Glänta 2.11

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Göran Dahlberg, Linn Hansén & Hedvig Härnsten Inledning

Mångkulturen har dödförklarats i land efter land i Europa det senaste året. Den ”passivt toleranta” hållningen har inte gett önskad utdelning. Uppmaningen om att ”olika kulturer” bör leva sida vid sida återanvänds nu iställeti anklagelsens form: de andra har helt enkelt inte låtit sig integreras till­ räckligt väl, och utgör därmed ett hot mot nationen och dess säkerhet.

Samma kritik som framförts mot mångkulturbegreppet skulle kunna riktas mot dess dödförklaring. Genom att anklaga de grupper som skulle ha berikat samhället för att vara oförmögna att fridsamt uppgå i en gemensam värld, klamrar man sig fast vid samma gamla skillnadstänkande för att slippa hantera frågan om vilka privilegier som står på spel – de man själv har, de man genom politiska manövrar förvägrar de andra, samt de man, i en värld där nya grupper kräver sina rättigheter, kanske för första gången riskerar att förlora.

I den Framtidsencyklopedi vi sammanställde 2008 lanserade författaren Jonas Brun ”att sverigedemokrata” – att säga det som ”ändå alla egentligen tänker”, vilket är ett väsentligt grepp i den offerlogik som förenar extrem­ högern i Europa. Men hur ska vi förstå en rasism som inte längre hänvisar till den egna gruppens överhöghet utan tvärtom hävdar motsatsen – att gruppen står inför ständiga hot om utplåning? Rasismen har muterat. Dess närvaro är omisskännlig, men tycks samtidigt allt svårare att tala om. Den senaste tiden har vi (dvs Glänta, ett vi som under våren vidgats genom en föreläsningsserie tillsammans med Clandestino i Göteborg) ägnat åt att finna nya och gamla frågor och svar, varianter av de som återaktualiserats efter förra valet. Hypotesen har varit att rasismens nya former – och motståndet mot dem – kanske är lättare att urskilja i ljuset av begrepp som biopolitik och begär.

Begreppet biopolitik har sedan Michel Foucaults texter och föreläsningar från mitten av 70­-talet (de senare nyligen översatta till svenska) använts allt oftare i den politisk­ filosofiska diskussionen, och dess förklaringsvärde tycks bara öka i takt med såväl biomedicinska landvinningar som nya former av etnisk rensning. Samtidigt utsätts det från teoretiskt håll för allt noggrannare definitionsförsök. I skuggan av den suveräna makten över döden växer enligt Foucault sedan 1600-talet ”makten över livet” fram och utvecklas i två huvud­former. Om den disciplinära makten är inriktad på den enskilda kroppen är biopolitiken produktiv och inriktad på människan som art. Bios bety­der liv och biopolitiken skapar liv. Men den låter också dö. Övergången från den suveräna makten (rätten att döda eller låta leva) till biopoli­tiken (rätten att skapa liv och låta dö) tycks aldrig riktigt fullföljas. Dödens funktion letar sig in i den politik som ska gagna livet och blir, paradoxalt nog, en avgörande del av den. ”Hur kan en makt vars främsta mål är att skapa liv låta dö?” frågar Foucault och svarar själv direkt: ”Jag tror att det är här rasismen ingriper.” När livet framträder som maktens objekt kan döden endast rättfärdigas genom att den utövas i livets namn, och tar omvägen via evolutionsteorin. I kraft av denna morbida livsbejakande logik kan dödsstraff avskaffas samtidigt som folkmord begås, hälsoprogram utvecklas samtidigt som dekret om massdeportationer utfärdas, behovet av livsrum motivera förintelse.

”Massakrerna har blivit livsviktiga” skriver Foucault och sammanfattar den belägenhet som är den biopolitiska och, mot bakgrund av händelserna på Utøya, kanske mer än någonsin vår egen. Rasismen har mute­rat och fienden är inte längre endast den geografiskt, språkligt eller utseendemässigt andra. Fienden är alla de som hämmar odlandet av den egna kulturen.

Teorierna om biopolitiken efter Foucault har utvecklats i en negativ och en affirmativ riktning. Om den första betonar livets maktlöshet inför den politik som ska främja det, lyfter den andra fram att biomakten alltid är en effekt av begäret eller biokraften. Båda sidor är aspekter av den paradox som utmärker Foucaults analys: i mötet med makten blir livet både maktlöst och motståndskraftigt. Att makten producerar begär innebär inte att begären inte producerar motstånd mot makten. När begär vi det givna och under vilka omständigheter kan begäret omdana det givna? Återigen handlar det om vilka privilegier som står på spel. Begärsekonomin är inte frikopplad från världsekonomin och livet är varken politikens grundval eller effekt, utan den horisont utifrån vilken såväl begäret och rasismen som makten och motståndet utgår.

Frågan ”Vad ska vi göra?” brukar avfärdas som antingen hopplöst naiv eller helt enkelt omöjlig att besvara. Den senaste tiden har den visat sig vara möjlig, nödvändig, att ställa. Men den är verkningslös om den formuleras bortom osäkerheten i den situation vi alla delar.