Glänta 4.04

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Marcia Sá Cavalcante Schuback Litteraturen i landsflykt från filosofin

Vem är jag att tala om Gombrowicz och exil? Jag är varken författare eller litteraturvetare. Jag är varken polack eller slavist. Jag är latinamerikan men kommer inte från Argentina, Gombrowicz ”andra fosterland”. Jag kommer från Brasilien, det enda icke spansktalande landet i Latinamerika och Gombrowicz har inte direkt något förhållande till Brasilien. Men jag är filosof. Jag säger ”men”, eftersom filosofin för de flesta är den traditionella plats där jaget, det individuella, det tillfälliga, har en tendens att bytas ut mot universella begrepp, mot allmängiltiga påståenden, mot generella världsåskådningar, mot kroppslösa idéer. För de flesta är filosofin den plats där vi egentligen inte längre behöver använda ordet ”jag” men ändå kan känna oss säkra i en sorts vi-diskurs, i ett allmängiltigt vetande. Filosofin anses således vara formen för våra generaliseringar. I och med att vi har en bild av filosofen som en specialist på det allmänna lurar vi oss lätt att tro att filosofen kan tala om nästan vad som helst.

Denna bild eller snarare form av filosofi förföljer Gombrowicz, såsom en skugga kan sägas förfölja en kropp. Hans passion för filosofiska diskussioner ända fram till sina sista sjuka dagar – när ”endast filosofin kunde mobilisera hans ande”, som hans hustru Rita berättade – verkar strida emot hans skarpa kritik mot filosofins inburande begrepp, mot filosofins abstraktioner, generaliseringar och formaliseringar. Trots sin kritik tillskriver Gombrowicz den filosofiska existentialismen det ofrånkomliga värdet av att ha framställt en ”viss människo-struktur, resultatet av den kanske allra djupaste, allra slutgiltigaste konfrontationen mellan medvetande och existens”, som han hävdar i Dagboken. Trots sin kritik erkänner han att sin Ferdydurke är ”existentialistisk ända in i märgen”. Men även så betraktar han existentialismen som en förföljelse, som något som ”tränger in” i hans existens, som ”vill invadera” honom totalt, som vill ”genomsyra honom i sin djupaste existens”. Filosofin i sin bästa form – som för honom är existentialismen – förföljer honom. Gombrowicz flyr från den. Gombrowicz, såsom jag tar honom till mig, är litteraturen i landsflykt från filosofin. Ferdydurke slutar med orden: ”Jag flyr med trynet i händerna”. Med trynet i händerna flyr litteraturen från filosofin i en ”offensiv flykt”. Gombrowicz beskriver denna flykt som en desertering – ”ingen kan ana det omätliga i min desertering”. En mäktig bild av denna offensiva deserterande flykt, som han kallar för ”konstens flykt”, är kondorens skugga som breder ut sig över marken.

I sin landsflykt från filosofin beskriver Gombrowicz litteraturen som en exil, som en livsform som skulle ha börjat efter att Platon hade utvisat poeterna från sin filosofiska stat. Dagboken liknar en utanförskapsröst i förhållandet till Platons filosofiska stat. Men det märkliga är att Gombrowicz själv utvisar poeterna från litteraturen. Han skriver polemiken ”Mot poeterna” med samma passionerande kritik som Platon gör i Staten. Gombrowicz är mot poeterna i och med att de konstnärligt beter sig som blotta efterbildare – mimetiker. Poeter lider av samma blindhet som bildkonstnären. Poeterna är formalister, dvs de efterbildar bilder, de efterbildar produkter och former, och glömmer processer. Gombrowicz polemik mot filosoferna och mot målande efterbildande poeter sänder tillbaka poeterna till staten och tvingar litteraturen till en frivillig om än oundviklig landsflykt. Den filosofiska-poetiska staten kastar inte ut litteraturen. Tvärtom. Den förföljer litteraturen, den vill förföra litteraturen med sina rationella och sinnliga formaliseringar. Det är litteraturen som tvingar sig att lämna denna stat, som väljer att desertera, att fly med trynet i händerna – i ett frivilligt förjagat tillstånd.

Det är formen som förföljer litteraturen. Filosofin och poesin är för Gombrowicz formaliseringens och generaliseringens tvång. Gombrowicz – eller snarare litteraturen i landsflykt från filosofin och poesin – förstår sig själv som en exil från formen. ”Den verkliga striden inom kulturen… är inte mellan fientliga sanningar eller skiljaktiga livsstilar. Det viktigaste är inte heller den andra antinomin: kultur-vildhet, kunskap-okunskap, ljus-mörker… den eviga, mest drastiska, den oläsligaste tvisten är den som förs inom oss av våra två grundläggande strävanden: det ena vill ha form, gestalt och definition, det andra värjer sig mot gestalten, det vill inte ha formen”, som vi läser i Dagboken. Exilen är ett förjagat tillstånd, en utdrivning om än inte riktigt från fosterlandet, från Polen, föräldrahemmet, utan från formen, från formaliseringstvånget. Fosterland, föräldrahem, förflutenhet, ursprung, ”därifrån” – alla dessa ord översätts i Gombrowicz författarskap till detta innehållslösa ord: ”form”. Alla dessa ord neutraliseras, uppnår en ”nollgrad” för att använda lingvistikens figur. Exilen som geografisk kategori neutraliseras. Geografin upplöses till förmån för en – vad jag vill kalla – existensgrafi. Det är inte jorden som ska mätas. Det är existensens gordiska knutar som ska beskrivas. Exil uttalas inte längre i termer av platser, nationer, kulturella gränser utan i existentiella termer: ”Har en människa någonsin vistats någon annanstans än i sig själv?”, frågar Gombrowicz med eftertryck.

Men vad är självet? Vad för sorts plats är detta ”i sig själv”? Det är människan i människan. Och människan i människan, mänskligheten, som Gombrowicz använder filosofiskt mot filosofin, är funtad så att den ”ständigt måste definiera sig själv och ständigt försöker komma undan sina egna definitioner”. Mänskligheten framträder här som en konflikt mellan formen och jaget. Formen är den våldsamma prokrustesbädden, den som skär ner jagets huvud, jagets fötter, dess tänkande, dess förbipasserande. Formen skär ner jagets förjagande av sig själv, jagets oordning, orenhet, slump. Den slår bort jagets ferment och dess jäsning. Exilen i Gombrowicz litterära semantik betyder inte bara ett förjagat tillstånd utan även jagets överlevnadsvillkor. Enligt Gombrowicz kan jaget endast överleva i ett mellanläge, i en halvform, i det oförutsebaras, överraskningens, sfär, i en ”distans mellan människan och hennes gestalt”. För att kunna vara ett jag, menar Gombrowicz att jaget måste lämna olika former av sociala, konstnärliga, kulturella existenser, och samtidigt överge all sorts bekantskap, hemmakänsla, familjaritet, trygghet och förtrogenhet i förhållande till allmängiltiga former. Jaget kan endast hitta en plats i mellanlägen, i ”mellanmänskligheten”, i distansen från all sorts sam-kon-formismer. Endast i detta ständiga avsägande av form kan jaget skapa form, vara en kreativ kraft, vara transformist. Emigrera betyder således att uppnå distans, att uppnå andlig frihet i och med att jaget utsätter sig för att förlora allt och bli bortglömt av alla. Exilens ekvation är hård och nästan omöjlig: bortglömd av fosterlandet, icke erkänd i emigrationslandet. Dödförklarad från ursprungets sida, skuggtillvaro i främmandelandet. Anklagad för desertering från ena sidan, beklagad som otillräcklig från den andra. Denna omöjliga ekvation löses genom skuldens stränga mått – den som emigrerar är samtidigt skyldig till förhållandet till fosterlandet som syndens föremål i exilen. Gombrowicz frivilliga fast oundvikliga landsflykt var ett försök att fly exilens grymma ekvation i och med att den litterära emigrationen innebär en helt annan mätning. Författaren, säger han, mäts med ”den nästan totala ensamhetens mått”. Exilens regel blir således: fly inte från dig själv; koncentrera dig på dig själv; koncentrera dig på din radikala, ofrånkomliga distans från dina former, en distans som är oändlig, kosmisk, och liksom kosmos omöjlig att behärska.

Jag flyr alltså är jag. Jag flyr inte från mig själv utan till mig själv och på det viset erkänner jag att i begynnelsen var formen, det som bortrövar mig från mig själv. Frågan ”var är jag?” ersätts med en annan, nämligen ”vem är jag?”. Med denna fråga uppstår den dubbla nödvändigheten: att lämna början och ursprunget, att lämna den givna formen mot ständigt nya och förändrande former, mot den skapade formen. Formens dialektik hos Gombrowicz är betydligt mer romantisk än nietzscheansk. Den står mycket närmare Schillers estetiska brev än avgrundens existentialism eftersom den ifrågasätter allt utom sin fundamentala grund – den obskyra idén om jaget, den tveksamma idén om att individualitet är det mest lämpade begreppet för att uttrycka människans faktiska liv. Vi kan se att det jag som nämns i Dagboken på samma gång är Witold Gombrowics eget och ett annat. På samma gång den historiska Gombrowicz och en fiktiv. Jaget är en mask, ett uttryck, en fiktiv empiri, en empirisk fiktion, ett ”sileptiskt jag”, som Leonard Neuger kallade det. Men det som Gombrowicz inte lämnar bakom sig är idén att det finns någonting äkta, ett autentiskt, empiriskt jag bakom sina masker, bakom sina former och simuleringar, även om detta sanna jag visar sig vara en ouppnåelig och outsägbar nostalgi. Kanske är det därför som Gombrowicz kan leva så många år i Argentina. Han lever som en polack i exil men tar aldrig riktigt plats som människa i Argentina. Han kom aldrig fram till Argentina. Han var den som kom från Polen. Han lämnar inte Polen. Han tar hela tiden med sig Polen – formen, det bortlämnade paradisiska infernot, likt den som efter att ha överlevt ett skeppsbrott fortsätter att gå med räddningsplankan under armen. Därför är blickriktningen i Dagboken så egensinnig. Dagbokens jag har ett öga för mycket, ett tredje öga, ett sokratiskt-filosofiskt-existentialistiskt öga som befinner sig utanför jagets kropp och som ser på den. ”Det här är jag tio år senare… Jag beter mig som om han (det vill säga jag) såg mig. Men samtidigt ser jag honom när han satt här, kanske vid samma bord. Därav det förfärliga i detta dubbelseende som känns som brusten verklighet, någonting outhärdligt – som om jag såg mig själv i ögonen”. Detta utifrån blickande på sig själv, denna från Polen, från ursprunget, från formen kommande blick tvingar jaget till en splittring: att vara här endast såsom den som kommer utifrån och inte vara där eftersom den kom därifrån. Detta ”därifrån kommande” är det permanenta tredje ögat, ett han, en tredje man som följer och förföljer jaget. ”Om han – jag – var hjälplös vid sådana tillfällen så var det inte alls därför att han – jag – inte var situationen vuxen”. Det som stöter mig i detta förjagade jag är att det inte finns någon plats för ett du i jaget. Argentina finns på sätt och vis aldrig i Dagboken. Argentina börjar finnas när Gombrowicz lämnar Argentina. Han vill älska Argentina. Te quiero. Inget Argentina, inget du, ingen kärlek – detta är jagets mörka hjärta eftersom kärleken är den radikala erfarenhet där jaget inte längre kan avsättas som ett ursprung eller en ankomst, som början eller slut. I kärleken lämnar jaget inget förutom sig självt. I kärleken är det jaget som lämnas över till den andra. I kärleken är det som lämnas bort jagets vilja till gripande och begripande. Kärleken kan inte gripa eller begripas. Kärleken vill inget. Till skillnad från de flesta av exilens ”sorger” har kärleken inget med ägandet att göra. Den kan enbart röra vid, som en blomma utan varför.

Jagets förjagade tillstånd, det adamiska jaget, når i Dagboken sin paroxysm – jaget kan inte lämna detta lämnande från formen, från paradiset, från Polen. Jaget blir bofast i denna flykt och exilen förvandlas till en ny formaliserande stad. Att inte kunna lämna detta utifrån-blickande öga – jagets öga – utgör vad jag skulle vilja kalla för Gombrowicz eurocentrism, den överstrukturerande formen för hans forms dialektik, en strid mellan form och jag. Gombrowicz eurocentrism blir tydlig när han beskriver Argentina som en omogen barndom, när han klandrar de argentinska författarna för att inte har formats ur Argentina utan för att ha missformats ur deras omdefinierade, obestämda, odramatiska jag, exempelvis när han refererar till Borges. Eurocentrismen betyder
att inte kunna leva med närvarande ögon utan endast se på livet med ett utifrån blickande öga – ett öga som inte ser utan endast projicerar. Det är denna eurocentrism, denna självrefererande centrism som Nietzsche ansåg känneteckna den västerländska filosofin, den teoretiska, vetenskapsjagande människan. Dess fundamentala drag är just oförmågan att glömma, att blunda, att se med nattens mått, att låta sig leva, att ge sig hän åt livets liv. Dess fundamentala drag är just horror vacui, paniken inför intet, inför att inte ha, att inte äga, att inte vara, att inte kunna. Paniken inför oförmågan att i intet inse en kreativ kraft, att i intet inse det som Emily Dickinson en gång sade, ”kraften som förnyar världen”. Gombrowicz gjorde anspråk på exilen i jaget, i subjektivitetens gordiska knutar, på den egensinniga platsen för ett ”därifrån kommande”, på en ifrån form kommande blick. Min fråga är om Gombrowicz, dvs litteraturen i landsflykt från filosofin, verkligen har lämnat filosofin eller om exilens semantik inte utgör den mest filosofiska av all semantik. Frågan är om filosofins vilja till formalisering och generalisering inte i sig själv just är en flykt, ett förjagat tillstånd som vill lämna bakom sig och därigenom kontrollera livets outgrundliga närvaro, livets mysteriösa okontrollerbarhet. Vad skulle hända om människan istället för att fly skulle stanna kvar i livets outgrundliga närvaro, på de otaliga vägar utan spår som gör livet levande? Vad skulle hända om människan stannat kvar i sitt förbipasserande utan att vilja uttrycka det, utan att vilja föreviga det? Jag tror att människan inte längre skulle se sig själv i ett jag – vare sig cartesianskt eller existentialistiskt. Hon skulle se sig själv i bärandet av stenar, i ristandet av spår, i skrivandets gång, i skeendets liv. Inget jag, endast ett närvarande, ett oändligt ändligt bejakande av livets konkretion.



Denna text presenterades första gången under rubriken ”Exil” den 15 november 2004 som nummer sex i serien ”Gombrowicz: måndag” på Södra Teaterns Kägelbana i Stockholm.