Glänta 1.09

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Edda Manga  Förråandet och det goda samhället

Den svenska filmcensurens existensberättigande utgår från föreställningen om ”det förråande”. Idéhistorikern Edda Manga diskuterar fantasin om den förnuftiga medborgaren.

Där det finns lag och ordning finns det censur. När en censurapparats arkiv visas upp för allmänheten bör man därför inte tolka det som ett uttryck för att censuren upphävts, snarare tyder det på att censuren har flyttat. Den utövas någon annanstans. Censur kan definieras som ett försök att hindra spridningen av yttranden som på ett eller annat sätt stör en viss ordning. All censurs mål är att upprätthålla denna ordning. Censur kan och utövas de facto av många olika samhälleliga instanser, inte bara staten. Den är på en och samma gång ett maktmedel och ett symptom på ordningens bräcklighet. Kapaciteten att utöva censur utgör en central del av ordningens hegemoniska anspråk, men censurens nödvändighet avslöjar att den inte riktigt lyckas utan erkänner sig utmanad. Lag och ordning är föränderliga och censurens effektivitet är en fråga om relativ makt.

I Sverige har uttrycket ”förråande” under hela den svenska filmcensurens historia använts för att definiera vad som skall censureras. Begreppet tycks implicera föreställningen att filmer eller filmsekvenser kan orsaka förändring från ett önskvärt tillstånd som inte är rått till ett icke önskvärt tillstånd som är rått. Medan det icke-råa tillståndet betraktas som samhällsvänligt, verkar det råa tillståndet ses som ett hot mot samhället. Filmernas förråande inverkan angriper vissa samhällsmedlemmars vilja eller förmåga att underordna sig samhällsordningen. Andra filmer eller filmsekvenser föreställs däremot medverka till en nyttig omarbetning av åskådarnas råhet, de anses ha en förädlande eller uppbygglig inverkan. I en skrivelse från riksdagen till Kungl Maj:t 1909, som låg till grund för inrättandet av filmcensurapparaten 1911, står det:

”Det torde ej kunna förnekas, att biografföreställningar med goda och gedigna program kan i viss mån utgöra verksamma bildningsmedel och för allmänheten vara en både nyttig och nöjsam förströelse. Men å andra sidan har erfarenheten tyvärr redan visat, att de mången gång urartat till ett mer eller mindre osunt geschäft, som går ut på att, genom att ibland de goda och bildande numren i programmen insticka omoraliska, rafflande, skrämmande dylika, ockra på allmänhetens godtrogenhet. I stället för att verka bildande och förädlande, verkar de därför ofta skadligt och förråande. De har därigenom börjat bliva en verklig fara speciellt för det uppväxande släktet. Det förhållandet, att biografteatern framställer levande bilder, gör, att intrycken härav djupare inpräglas i de ungas sinne. Och särskilt torde det vara just de mest rafflande scenerna, som på barnasinnet utövar ett oemotståndligt inflytande.”

De sista raderna tyder på en oro för det råas attraktionskraft och en föreställning om att unga är mer benägna att bli förråade genom det rafflandes ”o-emotståndliga inflytande”. Det förråande framstår i det ljuset som något som väcker (kroppsliga) känslor som påverkar sinnet, psyket, medvetandet, själen.

Den biografförordning som 1909 års utredning utmynnade i anger att biografbilder som ”strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande, upphetsande eller förvillande av rättsbegreppen” skall censureras. Detta exemplifieras med ”skräckscener, själfmord eller grofva förbrytelser”. 1914 inkluderades bland censurobjekten filmer som kunde anses olämpliga i förhållande till Sveriges relation till ”främmande makt” eller som kunde tänkas avslöja känsliga uppgifter hörande till rikets försvar och säkerhet. 1911 års biografförordning ersattes av 1959 års förordning där objektet för censur beskrevs som bilder som kunde verka ”förråande”, ”skadligt upphetsande” eller som kunde ”förleda till brott”. Under denna period var också censurens systembevarande användning starkt politiserad och debatterna om censurapparatens legitimitet livliga. När den nu gällande lagstiftningen från 1991 kom till stånd behölls endast begreppet ”förråande” som riktmärke för censurutövandet. Censuren uppträdde då som en moralisk snarare än en politisk instans:

”Framställningen i en film eller ett videogram eller en del därav får inte godkännas för visning, om händelserna skildras på sådant sätt och i sådant sammanhang att framställningen kan verka förråande. Vid bedömningen skall särskilt beaktas om framställningen innehåller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur, skildrar sexuellt våld eller tvång eller skildrar barn i pornografiska sammanhang.”

Detta sätt att bestämma det förråande i förhållande till skydd för brottsoffer stötte genast på problem. I ett mål i kammarrätten i Stockholm 1991 ställs till exempel frågan om hur sado-masochistiska filmer skall bedömas. Biografbyrån anför att de alltid betraktat som förråande
alla inslag i pornografiska filmer som innehåller bundna personer eller sådana som hanteras som något slags slavar, även om vederbörande inte ens i fiktionen gör motstånd eller förefaller motvillig. Vi menar att detta ändå konstituerar en form av sexuellt tvång. Vi bedömer i detta sammanhang, eftersom det gäller en reguljär förhandsvisning, att det rör sig om sekvenser som faktiskt kan verka ’förråande’ på åskådaren, just genom kopplingen mellan arrangemang som normalt innebär tvång (t ex att vara bunden) och pornografiskt skildrade sexuella övningar. – I föreliggande fall gäller det ju inte heller en tolkning av brottsbalken, med dess mer explicita formulering om ’sexuellt våld eller tvång’, utan granskningslagen som uttryckligen tar sikte på tänkbara förråande effekter på åskådaren.

Från kammarrättens synvinkel var detta en lagmässigt ogrundad tolkning. ”Enligt kammarrättens mening är detta en alltför långtgående tolkning av begreppet. Det avgörande bör istället vara vilket intryck av våld eller tvång en scen av denna karaktär förmedlar. Vid en sådan bedömning finner kammarrätten att det i detta fall klart framgår att det är fråga om ett frivilligt arrangemang och att något tvång inte föreligger. Med hänsyn därtill kan avsnitten inte anses förråande i den mening som avses i aktuellt lagrum”.

En liknande konflikt utspelade sig 1996 angående en sado-masochistisk film där enbart kvinnor förekom. Filmbolaget hävdade att filmen inte skildrade våld och tvång utan fantasier om våld och tvång. ”Att skildra fantasier av detta slag bör inte vara förbjudet utan är i dag kultur, ett mode där man antyder våld men inte utför detsamma”. Biografbyrån hävdade däremot att det fanns i
varje sekvens i filmen tydliga anspelningar på njutningen i tvång och våld. Associationerna är mycket tydliga och går inte att ta miste på. – Huvudpoängen i lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram är – till skillnad från formuleringarna i brottsbalken 16 kap. 10§ – att det är filmens tänkbara effekt på publiken som skall bedömas, inte själva faktiska innehållet i olika scener, även om granskningslagen som en exemplifiering innehåller formuleringarna från brottsbalken. Detta betyder att granskningslagen kan ingripa mot innehåll som inte uttryckligen innehåller skildringar av sexuellt våld eller tvång, utan det kan vara fullt tillräckligt att filmen ger så tydliga associationer till tvång/våld att intrycket blir just att våld och tvång är ett normalt, acceptabelt och njutningsfullt inslag i sexuell samvaro. Biografbyrån hävdar bestämt att detta kan klassas som ’förråande’ inverkan på publiken.

Kammarrätten bedömde liksom 1991 att ”symboliskt” våld av det slag som förekom i filmen inte kunde anses verka ”förråande”. Denna gång fanns det dock ledamöter som reserverade sig. Dessa vände sig mot filmens anspelningar om att det var sexuellt njutbart att ”utöva eller utsättas för tvång, våld, förnedring eller smärta”. Ledamöterna anförde också i sin reservation att en del av den ”vuxna” publiken som skulle komma att se filmen var femtonåringar ”d v s ungdomar som befinner sig i närheten av den ålder då de debuterar sexuellt”. De menade att associationen mellan våld och sexuell njutning i filmen var ofrånkomliga och ”förföriskt presenterade”, på ett sätt som vädjade till ”fantasin” och ökade dess ”suggestiva verkan”. Detta medförde att framställningen kunde antas ”påverka unga människor beträffande deras uppfattning av och inställning till sexuallivet” vilket gjorde den förråande ”i den mening som avses med 4§ granskningslagen”.

Det brukar påpekas i censurdebatter att inga vetenskapliga studier hittills kunnat visa att exponering till pornografiska eller våldsamma skildringar orsakar benägenhet till lagbrott. Biografbyråns tjänstemän är förstås införstådda med detta, vilket avspeglas i uttrycket ”filmens tänkbara effekt”. Konflikten mellan biografbyrån och kammarrätten angående tolkningen av granskningslagens objekt gäller rationaliteten bakom statens ingripanden. Biografbyråns tradition härstammar från en statsbildning där en paternalistisk stat ställde sig som garant för den ”allmänna moralen” och försökte reglera undersåtarnas ”förströelser” i en uppbygglig och nyttig riktning. Biografbyrån försvarar jurisdiktionen över ”associationer” som identifieras som samhällsfarliga, i synnerhet den mellan våld och sexuell njutning. Skildringar av sado-masochism identifieras som tydliga eftersom de strider mot den allmänna moralen eller normen. Kammarrätten utgår däremot från en liberal uppfattning utifrån vilken statens ingripanden enbart gäller områden som regleras i lag. Det som inte är förbjudet i lag tillhör området för medborgarnas personliga frihet som ses som en medborgerlig rättighet som rättssystemet är ålagd att skydda. Sado-masochistisk pornografi faller enligt detta synsätt utanför lagens jurisdiktion eftersom dess våld är ”symboliskt” och därför inte utgör brott mot person.

Utgången i konflikten mellan biografbyrån, filmproducenterna och kammarrätten skulle kunna tolkas som en seger för den liberala demokratiska uppfattningen om statens jurisdiktion. I praktiken har biografbyrån i princip inte utövat censur av vuxenfilmer sedan denna tidpunkt och den utredning som är tillsatt att se över granskningslagen förväntas komma fram till att filmcensuren av vuxenfilm avskaffas. Men ledamöternas reservationer 1996 synliggör en annan utvecklingsmöjlighet: att fantasier, associationer, suggestioner och olämpliga uppfattningar eller inställningar till sexuallivet skrivs in i lagen. Sammanföringen av censurlagstiftning och lagstiftning till skydd mot brottsoffer skulle därmed kunna utmynna i att det juridiska systemet intar en ställning som moralisk väktare. Idag utgör filmcensuren ett obegripligt undantag i en konstitutionell ordning som innehåller ett långtgående skydd för yttrande- och tryckfriheten. Men en ”yttrandefrihetskommité” är tillsatt med uppdrag att revidera en av det svenska upplysta arvets mest vördade klenoder: Tryckfrihetsförordningen från 1766. Det finns en politisk vilja att öka möjligheterna för att avgränsa yttrande- och tryckfriheten så att staten får ökade möjligheter att i förväg ingripa mot yttranden som uppfattas som oetiska eller stötande. Frågan om vart censurfunktionen kommer att ta vägen måste jag emellertid lämna därhän inom ramen för denna essä. Istället vill jag ställa några frågor vars undersökning möjliggjorts av Markus Öhrns sammanställning av biografbyråns arkivmaterial.

Bortsett från de historiskt och synkront skiftande uppfattningar om vilka slags bilder som skall tolkas som ”förråande” återfinns begreppet i alla perioder i den svenska filmcensurens historia. Det råa förefaller anspela på primitiva, djuriska delar av människan som ständigt hotar det goda civiliserade eller demokratiska samhället som bebos av förnuftsstyrda, ädla och fria medborgare. Det förråande som måste undvikas gäller alltså sådana aspekter av det mänskliga som den kolonialistiska tanketraditionen brukar förpassa till vildarna och som civiliserade samhällen ofta placerar hos massan och hos barnen. Föreställningen om det förråande går hand i hand med föreställningen att ett gott samhälle förutsätter att individerna utvecklar sitt förnuft och förädlar sina lustar i en samhällsvänlig riktning. Framställningar av lustfylld grymhet och våld är speciellt upprörande då de blottar en potentiellt olöslig konflikt mellan individuell njutning och samhällelig nytta. Sado-masochister framstår som individer vars lust utvecklats i en samhällsfientlig riktning. De hotar själva premissen i ett system som bygger på idén om att individer kan bidra till samhällets välstånd genom att agera på ett egoistiskt förnuftigt sätt, det vill säga genom att undvika obehag och maximera nyttan. De destabiliserar dessutom uppdelningen mellan den censurlegitimerande kategorin ”offer” och det juridiska systemets ”förövare”.

I ett civilisatoriskt perspektiv tillhör lusten för aggressivitet och grymhet primitiva stadier av den mänskliga utvecklingen. Enligt exempelvis Norbert Elias har ”utlevelsen av aggressivitet och grymhet, liksom ’lusten’ förknippad med sådant, under såväl krigs- som fredstid” i civiliserade samhällen blivit ”begränsad och tämjd av oräkneliga regler och förbud som har förvandlats till självtvång”. I detta sammanhang är Hans Peter Duerrs arbete, Obscenitet och våld – myten om civilisationsprocessen, tankeväckande. Duerr pekar på de kolonialistiska dragen i Elias föreställningar om civilisationsprocessen och dekonstruerar den civilisatoriska historieskrivningen genom ett historiografiskt arbete där obscenitet, våld och deras politiska betydelse skildras som återkommande fenomen i historien inklusive samtidshistorien. Duerrs poäng är att så kallade primitiva känslor och förnuftsstyrt, disciplinerat beteende inte låter sig skiljas i en tidsaxel som föreställs som en utvecklingslinje. Den civiliserade moderna människan är inte mindre våldsam än människor i tidigare epoker, möjligen äger hon en mer förödande teknik.

Biografbyråns kamp mot förråande filmsekvenser är en företeelse som hör till det område som Adorno identifierar som ett av de mest grundläggande bland tabun inom konsten: att etablera ett djurliknande förhållande till objektet, till exempel att äta upp det eller på annat sätt införliva det i den egna kroppen. Filmer som orsakar kroppsliga reaktioner blir tabubelagda, men som Adorno påpekar är styrkan i ett tabu mot att förhålla sig djuriskt till konstföremålet lika stark som den undertryckta impulsen. Ett förädlat förhållningssätt till estetiska upplevelser, som till exempel Kants syn på det estetiska omdömet som en njutning som överskrider intresset (kroppens behov till exempel), skulle utmynna i likgiltighet om det inte gömde ett otämjt intresse någonstans. Modern estetik existerar i det perspektivet i ett dialektiskt förhållande till det förråande. En intressant aspekt av detta är att kroppsliga reaktioner i samband med estetiska upplevelser inte blir tabubelagda när det intresse som väcks identifieras som nyttig. Tvärtom är det accepterat att reklamfilmer söker framkalla både intresse och kroppsliga reaktioner genom att spela på sinnlig njutning. Men reklamfilmer klassificeras inte som konst och inte heller som ”filmer” i biografbyråns mening.

Den politiska rationalistiska tradition som så vältaligt lagt grunden för sakraliseringen av yttrandefriheten och kritiken mot censur har på ett liknande sätt varit förbunden med censurobjektet par excellens, det förråande. Spänningen mellan det förnuftiga och det djuriska hos människan har, med inspiration i det antika politiska tänkandets tradition, strukturerats genom en tudelning av offentligt och privat. Moderna demokratiska rättssystem utgår ifrån fantasin om en individ vars vilja och handlingar är förnuftiga eller åtminstone kan styras av förnuftet och som därför kan ställas till svars inför lagen. Statens kontrollanspråk begränsas dock i ett sådant system till det offentliga. Det liberala demokratiska systemets attraktionskraft och legitimitet är förbunden med dess utlovade ”individuella frihet” där ett helgat privatliv är en av hörnstenarna. Biografbyråns utövande av censur är en anakronism i detta sammanhang. Men sedd utifrån centralistiska staters pedagogiska och preventionistiska kontrollanspråk är censurfunktionen ingalunda överspelad utan blott alltför avgränsad och ineffektiv i förhållande till samtidens tillgång till nya medier. Fantasin om den förnuftiga medborgaren går hand i hand med fantasin om att förebygga eller uppfostra bort medborgarens råhet. När den senare fantasin övergår till tvångstanken att utrota allt rått genom förädling är den ordning som censuren försöker bevara endast i Orwellsk mening demokratisk.