Glänta 1.09

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Christian Lenemark  Självcensur och bekännelsetvång

Kan man skriva utan hämningar? Efterfrågan på bekännelser är hursomhelst stor. Litteraturvetaren Christian Lenemark följer en linje från Rousseau till Oprah Winfrey.


1.
”Alla ’talar ut’, om precis allt. Inte bara i tidningar och tv, utan på bussen, i mobiltelefonen. I bloggar. Överallt. Jag är antagligen moraliskt defekt. Men jag undrar om det inte är dags att sätta strypkoppel på nyfikenheten. Eller gå i kloster.”¹

Vi sägs allt oftare leva i bekännelsernas tidevarv. Imperativet att bekänna, att visa upp sitt jag i all sin nakenhet, har kommit att dominera dagens kultur. Oavsett om vi vill det eller inte har vi släppt på alla censurerande förnuftsspärrar och blivit något av ”bekännande djur”, för att låna Michel Foucaults berömda formulering.² Även om vi inte behöver bekänner vi våra brott, våra synder, våra innersta tankar och önskningar; våra sjukdomar, våra olyckor, våra barndomstrauman; vi bekänner offentligt och privat; vi bekänner inför oss själva i ensamhet, och vi bekänner utan att vi riktigt vet eller frågor oss varför. Den föregivet osminkade bekännelsen har blivit ett sätt för oss att konstruera ett jag i en tid då föreställningen om ett autentiskt och stabilt subjekt monterats ned och i mångas ögon gått förlorad.

Kraftfulla reaktioner på denna utveckling har samtidigt inte låtit vänta på sig. Krav på rättning i leden, på självbehärskning och självcensur, har börjat höras allt oftare och allt mer högröstat i takt med att de självbiografiska berättelserna med bekännelsekaraktär i det begynnande 2000-talet fått allt större genomslag i litteraturen, i konsten, i televisionen och på internet. I de många och återkommande debatterna om bloggen, dokusåpafenomenet och den samtida fakta- och fiktionslitteraturen har bristen på självcensur närmast ansetts som ett hot mot kulturens grundvalar.

Journalisten Johan Hakelius, som citerades inledningsvis, är i detta hänseende knappast så ensam om sin kritiska och moraliserande inställning till samtidens ”tala-ut”-kultur som han vill göra gällande i den antibekännelse som citerades inledningsvis och som paradoxalt nog har bekännelsens struktur. Bland bekännelsekulturens belackare anförs självcensur i allmänhet som en nödvändig ingrediens för ett väl fungerande samhälle, vilket osökt leder tankarna till Sigmund Freud och hans teori om att förutsättningen för att människan inte skall bli slav under sin aggressiva driftutlevelse är att hon lägger band på sig själv. Att leva i en civilisation tillsammans med andra innebär i Freuds ögon obevekligt att censurera sig själv, en omständighet som han i sin tur ser som en orsak till att vi vantrivs i kulturen.³

Men kanske är det paradoxalt nog just denna vantrivsel, orsakad av den internaliserade självcensuren, som drivit på och gjort bekännelsen till ett så lockande alternativ för nutidsmänniskan att sysselsätta sig med, en säkerhetsventil vi inte klarar oss utan.


2.
Den bristande självcensuren kan hur som helst inte bara ses som ett hot eller ett tecken på den postmoderna människans fall ner i vad Richard Sennett kallat intimitetstyranniet.⁴ Den är också en integrerad del av framförallt den moderna självbiografiska bekännelsetraditionen, från vilken dagens bloggar och internetdagböcker härstammar i rakt nedstigande led. Redan Jean-Jacques Rousseau, denna traditions fader, brottades med den i sina Bekännelser (1782–89). Anspråket, som slås an på den allra första sidan, är den totala uppriktigheten, livsberättelsens fullständigt ocensurerade karaktär: ”Se, detta har jag gjort, detta har jag tänkt, sådan har jag varit. Jag har berättat det goda och det onda med samma uppriktighet. Jag har icke förtegat något orätt och icke tillagt något gott”. Det Rousseau gör anspråk på är fullständig transparens, att visa upp sig som han verkligen är på gott och ont. Likväl, låter han strax förstå, har han inte alltid lyckats med detta. Motvilligt medger han att han ibland på grund av minnets bristfällighet begagnat sig av ”en eller annan likgiltig utsmyckning”.⁵

Även om samtidens bekännelseförfattare i mångt och mycket delar Rousseaus stora sanningslidelse kan de i förhållande till honom sägas arbeta under helt andra betingelser, i synnerhet när det gäller synen på relationen mellan liv och språk. Rousseau tror på språkets ”omedelbara sanning”, på språket som en förmedlare av ”omedelbar erfarenhet”, som Jean Starobinski uttrycker det.⁶ Även om han då och då hänger sig åt i hans tycke ”likgiltiga” utsmyckningar, är språket inte någon problematisk aspekt av Rousseaus bekännelseprojekt. Språket är för honom inte ett hinder för att nå fram till sanningen med stort S, utan ett verktyg, det självklara mediet.

Under de senaste decennierna har denna romantiska föreställning om språkets genomskinlighet, om att vi genom språket kan fånga livet som det var – som för övrigt även utmärkte mycket av 1970-talets bekännelselitteratur – ersatts med en mer pessimistisk hållning. Sedan Paul de Mans berömda och mycket inflytelserika artikel ”Autobiography as De-Facement” publicerades 1979 har språket i självbiografiska sammanhang ansetts fungera närmast som en censurmekanism.⁷ Att skriva sig själv blir i den poststrukturalistiska strömning som de Man tillhör liktydigt med att skriva sig bort från sig själv. Språket, hävdar man här, är inte, som i den rousseauanska bekännelsen, ett genomsläppligt medium som skapar närvaro. Istället anses den språkliga gestaltningen fungera ungefär som ett filter: den har en distanserande inverkan på det subjekt som föresätter sig skriva sitt liv genom att upprätta ett slags glapp mellan liv och skrift. Det självbiografiska skrivandet innebär kort uttryckt en estetisering som för de Man och andra poststrukturalistiska tänkare medför att det bekännande jaget görs främmande inför sig själv.


3.
Den självbiografiska bekännelseboom som blossade upp under 1990-talets senare hälft och vars genomslag man kunnat bevittna under 2000-talets inledande år, kan ses som ett svar på den accentuering av den språkliga gestaltningens oförmåga att återge livet som det var, som var gängse under framförallt 1980-talet. Utifrån poststrukturalisternas horisont skulle man kunna uttrycka det som att dagens bekännelseförfattare försöker hantera en i det självbiografiska skrivandet inneboende censurerande kraft genom att på olika vis inta en särskild estetisk hållning. Medvetna om den poststrukturalistiska representationskritikens betoning av att skrivandet av livet innebär ett fjärmande från den levda erfarenheten, försöker man fånga denna erfarenhet, trots allt.

I Maja Lundgrens omdebatterade Myggor och tigrar (2007) innebär detta försök ett återvändande till den litterära metod som man inom surrealismen kallade ”den automatiska skriften”. Liksom hos surrealistiska författare som André Breton och Paul Eluard är det här frågan om att försätta sig i ett tillstånd i vilket det skrivande subjektet frigör sig från överjagets censurerande inverkan, för att ge det omedvetna fritt spelrum. Breton, som var drivande inom den surrealistiska rörelsen, definierar i sitt första surrealistiska manifest surrealismen som ”[r]en psykisk automatism genom vilken man avser att ge uttryck åt tankens verkliga funktion, antingen muntligen eller skriftligen eller på andra sätt.” Surrealismen är, enligt Breton, liktydig med ”[t]ankens diktamen i frånvaro av all förnuftskontroll”.⁸

I Myggor och tigrar avspeglar sig den surrealistiska impulsen kanske framförallt i hur språket successivt och allt mer löper amok. Hos Lundgren handlar det självbiografiska bekännelseprojektet om att inta en anti-estetisk attityd som liknar den Breton för fram som utmärkande för surrealismen.⁹ Det hela går ut på att ge tanken fritt utlopp, att skriva slarvigt, nonsensartat och till synes utan minsta självcensur. Eller, som Lundgren återkommande formulerar det, skriva ”dåligt”, för att på så vis komma undan alla estetiska utsmyckningar som står i vägen för en så sanningsenlig gestaltning som möjligt. Det ”dåliga” är i Myggor och tigrar alltså synonymt med det sanna och autentiska.

Detta utbrytningsförsök från estetikens tvångströja, som paradoxalt nog innebär anammandet av en särskild estetisk hållning, kommer även till uttryck på en övergripande, formmässig nivå. Berättelsen, som börjar som en i många avseenden traditionell, intrigstyrd roman, bryts efter hand sönder. Den fylls av alltmer fragmentariska och associationsrika anteckningar av dagboks- eller, kanske bättre, bloggkaraktär.

Även i Lars Noréns En dramatikers dagbok (2008) handlar försöket att tala ”sant” – som han uttryckte sig i en intervju i samband med utgivningen – om att utsätta det estetiska uttrycket för ett stålbad. Också här går det ut på att medvetet skala av och reducera den konstnärliga gestaltningen. Men i En dramatikers dagbok sker detta helt utan den explicit formulerade politiska dimension som återfinns i Myggor och tigrar, där den estetiska reduktionen syftar till att visa på könsmaktsordningens allestädes närvaro och dess konsekvenser ur ett kvinnligt perspektiv.
I jämförelse med Lundgrens ansats att upprätta direktkontakt med det omedvetna genom att innehållsmässigt och estetiskt släppa på alla censurerande hämningar, går Norén i En dramatikers dagbok motsatt väg. Till skillnad från i Myggor och tigrar uttrycker han en vilja att underkasta det litterära uttrycket en strikt kontroll. Genomgående betonar Norén att hans intention med dagboksskrivandet är att närma sig en behavioristisk estetik, där endast de mest basala beteendena registreras:

Jag skulle önska att dagboken bestod av bara fakta. Jag ska försöka koncentrera den. Fakta och data. Inga känslor. Inga tankar. Bara det som händer, hur lång tid det tar och vad det kostar. Det yttre. Det mystiska yttre. Hur mycket rätten som jag åt på Sale e Tabacchi kostade och hur gammal servitören var. Hur långt det är mellan Tegel och Zionkirchstrasse, om man tar taxi.¹⁰

Mycket av utrymmet i dagboken ägnas också åt uppräkningar av vad Norén äter, vad han bär för kläder, vilka han möter, vilka städer och platser han besöker och så vidare.
Vid första anblicken tycks Lundgrens och Noréns bekännelseprojekt sålunda skilja sig åt i så motto att deras försök att överbrygga glappet mellan liv och språk inbegriper diametralt olika estetiska attityder. Om Lundgren medvetet försöker undvika att censurera sig för att istället följa ”tankens diktamen i frånvaro av all förnuftskontroll”, för att tala med Breton, är Noréns ambition att med den behavioristiska journalen som förebild praktisera en sträng självcensur. För Norén är självcensuren en förutsättning för att nå den objektiva sanning som han eftersöker och inte ett hinder att komma över, som den är för Lundgren.

Men även om Norén genom uppställandet av den behavioristiska estetiken som sitt stilideal försöker censurera sig själv för att undkomma en alltför långt driven intimisering, är det likväl i det privata han hamnar, att döma av hans i En dramatikers dagbok genomgripande psykologisering av den egna personen. Dagboken beskrivs, i en anteckning från den 6 april 2002, också som ett misslyckande i detta avseende:

Jag bläddrade i den här dagboken och konstaterade att jag har misslyckats med den. Det visste jag redan. Jag hade för avsikt att skriva en sorts behavioristisk journal, utan känslor och tankar, dagliga faktasekvenser i Muybridges stil, kameran och blicken på exakt samma ställe, men så har det inte blivit. Jag ville inte skriva om vad och hur jag tänker och känner, det är privat. Jag ville redogöra för dagliga fakta, det yttre, det som går att notera, men det är för allomfattande. Jag tappar kvitton och glömmer bort vad jag har registrerat.

Den självpåtagna behärskningen håller helt enkelt inte stånd, utan punkteras nästan omedelbart av att Norén faller in i långa beskrivningar av sina känslor och tankar inför såväl sina egna som andras handlingar. Liksom i Myggor och tigrar återspeglas detta också på ett formmässigt plan. Dagboken pendlar oavbrutet mellan omsättandet av den behavioristiska estetiken – i form av uppradandet av det yttre, i vad som i citaten omnämns som fakta – och stream of consciousness-liknande partier. Den rör sig oavbrutet mellan självbehärskning och en fullkomlig brist på självcensur.


4.
Att bekänna är nu inte bara en estetisk akt eller handling. Att bekänna innebär också att upprätta en dialogisk situation, att ställa sig inför andras åsyn och utsätta sig för positiva och/eller negativa värdeomdömen. Rousseau likställer i sina Bekännelser bekännelsen med att ställa det nakna jaget inför den anonyma massans dömande blickar: ”Församla omkring mig den tallösa skaran av mina likar, på det att de måtte lyssna till mina bekännelser, ynka sig över min uselhet, rodna över min förnedring.”¹¹

Men om Rousseau här förefaller tillfreds med att stå i ett beroendeförhållande till en dömande publik, framgår det i hans bekännelser i övrigt att det faktum att han gör just detta påverkar vad han säger och hur. En liknande ängslan inför vad man kan och inte kan säga kommer till uttryck i den samtida bekännelselitteraturens analoga och digitala former. Att han inte kan ge ut dagboken i ocensurerat skick – innan han renskrivit den – dryftar Norén gång efter gång i En dramatikers dagbok.¹² Att vissa saker inte låter sig formuleras i ord, och att vissa delar av den text som läsaren just håller på att avsluta läsningen av har genomgått en bearbetning, är även något som poängteras i Myggor och tigrar.¹³ Detta kan jämföras med hur signaturen Bosse67 uttrycker sig om bloggskrivandets dilemma ur självcensursynpunkt:

Ibland när jag skriver om sådant jag själv upplevt tillsammans med andra människor, känns det som en självklarhet att det inte är något jag kan blogga om. Det kan lika ofta, eller ännu oftare, vara funderingar omkring det egna jaget som inte vill låta sig formuleras inför en läsande publik. Den där självcensuren är ibland ganska hämmande, den stoppar upp det naturliga skrivflödet. Av någon sorts hänsyn till närstående måste mycket av det som skett och sker i livet uteslutas från publicering. Kanske också av hänsyn mot mig själv …¹⁴

För det bekännande subjektet utövar tanken på en läsande publik således både en narcissistisk lockelse att lämna ut sig själv och en medvetenhet om att denna lockelse skulle kunna få ödesdigra konsekvenser om den drivs för långt, vilket resulterar i att den som bekänner mer eller mindre självmant underkastar sig en viss censur.

Bekännelsen kan med andra ord sägas utmärkas av en inneboende dialektik mellan självcensur, formulerad inifrån, och krav på självutlämnande formulerat utifrån. Som självbiografiforskaren Leigh Gilmore påpekat är det i det senare avseendet tydligt att i synnerhet självbiografiska texter av bekännelsekaraktär har att förhålla sig till omkringliggande diskurser som samtidigt som de uppmuntrar till bekännelsen fungerar censurerande. Under medeltiden, som är den period från vilken Gilmore hämtar sina exempel, var det kyrkan som spelade denna dubbla roll i egenskap av att vara den instans som både krävde den troendes fullständiga uppriktighet i bekännelsen och hade mandat att avgöra vad som skulle betraktas som sanning och lögn.¹⁵ I våra dagar spelas denna motsägelsefulla roll kanske framförallt av massmedierna. Det är här kravet på att bekänna, att lämna ut sig, formuleras igen och igen. Inte minst kommer detta till uttryck på kvällstidningarnas löpsedlar, i talkshower à la Oprah Winfrey och i reality-tv och dokusåpor. Som mediesociologen John B Thompson påpekar har bekännelsen blivit en inträdesbiljett i en postmodern medierad offentlighet där gränsen mellan privat och offentligt är i upplösning.¹⁶ Men kruxet är att det varken går att bekänna vad eller hur mycket som helst för att få tillträde till den mediala scenen. Det gäller att bekänna det medierna på förhand vill att vi skall bekänna: våra innersta sexuella hemligheter, skvaller, åsikter om andra personer och så vidare. Samtidigt som medierna har ett krav på att man skall lämna ut sig, har de också en färdig bild av vad som skall lämnas ut. På så vis blir mediernas bekännelsekrav i sig censurerande; det strypkoppel på nyfikenheten som Hakelius och andra bekännelsekritiker efterlyser finns där redan, just i påbuden om att tala ut.