Omslag

Glänta 3.08

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

3.08. Innehållsförteckning

Ulf Karl Olov NilssonBarndomstolen

(subst) 1. Den stol en människa använder under sin tidiga barndom. Ordet används ofta i nostalgisk metaforisk bemärkelse där stolens egenskaper av att vara säker och högre än de övriga stolarna vid bordet torde vara meningsbärande. 2. Enligt Svea Rikes lag den högsta dömande instansen i Sverige sedan 2015, då det tidigare domstolsväsendet med tingsrätt, hovrätt och högsta domstol slutgiltigt kollapsade under trycket av hot och våld mot jurister samt när väntetiderna började överstiga tio år. Barndomstolen inrättades efter de positivt tänkande psykologerna Pia och Lasse Wiréns tvåmansutredning som kunde visa på övertygande starkt forskningsstöd beträffande ”barns intuitiva känsla för vad som är rätt och fel”. Wirén & Wirén framhöll också barns likgiltighet och lättsinne inför korruption och påtryckningar. På tidstypiskt nyandligt manér mynnade utredningsuppdraget ut i Tredje Johannesbrevets: ”Ingenting gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen.”

Under ett regnigt påsklov 2015 skrevs Brottsbalken om från grunden och fick namnet Barndomkapitlet. Den tidigare Högsta Domstolens funktion togs över av daghemmet Lärkan i Partille där barnjuryn dömer omedelbart och distinkt efter endast en kortare redogörelse för ärendena under fruktstunden. Barnjuryn är indelad i två grupper, de så kallade barndomherrarna (3–5 år) och Barndomskallarna (1–3 år). Den första barndomen föll i juni 2015 och dess lydelse har nått ryktbarhet för sitt skenbart naiva djupsinne: ”Vi dömer honom till döden för att han är så dum och farlig.” Men det händer inte sällan att Barndomstolen plötsligt ändrar sig. Barndomslutet kan exempelvis lyda: ”Vi dömer dig till döden, nej förresten, vi förlåter dig för att det är synd om dig och för att du är sjuk och ska få vård, nej förresten, vi dömer dig nog ändå till döden för att du är ett hemskt monster, nej förresten, vi förlåter dig och du får lågdosamfetamin och stödperson istället.” För enkelhetens skull reducerades antalet straff snart till endast två: vård (de så kallade Barnsjukdomarna) eller avrättning en masse (Barndödsdominoeffekten). Men varför detta barndomarnas godtycke, varför detta gottfinnande inför själva livet? En förklaring är att barndomen inte har något förhållande till döden men ändå är helt bestämd av den. För att bli människa, alltså talande – och här följer vi Jacques Lacan, men i ännu högre grad Serge Leclaire – måste vi döda infans inom oss. Infans som etymologiskt är en negation av grekiskans phèmi ”jag talar” och på latin betyder ”det som inte talar”. Människan lever och talar endast eftersom döden redan ägt rum hos det språklösa ting vi var. Barndomstolens godtyckliga döds- och livsdomar är i själva verket ett mer underförstått än förstått existensvillkor, och snarare någonting platslöst och minneslöst passerat än en händelse i det förflutna. Det är det godtycke som är själva förutsättningen för att vi är här.

<Ljudversion>

▹ Jag-vill-knulla-med-dig-lika-mycket-som-sju-sjövilda-
sjuksköterskor-kåta-som-sex-laxar-i-en-laxask, Terroristifiera

Tillbaka