Glänta 2.11

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Axel Andersson UNESCO och sökandet efter svaret på rasfrågan

Hur kommer det sig att den makt som ska värna livet låter dö? Foucaults svar är rasismen, men frågan om hur den bör bekämpas lämnas öppen. Med utgångspunkt i UNESCO:s misslyckade försök att formulera en vetenskaplig kritik av rasismen efter andra världskriget spårar Axel Andersson rasfrågans fortlevnad inom genetiken och skönjer därigenom dagens utmaningar. Hur kan biopolitikens negativa tendenser vridas i en riktning där omsorgen om livet prioriteras?

Ed McCurdys klassiska fredsvisa ”Last Night I Had the Strangest Dream” (”I natt jag drömde”) från 1950 hade ännu inte skrivits när ett antal internationella experter samlades i UNESCO-huset på 19, Avenue Kléber i Paris fashionabla 16:e arrondissement. Det var den första av tre dagars överläggningar i december 1949. Ett krig, vars barbariska sanning var lika ofattbar som ofrånkomlig, fanns i färskt minne. UNESCO, Förenta Nationernas organ för vetenskaplig och kulturell samverkan i fredens tjänst, var fyra år gammalt; en maskin för att drömma nya drömmar om fred och rättvisa likt de som McCurdy skulle dikta om: ”Det finns inga soldater mer / det finns inga gevär / och ingen känner längre till / det ordet militär”.

Vetenskapsmännen som samlats i Paris hade som mål att bekämpa det moderna barbariets föregivet ”rationella” grund. Sammankallade av UNESCO:s generalsekreterare Julian Huxley (bror till Aldous) och Arthur Ramos (brasiliansk antropolog och chef för UNESCO:s socialvetenskapliga avdelning) skulle de utarbeta en global konsensus rörande rasfrågan. Aldrig mer skulle en politisk ideologi som nazismen kunna hävdas basera sig på vetenskap; aldrig mer skulle västvärldens lärda i sådana situationer vara så besvärande tysta med ursäkten att vetenskapen var objektiv och inte skulle uttala sig om ”politiska” ämnen. ”Rasfrågan” skulle få sitt svar när kolonialismens brutala verklighet också för en stund blivit Europas. Ramos var tänkt att leda arbetet, men dog två månader innan gruppen samlades för första gången. I hans ställe föreslog den franske antropologen Claude Lévi-Strauss att Ashley Montagu, också han antropolog, skulle agera ordförande.¹

Montagu var ett intressant val. Född i Storbritannien, verksam i USA och en stridbar och kontroversiell antirasist verksam inom den fysiska antropologin. 1941 hade han chockat kollegerna vid American Association of Physical Anthropologists årliga möte genom att avfärda hela konceptet ”ras” som felaktigt och meningslöst. Året därpå publicerade han sin populärvetenskapliga bästsäljare om rasbegreppet, med förord av Aldous Huxley, Man’s Most Dangerous Myth, samt en vetenskaplig artikel i tidskriften American Anthropologist på samma ämne (”The Genetic Theory of Race, and Anthropological Method”). Snarare än att närma sig, och kritisera, rasbegreppet utifrån kulturella förklaringsmodeller, som ofta var fallet bland antirasister, avfärdade Montagu dess vetenskapliga grunder. Enligt Montagu bevisade genetiken befolkningars dynamiska karaktär och sammansättning snarare än några tidlösa drag. Fysiskt utseende utgjorde i vilket fall en mycket liten del av en människas genetiska sammansättning. Eftersom ordet ”ras” missbrukats så grovt menade han att det istället vore bättre att tala om etniska grupper i ständig utveckling inom ett enda människosläkte.²

Att ordet ”ras” var problematiskt och ovetenskapligt när det användes för att isolera till synes tidlösa biologiska drag hos vad som snarare var heterogena människogrupper hade påpekats redan under mellankrigstiden. Den kände tysk-amerikanske antropologen Franz Boas, Montagus lärare, hade föreslagit ordet ”populations” (folkgrupper) som ett alternativ. Julian Huxley och A C Haddon hade 1935 i We Europeans: A Survey of ’Racial’ Problems pläderat för ”ethnic groups” (etniska grupper) som ett annat alternativ till ”ras”. Det fanns, helt klart, både en politisk och en vetenskaplig rasfråga. Montagu själv var otålig när det gällde semantiskt hårklyveri. Den vetenskapliga diskursen om människors olikheter byggde helt enkelt på en felaktig grund och detta fick katastrofala konsekvenser, något han fruktade och gav uttryck för redan innan nazisternas dödsläger avslöjades.

Arbetet med att skilja rastanken från genetiken och på så sätt beröva nazisterna deras argument mötte en lång rad svårigheter innan kriget. Den österrikiske antropologen Ignaz Zollschan hade under 1920-talet försökt grunda ett forskningscentrum i USA som skulle avfärda rasismens myter. Detta kritiserades inte enbart av hans ideologiska motståndare, utan också av Boas – själv jude – som hjälpte till att undergräva projektet med sin misstänksamhet mot Zollschans judiska nationalism.³ Zollschan försökte senare under 1930-talet att få UNESCO:s företrädare, International Institute for Intellectual Cooperation, att stödja hans projekt att upprätta en tvärvetenskaplig expertgrupp om rasfrågan, men då var det eftergiftspolitiken mot Tyskland som sköt det i sank. Det intensiva arbete som Zollschan (som dog 1948) lagt ned för att förhindra vad rasismen skulle kunna leda till blev en meningsfull institutionell verklighet först efter kriget. Montagu var på så sätt redan arvtagare till ett misslyckande: den upplysta vetenskapen hade varit oförmögen – delvis förförd av rasismens pseudovetenskap – att nå konsensus gentemot den politiska rasismen när denna visade sitt mest hysteriska ansikte, Adolf Hitlers.

De experter som Montagu skulle få till att, som i McCurdys sång, ”skriva på ett konvolut” var Ernest Beaglehole, Juan Comas, Claude Lévi-Strauss, L A Costa Pinto, Franklin Frazier, Morris Ginsburg och Humayun Jabit; tre antropologer, tre sociologer och en filosof. En första text skickades ut till ytterligare tretton vetenskapsmän, denna gång en grupp som också inkluderade representanter från naturvetenskaperna. Där fanns inga medverkande från de forna axelmakterna, men väl två svenskar: Gunnar Myrdal och Gunnar Dahlberg, efterträdare (med vännen Myrdals hjälp)⁴ till Herman Lundborg på Statens rasbiologiska institut i Uppsala.

Det slutgiltiga dokumentet, ”The Race Question”, publicerades i juli 1950 och vittande om att Montagu inte låtit sig påverkas alltför mycket av eventuell kritik från sina kollegor. I femton punkter avfärdas beläggen för rasbegreppet. Ras beskrivs där som en term som blivit synonym med vad människor väljer att beskriva som ras (5), vilket betydde att det vore bättre att göra sig av med begreppet (6). Montagu viker sig här för att antropologer ibland för vetenskapliga ändamål delar in människor i olika grupper, men dessa indelningar innefattar aldrig (att utläsas som skulle aldrig innefatta) mentala karakteristika (9). Det fanns helt enkelt inget genetiskt material som kunde bevisa eller förklara olikheter i människogruppers ”framgångar” (10). Temperament, personlighet och karaktär hade inte heller med ”ras” att göra (11 och 12). Det fanns inga ”rena” raser och heller inga genetiska argument för att folk från olika grupper inte skulle para sig med varandra (13). ”Ras” var inte först och främst ett biologiskt faktum utan en social myt, en myt som skapat ofattbart lidande (14). Mot slutet upprepas att människor endast kan klassificeras fysiskt eller fysiologiskt (15a), och att det inte finns några bevis för att olika grupper skulle variera i intelligens (15b). Den sista paragrafen förklarar att vetenskapen stödjer ”det universella broderskapets etik”. Människan föds med en inneboende vilja att samarbeta, vilket också gör varje människa till någon som vet att ”ta hand om sin bror” (1 Mos 4:9). Kains brott var alltså inte endast ett brott mot samvetet, utan också mot förnuftet.

UNESCO:s deklaration fick stor medial uppmärksamhet, mycket av den positiv. Att vetenskapen argumenterade för att människan var del av en helhet i ett förpliktande broderskap var en vacker tanke i en krigstrött värld. Organisationens eget husorgan, UNESCO Courier, meddelade stolt: ”Rasismens felslut avslöjade”.⁵ I den naturvetenskapliga världen var reaktionen överlag en annan. UNESCO fick skarp kritik från främst läkare, biologer och genetiker, en grupp som innan kriget varit ytterst ovillig att kritisera Nazitysklands användande av biologiska och genetiska argument. Rasbegreppet var alltför viktigt för att offras, menade de, och tankarna kring det universella broderskapet framstod som potentiellt subversiva i ett klimat färgat av det nya, kalla, kriget. UNESCO böjde sig för trycket och sammankallade en andra expertgrupp för att året därpå, 1951, publicera ett nytt dokument som reviderade det första: ”Statement on the Nature of Race and Race Differences”. Den här gången var det främst genetikerna som fick makten att utforma dokumentet, och slående är att Gunnar Dahlberg var en av de få som kom att medverka i skapandet av båda dokumenten. Frånvaron av humanister i expertpanelen kan, som biologen Joseph L Graves har argumenterat, förstås som en politisk signal i sig.⁶

Den andra deklarationen skickades till ett stort antal vetenskapsmän, en grupp som även inkluderade medlemmar från de forna axelmakterna. Strategin var att söka en bred konsensus grundad på hårda vetenskapliga fakta. Montagu hade, enligt många på UNESCO, gått för fort fram och inte lyssnat nog på sina motståndare. Ganska snart märkte Alfred Métreaux, som ledde arbetet med att samla in kommentarer till texten, att effekten av att förankra den andra deklarationen kanske skulle bli en annan än den man tänkt sig. Det verkade omöjligt att nå enighet. Idén hade varit naiv och utopisk, de nästan sextio kommentarerna som Métreaux mottog var så motstridiga att de förvandlade rasfrågan till en Pandoras ask som han började önska att UNESCO aldrig skulle öppnat.⁷

Det enda de naturvetenskapliga forskarna i sin preambel helt och fullt kunde komma överens om var att ”de biologiska problem som rör ras” var ett ämne som hänförde sig till deras domäner, ingen annans. Humanisternas intrång avfärdade de. Och att raser existerade var något som både de och mannen på gatan förstod. Något alternativt, bättre, begrepp kunde de inte enas kring. Inte heller kunde de komma fram till några slutsatser rörande människans universella egenskaper. Broderskapet som Montagus dokument lyfte fram var således ovetenskapligt. Det nya dokumentet fortsatte sedan med att det, i nio komprimerade punkter, förs en förvirrad diskussion kring rasbegreppet. Raser existerade även om de var mycket svåra att definiera, men det fanns förmodligen inte någon vetenskaplig grund för antagandet att vissa raser är intellektuellt överlägsna andra. I vilket fall som helst skulle alla människor vara lika inför lagen oavsett potentiella skillnader i deras genetiska arv.

Mellan raderna i det andra dokumentet kunde utläsas att Montagus ansats avfärdades då det inte existerade några bevis för människans inneboende fallenhet för samverkan. Dokumentet hävdade indirekt också att olika gruppers intelligensnivåer endast kunde antas vara desamma tills denna tes motbevisats. Men det verkar som om författarna först och främst drevs av något annat än den vetenskapliga metod som de utgav sig för att försvara. Vetenskapsmännen var inte beredda att överge sin bild av ett människosläkte fragmenterat i, förmodligen, antagonistiska delar, delar vars olikheter en dag skulle kunna grundas vetenskapligt (vilket man, trots överväldigande försök och enormt lidande, dittills hade misslyckats med). Resultatet av denna inställning blev ett, med tanke på omständigheterna, högst ljummet andra uttalande i UNESCO:s regi. Arbetet mot rasism fortsatte i organisationen, men det radikala anslaget hade mattats av och en påtaglig och välbekant tandlöshet återigen infunnit sig.

–

UNESCO:s reträtt och deras bristande förmåga att ogiltigförklara det rasbegrepp som lett till nazisternas fruktansvärda rasism är mer än en anekdot om det naturvetenskapliga forskarsamhällets försiktighet och ovilja till vad de fruktar är uttalat politiska ställningstaganden. Vad dessa händelser med all önskvärd tydlighet illustrerar är rasbegreppets centrala roll inom biologin och genetiken, en roll som i många fall vida överstiger dess vetenskapliga berättigande och därmed ifrågasätter dessa discipliners åberopande av ”vetenskaplighet”.

När det finstilta debatterades i UNESCO:s lokaler var sociologen och den politiske aktivisten Michel Foucault fortfarande bara en student vid École Normale Supérieure. Efter en brokig karriär började han 1970 arbeta vid Collège de France, ett stenkast från rue d’Ulm. 1975, i slutet på föreläsningsserien ”Samhället måste försvaras”, presenterade han begreppet biopolitik eller biomakt. Samhällets makt utgjordes enligt Foucault inte längre endast av den identifierbare suveränens rätt att döda och det mer diffusa disciplinerandet genom moderna makttekniker som växte fram på 1600- och 1700-talen, utan också av en ny makt att skapa liv (och låta dö). Denna nya icke-disciplinära maktteknik som ”omsluter, integrerar och delvis modifierar” den disciplinära makten inriktade sig på att av-individualisera människan så att massans beteende (”födsel, död, produktion, sjukdom och så vidare”), snarare än individens kropp, kunde kontrolleras.⁸

Tanken bakom begreppet biomakt var inte ny, som den italienske filosofen Roberto Esposito visat i sin Bíos: Biopolitica e filosofia (2004). Idén om ”riket som statens kropp” och dess kontroll av den biologiska massa som utgör den ”etniska” delen av denna kropp (nationen som ett ”makro-anthropos”) formulerades i olika skrifter – till exempel i Staten som lifsform av den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén – under 1900-talets två första årtionden.⁹ Men Foucaults analys var nyskapande i det att den redogör för rasismens roll inom biomakten: rasismen tillät suveränens rätt över döden att återvända. Det centrala för Foucault är att förstå rasismens generella karaktär, att rasism utgör ”cesurer” i ett ”biologiskt kontinuum”.¹⁰ Ras är här synonymt med grupp och symboliserar en rörelse från folk till befolkning eller det som Boas kallade population. Makten behöver hierarkier, differentierade fält, i vilka några har rätten till liv medan andra ska ”låtas” dö. I skärningspunkten mellan biologi och makt finns idén om att den enes död utgör den andres liv, en föreställning som på samhällsnivå är fundamental för förståelsen av begreppet hygien. Dödandet inom biomakten tillåts endast med motivationen att det syftar till att eliminera en biologisk fara och är inriktat på att ”förstärka den egna arten eller rasen”.¹¹ Fienden – rasfienden – kan således också vara ett inre element: sinnessvaga, degenererade, kriminella, och så vidare. Att, som Gunnar Broberg och Mattias Tydén i boken Oönskade i folkhemmet (2005), försöka öppna för möjligheten att ett rashygieniskt tänkande inte behöver vara ”rasistiskt” i vanlig mening, är att förbise denna koppling.¹²

Rasismens födelse är för Foucault intimt förknippad med den europiska kolonialismen, men i en långt mer komplicerad affär än vad den allmängiltiga definitionen av vad som konstituerar ”rasernas förakt eller hat för varandra” gör gällande.¹³ Rasismen är inte ett förhållande, utan en fundamental teknik för den moderna staten genom vilken den kan utöva sin suveräna makt. Detta gäller i relation till olika etniska grupper såväl som andra ”befolkningar”. Foucault utvecklar här en förklaringsmodell för hur eugeniken, så som den utövades av företrädare för både reaktionära och radikala krafter, växte ur rasismen. Mellan de, särskilt i Sverige omfattande, övningarna i rashygien genom steriliseringar och nazismens utrotningsläger kan tecknas ett besvärande kontinuum som begreppet biomakt hjälper oss att förstå. Att det är så svårt att skilja ”vänster”- från ”höger”-eugenik, som Maciej Zaremba kallar det i sin bok De rena och de andra (1999)¹⁴, beror på att båda föreställningarna bygger på en ovilja att se människolivet som en odelbar biologisk helhet. Idén om biomakt betyder också, som Esposito argumenterar, att vi inte kan identifiera (och kanske gömma oss bakom) nazismens brott som slutet på biopolitiken; dödslägren var endast de mest extrema och perversa manifestationerna av en samhällsform som är långt ifrån överspelad.¹⁵ Lika väl som det finns kopplingar mellan rasism och eugenik kan vi inte blunda för att genetiken som vetenskap är besläktad med eugeniska tankar.

Vetenskapsmännens motvilja att förkasta rasbegreppet är ett uttryck för en vägran att låta livets biologiska kontinuum vara odelat. Denna position hade, och har, i själva verket mycket lite med ”vetenskap” att göra, utan kan istället ses som en del av statens maktteknik, internaliserad av en nästan samstämmig forskarkår. Många av de som bidrog till diskussionerna kring UNESCO:s rasdokument var uttalade anti-nazister och anti-rasister, likt Gunnar Dahlberg, men gav istället uttryck för en önskan att skapa taxonomier och hierarkier genom andra verktyg; främst eugeniken. Dahlberg hade (vid sidan av personer som Julian Huxley och Theodosius Dobzhansky) 1939 skrivit under en märklig appell i tidskriften Nature som skulle bli känd som ”det eugeniska manifestet”. Ett manifest som fördömde den rådande rasismen samtidigt som det diskuterade en ”effektiv genetisk förbättring” av befolkningen genom ”både negativ och positiv familjeplanering.” En annan anti-rasist, Gunnar Myrdal, hade tillsammans med Alva Myrdal uttalat sig positivt om steriliseringar i Kris i befolkningsfrågan (1934).

Eugeniken och de som förespråkade den använde till synes rationella argument som de hänförde till vetenskapen. Det är därför viktigt att komma ihåg att dessa i själva verket inte var speciellt vetenskapliga, och att det fanns avvikande röster som inte bara kritiserade eugeniken utan också det bakomliggande rasbegreppet. Montagu genomskådade att diskursen om ras grundade sig på ett felaktigt resonemang, ett argumentum ad populum: alla vet att det finns raser – därför måste de finnas. Dahlberg illustrerar i boken Ras och folk från 1955 tydligt den irrationella grund han stod på. ”Politiskt”, hävdar Dahlberg, har ordet ”ras” missbrukats, vilket gett det en ”dålig klang”. Men ”vi kan emellertid inte undvara ordet ras” eftersom det ger uttryck för ett ”faktum” som ”till och med ett otränat öga kan iaktta”.¹⁶ Trots den fysiologiska, fenotypiska, taxonomin forsätter Dahlberg paradoxalt nog med att fastställa att det inte finns några rena raser och att allt liv utgörs av ett kontinuum av muterande gener. Sanningen är att den eugeniska diskursen, trots att man kunde fördöma rasism, och även om man, som Dahlberg, tidigt förstod att till exempel idén om att steriliseringar kunde verka rashygieniskt var felaktig,¹⁷ fann sig oförmögen att göra sig av med rasbegreppet.

En alternativ möjlighet att förstå Dahlberg och hans kollegors ovilja att slopa rasargumenten, som rent logiskt verkade fylla en mycket praktisk funktion i deras vetenskapliga arbeten, vore att se den som en kvarleva från en äldre och mer fördomsfull tid. Detta är ett argument som Montagu angriper i sin artikel från 1942, ”The Genetic Theory of Race, and the Anthropological Method”. Han citerar den fysiologiska antropologins fader, Johann Friedrich Blumenbach, som 1775 menade att ”ett slag av människosläktet smälter så lätt in i ett annat att det inte är möjligt att rita gränserna mellan dem.”¹⁸ Att dela in människorasen i olika subkategorier kunde vara ett stöd för minnet, men inte mycket mer. Enligt Montagu hade den moderna genetiska forskningen, efter återupptäckten av Mendel, lett till en omkastning av denna maxim: ”Efterforskning om orsakerna fick ge vika för en beskrivning av effekterna, som om klassificeringen av människosläktet i så definierade grupper som möjligt var den fysiska antropologins egentliga uppgift.”¹⁹

De representanter för naturvetenskapen som tvingade UNESCO att revidera den första deklarationen mot rasism gjorde så med argumentet att de ”ägde” frågan om ras(erna). Sextio år senare framstår deras intervention som en högst märklig form av vetenskaplig diskurs, ett försök att propagera för suveränen och statens makt inom den bio-politiska sfären. Det var Montagus försök att definiera ett biologiskt kontinuum som ett ”broderskap” de vände sig häftigast mot, men de lyckades inte producera något vetenskapligt svar utan upprepade endast en högst praktisk fördom om det nödvändiga i att klassificera människor. I många fall uppträdde genetiker, biologer och läkare mer nitiskt än makten krävde. Denna arrogans i en tid då naturvetenskapen nyligen varit intimt involverad i ett antal kvasivetenskapliga rashygieniska övningar är slående.

Idag, när tvångssteriliseringar uppfattas som ett ”brott mot mänskligheten” (den odelade) i internationell rätt, när kolonialismen till stor del besegrats och öppen rasism mer eller mindre försvunnit från det offentliga samtalet kan vi förledas att tro att biomaktens rasistiska tidevarv är över. I Eva F Dahlgrens viktiga reportagebok Farfar var rasbiolog: en berättelse om människovärde igår och idag (om K V Ossian Dahlberg) från 2002 slutar inte berättelsen i och med farfaderns död 1976, ungefär vid samma tid som de omfattande svenska tvångssteriliseringarna, till slut, upphörde.²⁰ Dahlgren beskriver hur modern teknologi – ultraljudsundersökningar och fosterdiagnostik, samt framsteg inom genetiken – håller frågan om ”vem som ska få leva” relevant.²¹ Vi lever också i en tid då försäkringsbolagen kan kräva genetisk information från försäkringstagaren när sådan finns tillgänglig. Utan att förringa de kval som en sådan situation skapar kan detta verka som relativt milda uttryck för suveränens makt jämfört med tvångssteriliseringar, men de symboliserar en skrämmande privatisering av biomakten. När makttekniker läggs i privata händer mister medborgarna det som också i demokratisk mening kan sägas göra dem till medborgare. Statens lagstiftning mot genetisk diskriminering måste hela tiden hålla jämna steg med privata intressens användande av genetisk information om inte de mediciniska framsteg denna teknik innebär, vid sidan av dess positiva aspekter, samtidigt ska leda till onödigt lidande.

Montagus försök att värna idén om livets biologiska kontinuum med hjälp av det etiska begreppet ”broderskap” illustrerar det nödvändiga i, och detta erkände inte Montagu helt och fullt, att göra avsteg från en ”vetenskaplig” diskurs för att rädda vetenskapen från fler fatala misstag. Konflikten mellan rationell vetenskap och naiv humaniora är inte bara falsk utan också en dimridå bakom vilken den suveräna makten kan fortsätta att implementeras i biomaktens skepnad. Varken en radikal eller en liberal politisk inställning ger några försäkringar mot biomaktens negativa konsekvenser (som uttryckta i rasism och rashygien). Eugeniken var ofta, som när det gäller Julian Huxley (samt Gunnar Myrdal och Gunnar Dahlberg) en progressiv tankefigur. Idéer om befolkningskontroll och preventivmedel attraherade vänstermänniskor eftersom den, med Elazar Barkans ord, gav ”vetenskapligt värde” och ”kulturell legitimitet” till den sexuella revolutionen.²² Idag är ämnet mer komplicerat och infekterat än någonsin. Det saknas etiska principer för att säkerställa att kvinnans rätt till sin egen kropp (abortfrågan) inte leder till olika former av öppningar för destruktiv maktutövning. En grundläggande skillnad existerar, som juristen Gudrun Nordborg skrev 1987 apropå fosterdiagnostik, mellan rätten att välja att inte föda barn och rätten att välja att ”föda just detta barn eller inte”.²³ En radikal politik måste begrunda att det främst var katolska röster som under 1900-talet stod upp mot biomaktens negativa effekter.²⁴ Hur ska en radikal kritik av biomaktens avarter formuleras, vilka discipliner ska den hänvisa till? Det räcker inte att förkasta katolsk dogmatism. Alternativa idéer om biologisk kontinuitet måste utformas.

Begreppet ”broderskap” med dess rötter i franska revolutionen framstår fortfarande (förslagsvis uppdaterat till ”syskonskap”) som det mest lämpliga för att kontrollera vetenskapliga landvinningars farmakologiska natur (i betydelsen att de liksom genetiken kan användas för både positiva och negativa ändamål, fungera som både botemedel och gift). Syskonskap och ett värnande om ett biologiskt kontinuum som negerar rasism kräver ett terapeutiskt förhållande till samhället. Den samtida franske filosofen Bernard Stiegler har genom en idé om soin (omsorg) försökt utarbeta en kritik av Foucault som hävdar att den suveräna rätten, och då främst dess mer anonyma efterträdare i den disciplinära makten, vid sidan av sin destruktiva kraft också har en positiv dimension. Detta gäller även idén om biomakt, som kan utgöra en ”form av omsorg” om medborgarna från statens sida.²⁵ Ur denna tanke har han utvecklat en ”omvårdnadsfilosofi” som skiljer sig inte bara från Foucault utan också från den humanistiska och feministiska ”omsorgsfilosofi” som framförts av tänkare som Carol Gilligan och Sara Ruddick. Stiegler ser inte lika pessimistiskt på maktbegreppet som Foucault utan understryker det nödvändiga i att kontrollera både den disciplinära makten och den reglerande (som biomakten eller den ”psykomakt” som han idag ser som ett viktigare begrepp). Teknik liksom maktteknik är enligt Stiegler neutrala begrepp och kan lika väl användas för positiva ändamål som negativa; positiva i betydelsen det genererande som sätter begäret i centrum, till skillnad från den negativa och driftbaserade nihilismen. Begreppet ”omsorg” sammanfattar det positivt genererade; endast genom kärlek och begär till inte bara oss själva utan också vår nästa kan vi ta hand om våra medmänniskor och vår miljö. Detta omhändertagande går ut på att säkerställa att de farmaka som omger oss förblir botemedel snarare än gifter. Detta omsorgsansvar är inte endast synkront utan måste, enligt Stiegler, också kunna fungera transindividuellt över generationsgränserna, speciellt gentemot barn och kommande generationer.²⁶ Detta arbete kräver att vi tar hand om staten så att staten kan ta hand om oss. Makten är hos Stiegler inte endast en kraft från ovan och den behöver inte styra oss lika totalt som den makt Foucault hävdade ”tagit kontroll över både kroppen och livet”.²⁷

Stieglers farmakologiska tanke och hans föreställning om omsorg presenterar ett alternativ till att helt och hållet behöva förkasta vetenskapen (tillika den suveräna och den disciplinära makten) på grund av dess fallenhet för destruktiva utövningar. En kontroll av befolkningen är också en kontroll av dess hälsa; att det var läkare som vred på gaskranarna i dödslägren betyder inte att läkare inte också kan bota riktiga sjukdomar. All vetenskap behöver etiska principer för att inte utlämnas åt dess icke-tänkande ”neutralitet”; inte minst på grund av att vetenskapen står i ständig utveckling och har uppvisat uppenbara tendenser att förlora sig i irrationalitet genom historien. I slutändan måste vi även ta ett noetiskt ansvar och visa omsorg för vår vetenskap; en omsorg som sträcker sig längre än till begrepp som medlidande.²⁸ Men Stieglers föreställningar om omsorg och det farmakologiska måste ständigt korreleras mot en begreppsvärld för att kunna garantera den ”omsorg” som behövs. Den viktigaste omsorgen kan i detta fall sägas vara att ”skydda” biomakten från rasismen och inte, som Foucault tenderar att göra, kapitulera vid tanken på att rasism är en närapå konstitutiv beståndsdel i den moderna staten.²⁹ Montagu anklagades för att vara naiv, men frågan är om hans idé om broderskap (eller syskonskap) inte förblir den princip som mest kraftfullt kan stävja suveränens destruktiva makt och i slutändan, som nazitysklands utveckling illustrerar, det suicidala uttryck biomakten tar sig parad med rasism. Utmaningen är att i natt drömma att vi alla är syskon: en dröm som varken ger snabba svar, vetenskapliga ”sanningar” eller löser abortfrågan, men som kan skapa en kosmopolitisk och etisk disciplin förmögen att vaket bekämpa alla försök att hierarkiskt dela in människor i grupper.

Om syskonskapet, via Stiegler, får stå för en metastabil potential till en kärleksfull omsorg av intersektionen människa-miljö-teknik, är rasismen dess driftfokuserade och nihilistiska motsats. Frågan är om vi nu egentligen behöver fler utredningar av ”rasfrågan”? Snarare är det frågan om omsorg som behöver debatteras, av UNESCO och av andra. Det råder ingen tvekan om att experter från naturvetenskapen skulle ha en given roll i ett sådant sammanhang, men främst krävs det sådana som kan bidra med ett nytt terapeutiskt och organiskt perspektiv inte bara på kroppen och livet utan också på samhället och tanken som sådan. Den stora ”omsorgsfrågan”, skild från det individuella jaget, är nu den viktigaste utmaningen.