Glänta 4.07
Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org
4.07. Innehållsförteckning
Ola Nilsson Trick
När vi träffades var alkoholen lätt som en fjäder och vänskapen tung som bly.
Nu väger vänskapen lätt.
Det är tungt för mig att se att mina vänner har blivit just det ni ville att de skulle bli.
Det vi hatade, och som jag nu ensam hatar.
Nu känner de igen sig vart de än vänder blicken.
Då tjänade vi ingen och trodde vi var fria.
Jag har fortfarande ingenting emot den illusionen.
Rebell-Robban står vid Slussen och spelar. Jag vill alltid ropa något till honom i mikrofonen när jag stannar tåget, något tillrop av sympati.
Hur länge har han stått i stan och spelat sina punklåtar? Femton år? I DDR kallades de som levde utanför den socialistiska normen för Die Asozialen.
Hur går man från att vara en asocial till att bli en turistattraktion, tänker jag då jag ser den numer rätt trötte Rebell-Robban sälja cd-skivor till en turist.
När jag kommer till Medborgarplatsen hör jag ett anrop på radion från nästa tåg som ankommer Slussen.
– Det behövs rensning på plattformen i Slussen, det är den där ohyran som står och skriker nu igen.
Trafikledaren:
– Förorening vid Slussen, det är uppfattat, vakter är på väg.
*
”För att ange platsen – eller den kanske synnerligen provisoriska skådeplatsen – för mitt arbete vill jag ikväll framlägga följande hypotes: jag antar att diskursproduktionen i varje samhälle på en och samma gång kontrolleras, väljs ut, organiseras och fördelas av ett visst antal procedurer vilkas roll är att avvärja dess makt och hot, att bemästra dess slumpmässighet och att kringgå dess tunga, skrämmande materialitet.”
(Michel Foucault, Diskursens ordning, övers Mats Rosengren)
*
– Folk vet inte hur man åker tunnelbana.
Det är en av trafikledarna som meddelar mig sin uppfattning om de som företaget kallar Kunder.
– Stäng tunnelbanan efter åtta, det är vad jag tycker, så kan packet gå hem i stället, eller ta nattbuss.
Det är en vanlig uppfattning bland företagets anställda. Men tunnelbanan är ett offentligt rum där samma regler för uppförande gäller som i alla andra offentliga rum, och det regleras av ordningslagen. Det innebär till exempel att det inte är olagligt att tigga. Det är heller inte olagligt att vara uteliggare i tunnelbanan. Men det finns bland mina kollegor många som är av den uppfattningen att folk ”inte vet hur man åker tunnelbana”. Det är som att säga att folk inte vet hur man vistas i Vasaparken.
– Skicka upp packet till Norrland och bygg ett staket omkring dem.
*
När jag hör någon säga att man borde ”skicka iväg packet”, till Norrland eller något annat land, så kan jag inte låta bli att tänka på att den medborgerliga föreställningen från det gamla välfärdssverige har förvaltats på ett sätt som sätter oss i en märklig position.
Man har i allmänhet accepterat att vi har avskaffat det mesta av statens ansvar för medborgarna. Att staten skulle ha ansvar för packet, för de som inte kan ta ansvar för sig själva, är inte längre någon allmän uppfattning.
Jag sörjer inte heller det socialistiska Sverige. Men vårt återtagna ansvar över vår värld tycks inte omfatta de svagaste människorna.
För de svagaste gäller fortfarande den socialistiska psykologin, nämligen att det inte uppfattas som ett strukturellt problem att de ligger och dör på gatan, utan som ett individuellt problem. Någon skulle här kunna invända att om något är värt etiketten ”socialistiskt” så är det just tendensen att se problem som strukturella och inte individuella. Men den invändningen utgår från en socialistisk betraktelse av det kapitalistiska samhället, snarare än en betraktelse av det socialistiska samhället. I det socialistiska samhället är de strukturella reformerna redan genomförda, och de som fortfarande ligger och dör på gatan har då rimligtvis bara sig själva att skylla. På så sätt lever den socialistiska statens psykologi kvar i Sverige, trots att statens ansvar är borta. Vi har hamnat i ett glapp mellan att vara kroppar som tillhör staten och kroppar som tillhör marknaden, mycket mer nu än i den så kallade blandekonomins tid.
Jag ser det ofta. Inte för att det är konstigt eller särskilt chockerande att man tittar bort när en människa med för kort jeansjacka och tovigt hår har råkat dö på en bänk på Hötorgets tunnelbanestation mitt i lördagsrusningen. Det är väl begripligt att man inte vill få ett lik på halsen. Nej, det som jag tycker är iögonenfallande är den kyla varmed man behandlar vissa människor medan de fortfarande är i livet. De finns helt enkelt inte.
*
Jag kommer ihåg ägaren till Café Ritorno i Vasastan för drygt tio år sedan. En tunnhårig men fyllig man med runda små glasögon – jag vet inte om han fortfarande äger stället. Då var systemskiftet ganska nytt och man kunde notera hur vissa stod i ”framkant” av den nya tiden. Han var en av dessa, och i TV kommenterade han en gång missbrukarna som just denna sommar hade samlats i ovanligt stort antal i Vasaparken. Han ville att man skulle skicka upp dem till Norrland och bygga ett staket omkring dem och låta dem ta död på varandra eller försvinna naturligt.
– Skit samma hur, bara de kommer bort härifrån.
Biträdet på Café Ritorno tittade generat på sin chef och man kunde se hur han försökte hejda honom, eller kanske bara ta sig ur ett för honom komprometterande sammanhang. Men han behövde inte oroa sig. Majoriteten är sedan länge på samma sida som ägaren till Café Ritorno vid Vasaparken.
*
Jag hör dem på tågradion varje dag, de som präglar den här staden. Som exempelvis polacken som hatar de rumänska gatumusikerna och tiggarna.
– Det är organiserat tiggeri, rumänska tror jag, organiserat tiggeri alltså. Zigenare. Det behövs väktare här, de klev på vid Rådmansgatan och de är störande, alltså organiserat tiggeri.
Sedan det pliktskyldiga svaret från trafikledaren:
– Det är uppfattat, vi skickar vakter, klart slut.
Han säger ”organiserat tiggeri” för att han vet att det ännu inte är förbjudet att tigga ihop sitt levebröd, varken i tunnelbanan eller något annat offentligt rum. Men han har i sin lilla pogromhjärna tänkt ut att tillägget ”organiserat” kan göra att trafikledaren skickar vakterna på dem, och han får rätt.
*
Vem tror på geniet idag? Livsstilsflocken. Den köpstarka medelklassen. Där har vi de verkliga konstnärssjälarna, och de är det tillsammans. Genier i flock.
Medelklassens gentrifikation skulle man kunna säga. Det här är inte platsen för en genealogisk undersökning av gentrifikationsbegreppets tillkomst, men den som gör en sådan undersökning kommer att förstå varför ”underground” inte längre är användbart som begrepp. Inte för att dess historiska betydelser och funktioner har gått förlorade, utan för att det redan används av en majoritetskultur.
Intressant nog finner jag alltid att det är företrädare för denna majoritetskultur som avvisar förslagen om en formaliserad litteraturkanon. Jag vet att det går för fort här, men de jag kastar mina invektiv efter är som en gas och måste behandlas därefter. Jag är som en gammal punkare som utan att skämmas skriker DE och SYSTEMET utan att någon egentligen förstår vem jag pratar om. Men om vi betänker vad reklambyråerna säger när de tilltalar den köpstarka medelklassen, så framgår det snart att lockropen är utformade för att kalla till sig människor som formar sina egna liv och som skriver sina egna regler. De som lever utanför boxen, som det brukar heta på copyrightspråk. Eller genier, som det heter på konstspråk. Just de som vill riva ner kanon och etablera en undergroundkultur. De nya genierna är för svaga för att åstadkomma det som varje undergroundkultur gör, nämligen att individuellt skapa en stil som genom sin autodidaktiska karaktär alltid bryter av, men också kommenterar, en kanon.
Autodidakt betyder att lära sig själv, men det borde innebära att hitta sina egna auktoriteter och lära av dem, och inte att göra sig själv auktoritär. Att hitta auktoriteter och lära av dem har inte de nya genierna tid eller ork att göra eftersom de lägger all möda på det arbete som gör att de har råd att köpa sin livsstil. Fast auktoritära är de.
Cirkeln kanske sluts då konstnärerna själva blir forskare och underjorden görs tillgänglig och handikappanpassad så att alla får sin rättmätiga möjlighet till genialitet. Eller så är detta kanske den enda strategin för en konstnär då de mänskliga rättigheterna har förändrats till att bara handla om allas rätt till lika genialitet; att lämna underjorden och lagskrivandet och i stället verka inom institutionerna och bli vetenskap eller mediefenomen.
*
”Ty nu är ni ställda vid korsningen, nu vet ni vart de bägge vägarna leder. Vandrande längs den ena är ni välkomna i ert tidevarv, den kommer inte att låta er sakna kransar och segertecken: oerhörda partier kommer att bära upp er, bakom er rygg kommer lika många likasinnade att stå som framför er. Och när den förste i truppen uttalar ett lösenord, så genljuder det i alla led. Här heter den första plikten: kämpa i led, den andra: förinta alla som inte vill ställa sig i ledet. Den andra vägen sammanför er med mer sällsynta vandringskamrater, den är krokigare och brantare: de som går den första vägen hånar er för att ni där vandrar mödosammare, de försöker väl även att locka er till sig. Men när en gång båda vägarna korsar varandra så blir ni misshandlade, trängda åt sidan, eller man undviker er skyggt och isolerar er.”
(Friedrich Nietzsche, Om våra bildningsanstalters framtid, övers Nikanor Teratologen)
*
Klockan är sex på morgonen och det är arton grader kallt ute. Jag har precis lämnat Vällingby och gungar fram mot Råcksta. Radion har ännu så länge varit ganska tyst. Enstaka rutinanrop bara. Men så kommer det:
– Jag har en sovande här i min första vagn och jag vill att ni skickar väktare som kan ta bort den.
Trafikledningens svar kommer omedelbart:
– Vi skickar vakter som möter upp längs vägen, klart slut.
Dagen har börjat.
*
Hopparna förkroppsligar ett slags efterkrigsdepression och man känner alltid igen dem på långt håll. Särskilt flickorna som står som skuggor precis vid gallergrinden i början av plattformen. Man ser vad de tänker göra och ofta hinner man varna trafikledningen så att de blir omhändertagna. Det är något med deras kroppshållning som inte kan misstolkas. Ett kusligt mörker över den hukade ryggen. Jag antar att de automatiskt kurar ihop sig lite i förberedelse inför hoppet. Där finns inget av den livskraftiga fascistoida hållning som man möter hos till exempel polacken med rumänhatet, den kraftfulla idiotin och det dunkla begär som gör att han inte står ut med människor som spelar musik. Han vill vara vän med ägaren till Café Ritorno.
*
De nya genierna rör sig i kastbyar över stan. Bland dem vandrar emellanåt en författare. Hon har gått på en författarutbildning och lärt sig att det inte finns några genier och att allt stort redan är skrivet, att fältets ”mästerverk” redan är kartlagda, varför vår lott är att skriva ”intressant” i stället. Eftersom hon är omgiven av genier – varenda café, bar och tv-program är fyllda av dem som skriver sina egna regler och förverkligar sig själva som unikum – så förstår hon inte varför alla på författarutbildningen säger att det inte längre finns genier. Men hon lyssnar och lär och ägnar sig istället åt research och hon beskriver världen i tron att litteraturen har samma uppgift som vetenskapen: att vara en intressant utsaga om världen eller hennes eget själsliv.
Och när hon läser Ariel tänker hon bara på Ted Hughes och när hon läser The Human Condition tänker hon bara på Martin Heidegger. Men när hon korrekturläser sina egna manuskript tänker hon bara på sig själv.
*
Jag stannar vid Odenplan och medan jag betraktar passagerarna som kliver av och på tåget uppmärksammar jag en man i tjugofem-trettioårsåldern som kommer gående på perrongen mot utgången. Han är helt klart en i livsstilsflocken. Konstnärssjäl åt det bohemiska hållet. Dreadsen och helskägget tyder på att han är ett av de mer frihetliga genierna.
När han kommer närmare ser jag att det står något skrivet på hans svarta T-tröja. Över den vältränade bringan står det tryckt med vita bokstäver: This Body Belongs To Allah.
*
– En mycket märklig kvinna på stationsområdet Sandsborg, hon kan vara påverkad.
För en gångs skull tvekar trafikledaren ett ögonblick innan han skickar vakterna. Samma förare har tidigare på morgonen bett om vakter fyra gånger för att en person sover i hans tåg. Jag slås plötsligt av tanken att han kanske har framkallat de övergrepp som vaktbolaget senare kommer att begå, enbart för att han har ett behov av att prata. Kanske är han en meddelsam person som i förarhyttens monotona ensamhet känner sig otillfredsställd? Lite senare hör jag honom på radion igen:
– Det står två misstänkta narkomaner på stationen Hötorget. De är ingen fara för tågen, men man borde nog skicka dit väktare i alla fall.
– Det är uppfattat. Väktare på väg (paus) klart slut.