Glänta 4.07

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Gläntaredaktionen  Inledning

Gläntaredaktionen har varit skakad under de senaste åren. I bokstavlig bemärkelse. Byggnaden där vår redaktion är inrymd har skakats av sprängningarna från arbetet med Götatunneln under delar av Göteborgs centrum. Efter sex års arbete invigdes så den 1,6 km långa tunneln sommaren 2006. Det hela lär ha kostat 3,2 miljarder kronor. Ett av skälen till detta grävarbete var att man ville få bort den trafikled som skar av tillträdet till älvstranden. Därför var det med visst bryderi vi iakttog det som växte fram på den frilagda ytan: en ny trafikled. Parkeringsplatser. Skillnaden mellan yta och underjord är inte alltid så stor. Ytan är segare än väntat; underjorden är svårare att nå än man kan ana.

Att vi intresserar oss för underjorden beror inte bara på Göteborgs märkliga stadsplanering. Detta nummer utgår i vissa delar från ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt initierat av Museion vid Göteborgs universitet. Några av bidragen som följer baserar sig på dess resultat – arkeologiska, mikrobiologiska, religionsvetenskapliga mm – och publiceras här i annan form. Finns det något som förenar dem? Något som håller samman även numrets övriga inslag? Kanske inte. Människor har sina olika skäl att gå under jord. Några av oss gör det tillfälligt, för att förflytta sig från en plats till en annan, eller för att tjäna sitt levebröd; andra mer långvarigt, för att på olika sätt skydda sig från livet ovan jord, finna flyktvägar eller fristäder. I båda fallen utgör underjorden inte bara en förlängning av tillvaron på ytan, utan också en helt egen sfär som tillhandahåller något som ytan inte kan erbjuda.

Det är förmodligen därför underjorden sätter igång vår fantasi. Vad är det som händer där nere egentligen? Det är den frågan i stort sett alla inslag i numret söker ett svar på. Daniela Ibáñez låter sig guidas av unga män på moped, Hanna Hård borrar sig ner i ett författarskap, Ana Valdés minns tunnelplanerna i fängelset. Ingen av dem når ända fram. Delar av underjorden förblir i det fördolda, från det ännu knappt utforskade mikrobiologiska liv som Karsten Pedersen skriver om, till de politiskt subversiva verksamheter och ockulta rörelser som Stellan Vinthagen och Henrik Bogdan närmar sig. Men det underjordiska rummet kan också bidra till att exponera det som döljs på ytan. För Lisi Raskin framstår tunnelbanan i detta sammanhang som ett gigantiskt panoptikon; ur Ola Nilssons tunnelbaneförarperspektiv är den snarare en förtätad arena för samhällets bortträngningar. Något av samma funktion har underjorden i Adriana Muñoz diskussion om det arkeologiska grävandet efter juntans offer i dagens Argentina.

Men även när det underjordiska är tillgängligt är det inte alltid så lätt att tyda – de berömda flertusenåriga grottbilderna i södra Frankrike har utsatts för en mängd tydningsförsök, men har de egentligen fört oss närmare sanningen? Mats Rosengren följer en lika famlande som fascinerande diskussion. Ytans komplexa relation till sin undre värld visar sig även i den omdiskuterade flytten av Kiruna, där underjorden på ett påtagligt sätt bestämmer hur livet ovan jord ska organiseras. För de kvinnliga vietnamesiska gerillasoldater som Erik Pauser intervjuat kom ytan och underjorden snarare att bli allierade – de trånga tunnelsystemen blev det främsta vapnet
i kampen för ett befriat land.

Den parkeringsplats som nu breder ut sig utanför vårt redaktionsfönster är bara temporär, säger man. Som om något annat vore möjligt. De flesta ytor ovanför tunneln betraktas alltså som tillfälliga, i väntan på en planerad men ofinansierad järnvägstunnel. Planerad har denna varit länge, men som det ser ut nu får den inte riktigt plats. Framför allt inte dess mynningar. Om den ska byggas måste ytan göras om igen, bland annat måste förmodligen Operan – som byggdes 1994 – liksom en hel del annat flyttas. Alltså kan man förmoda att de temporära undantagszoner som i vardagligt tal kallas parkeringsplatser därför kommer att fortsätta breda ut sig och permanentas under det kommande decenniet. Tills det blir dags för ett nytt underjordiskt projekt, och nya temporära lösningar. I ett tillräckligt långt perspektiv skiljer sig det mänskliga tunnelbyggandet kanske inte så mycket från mullvadarnas i Nikanor Teratologens essä. Underjorden finns där – vad ska man göra annat än gräva sig ner i den? Man kan ju, förhoppningsvis, vända upp igen om man blir rädd.

Glänta