång datorer drivna på bilbatterier och arbeta vidare på nätet, städa torget (det har aldrig varit så rent och snyggt här som nu), slå upp bandeoller och samordna arbertsgrupper för praktiska saker i ockupationen. Vi har även beslutat att hålla ockupationen drogfri."¹⁹ (Deras felstavningar.)

Två dagar senare mötte de drogfria aktivisterna emellertid tungt motstånd: torgets automatiska bevattningssystem satte igång med följd att några av tälten blev blöta. ”Det var minusgrader natten till måndagen, och demonstranterna som försökte rädda tälten från vattenspridarna blev rejält kalla” rapporterade Grönköpings Veckoblad, förlåt, Dagens Nyheter.²⁰ ”Det som hänt är djupt odemokratiskt och vi måste se till att folk förstår att makten använder sådana här metoder i vårt demokratiska Sverige!” utropade ockupanterna på sin blogg.²¹

Samtidigt med den hjältemodiga kampen mot de odemokratiska vattenspridarna på Brunkebergstorg höll hela europrojektet på att haverera. Det är svårt att tänka sig en bättre bild av vår postpolitiska tid. Det rådande tillståndet erbjuder inga möjligheter till omförhandling eller revidering – förändringsmöjligheterna ligger bortom både beslutsfattarnas och medborgarnas makt, bortom både de parlamentariska och de utomparlamentariska vägarna. Allt man kan åstadkomma är pseudoförändringar (höjningar och sänkningar av räntenivåer; en uppfräschning av den egna identiteten) avsedda att dölja politikens slut respektive en allmän utslätning av subjektivitetens veck för att tala med Gilles Deleuze.²² Poängen är alltså inte att demonstranternas narcissistiska bevekelsegrunder gör demonstrationerna utsiktslösa – avsikterna gör varken till eller från. Poängen är att det blir allt svårare att överhuvudtaget urskilja de objektiva omständigheternas subjekt.

Att slåss för det stridbara skrivandet gentemot tyckandet må i det perspektivet vara befogat men samtidigt hopplöst otillräckligt. (Ja, vore det inte bättre, både för läsaren och mig, att jag slutade engagera mig i den här skitessän och gjorde något annat?) Kanske är det bättre att erkänna den egna maktlösheten och, åtminstone ibland, se icke-engagemangets kraft. Thomas Bernhard berättar i sin bok Mina priser om hur han motvilligt en gång mottagit den österrikiska statens lilla pris. Han förväntas hålla ett tal vid prisceremonin, men kommer inte på något att säga. Ingenting. ”Men vad skulle då sägas vid ett sådant tillfälle förutom ordet Tack! som dessutom får en att storkna och lång tid därefter fortfarande är svårt att smälta.”²³ På väg till prisutdelningen skriver han ändå ner några ”teser” att läsa upp. De inleds med orden ”Ärade herr minister, ärade åhörare, / Det finns inget att berömma, inget att fördöma, inget att anklaga, men det finns mycket som väcker löje; när man tänker på döden blir allt löjeväckande.”²⁴ Han fortsätter sedan i samma stil med att, utan större åthävor, beskriva alltings utbytbarhet, hur staten är dömd att misslyckas, folket är dömt till infami, österrikarna är apatiska, erbarmliga, rädda. Där någonstans får kulturministern nog, rusar upp på scenen, ”högröd i ansiktet […] och kastade något för mig obegripligt skymford i huvudet på mig. I största upphetsning stod han framför mig och hotade mig, ja, han gick emot mig med handen höjd i ilskan. Sedan tog han två eller tre steg mot mig, gjorde därpå en abrupt helomvändning och lämnade salen.”²⁵

Varför blev han så arg? Bernhard låtsas inte förstå, men det är naturligtvis inte så underligt att beskrivningen av österrikarna som ”ett aningslöst folk” med ett gement ointresse för livet, i det sammanhanget, inför de gästerna, inte föll i god jord. Men frågan är om provokationen inte var mer allmängiltig än så. Är inte Bernhards korta tal ganska svårsmält fortfarande, också i en svensk kontext? ”Det finns inget att berömma, inget att fördöma, inget att anklaga, men det finns mycket som väcker löje”. Vad är det om inte en ogiltigförklaring av all stridbarhet, allt engagemang, all förändringsvilja? Med Bernhards synsätt är det inte engagemang vi behöver; vi behöver snarare göra upp med vår uppblåsthet, besinna oss, se vår litenhet.

Det låter som en besvärande konservativ hållning – finns det inte tvärtom massvis att fördöma, anklaga, bekämpa och förändra? Jo, men frågan är hur de förändringarna ska komma till stånd, om det nu är något mer än en anklagande gest man vill åstadkomma. Om mitt engagemang mot det dåliga egentligen mest handlar om att skapa mig själv, är det då något att försvara i ett större perspektiv? Är inte den mest angelägna uppgiften i så fall att försöka ta sig ur narcissismen, att vända den subjektiva blicken bort från subjektet självt, mot det som finns utanför? Ska jag, som Miri uttryckte det, bara sitta och rulla tummarna? Ja, ska man tro Žižek är det kanske det mest radikala alternativet: ”Hotet idag är inte passivitet, utan pseudoaktivitet, längtan efter att ’vara aktiv’, att ’delta’, att maskera intigheten i det som pågår. Folk ingriper hela tiden, ’gör något’; akademiker deltar i meningslösa debatter, och så vidare. Det verkligt svåra är att backa, att dra sig tillbaka. De vid makten föredrar ofta också ett ’kritiskt’ deltagande, en dialog, framför tystnad – bara för att engagera oss i en ’dialog’, för att se till att vår hotfulla tystnad bryts.”²⁶

Om Bernhards cynism är konservativ, så är problemet med Facebook-upprop, klimatkompenserade semesterresor och Brunkebergstorg-ockupationer inte bara att gesterna är så småborgerligt otillräckliga. (Om läget nu är så illa som man beskriver, varför i så fall inte bränna ner Riksbanken istället för att ha scoutläger på Brunkebergstorg? Varför ska man skänka en timlön till Haitis barn – varför inte en årslön?) Det avgörande problemet är blindheten för den egna maktlösheten: man tar för givet att revolution är något alla kan göra, överallt, när som helst. Om folk ”gör något” i Egypten så kan vi göra det i Stockholm också, som om de objektiva omständigheterna var desamma, eller snarare: som om det inte fanns några objektiva omständigheter. Resultatet är en narcissistisk pseudoaktivism, en radikal fernissa på business-as-usual – den verkliga cynismen.

Men den avgörande poängen är att även Bernhards cynism är en fernissa. Under den finns ett mer kompromisslöst engagemang, ett engagemang som till varje pris försöker undgå att komprometteras. För även om han i sitt tacktal säger att det inte finns något att fördöma, så är hela hans verk en enda lång ursinnig anklagelse – riktad mot de objektiva villkoren, skapelsens snålhet, de mänskliga premissernas erbarmlighet. Något så till synes oskyldigt som ett berg som kastar sin skugga över en hel dal kan drabbas av Bernhards indignerade vrede: ”Vilken infam vederstygglighet har inte skaparen hittat på här, tänkte jag, vilken frånstötande form av mänskligt elände.”²⁷ Det som tilltalar mig i detta är att Bernhard ger ett annat svar på frågan om vad engagemang är: engagemang är att vara dödlig, och agera därefter.