Glänta 4.04

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Steve Sem-Sandberg Exilens blickriktning

Åren omedelbart efter 1989, det må förlåtas mig, irrade jag mycket omkring i Warszawa på jakt efter Witold Gombrowicz. Ja, kanske inte efter Witold Gombrowicz själv, utan snarare hans ande. Någon rest eller något spår av den frustande vitale Förkrigsgombrowicz som jag föreställde mig hade suttit på konstnärskafeerna i den polska metropolen och trätt med vänner och ovänner och litteratörer av alla möjliga slag.

Irrandet må som sagt förlåtas mig: Omvälvningarna detta nådens år 1989 var ju till sin omfattning och konsekvenser så enorma att de borgade för ett tankefel. Inte bara jag, också många andra, betraktade kommuniståren och krigsåren dessförinnan som ett lock eller som ett cementblock som det nu bara var att lyfta bort för att få syn på den kulturellt rika och mångsidiga förkrigstiden. Vi såg inte vidden av förstörelsen utan trodde att det förflutna skulle gå att tina upp igen. Som en trilobit i ett fruset ishav.

Visst är det frestande – att tänka sig att det fortfarande skulle finnas levande avtryck kvar av 30-talets Warszawa. Av Bruno Schultz, innan han mördades. Av hans vän Witold Gombrowicz innan han klev ombord på ångaren Chobry för att i tjugofyra år – eller närmare besett 8395 dagar – vistas i exil i Buenos Aires: denna “lägerplats för sex miljoner, invandrare från jordens alla hörn“, som han kallar staden i Dagboken.

I en fin essä, ”The Condition We Call Exile”, har Joseph Brodsky, också han en känd emigrant, beskrivit vad det innebär för en författare att hamna i exil. För det första blir författaren berövad sitt naturliga sammanhang. Från att ha varit en uppburen, kanske till och med hyllad författare är han nu utslängd i den stora massan. Han är en människa vilken som helst som sitter med sitt kaffe där vid kafébordet. Vilket kanske borde ge författaren en lektion ödmjukhet. Något som dock sällan sker, inskärper Brodsky. När träffade du senast en genuint ödmjuk författare?

I stället söker författaren sin plats i en krets av ”andra i exil drivna författare”: På kort sikt skänker detta honom återupprättelse och därmed också tillfredsställelse. Men på lång sikt är detta förgörande för författar identiteten. En författare vill ju bli bedömd utifrån sitt eget verk, inte hopklumpad och jämförd med andra författare i exil. Vad han och de har gemensamt är inte sin upphöjelse och sin storhet utan bara det triviala faktum att samtliga berövats sitt hemland.

För det andra, och det följer möjligen av det första, är författaren i exil en ”retrospektiv och retroaktiv varelse”. Han har huvudet vänt bak och fram och ”med tårarna rinnande nedför skulderbladen” – som Brodsky uttrycker det – blickar han tillbaka på den förflutna guldålder som rådde innan han drevs eller gick i exil. Vilket är lika förödande det. En författare behöver levande materia att arbeta med, inte dött stoff.

För det tredje är författaren i exil ofta sjukligt fixerad vid vad Brodsky kallar hans Stora Ögonblick. Det Stora Ögonblicket är det ögonblick då de fientliga makterna slutligen gaddade sig samman mot honom och drev författaren över gränsen. Eller om det möjligen var författaren själv som tog steget i akt och mening att skydda det fria ordet. Eller om han bara åkte hemifrån för att han trodde att han skulle få det bättre någon annan stans.

Oavsett orsak finns det från och med nu en gigantisk tröskel i författarens liv; livet är från och med nu uppdelat i två artificiella hälfter: livet före och efter Exilen.

 
OM MAN VILL kan man läsa Gombrowicz Dagbok som ett enda fortgående uppror mot Brodskys tre teser om exiltillståndet. Det är ett uppror som pågår varje dag, på snart sagt varje sida av denna tusensidiga volym.

Redan tidigt i Dagboken föreläser Gombrowicz för sin rumänske, likaledes i exil drivne författarkollega E M Cioran. Man bör inte se exilen som ett deprimerande tillstånd av förlust, förflackning och förskingring, menar Gombrowicz. Exilen bör man tvärtom se som en ”möjlighet”, en enastående möjlighet dessutom:

”Ett lands intellektuella elit kastas ut ur landet. Den kan
nu tänka, känna och skriva utifrån. Den uppnår distans.
Den uppnår en oerhörd andlig frihet. Alla bojor brister.
Man kan vara mera sig själv. I det allmänna virrvarret
ger de gamla formerna vika, man kan mera hänsynslöst
ta sikte på framtiden.”

Och vad fixeringen vid det gamla goda livet i det gamla hemlandet beträffar borde den intellektuellt
vidsynte ha gjort upp sådant trams och joller för länge sedan. Så här formulerar han saken i sitt
alldeles egna ”tal till nationen – hållet vid en bankett i herrskapet X:s gästfria hem, årsslutet A.D. 1953":

”Då helgtid nalkas vill ni med tårar vattna minnenas
blomstersängar och suckar bitterligen efter hemtraktens
kära platser. Gör er inte löjliga, sjåpa er inte... Vad gör
det att ni inte vistas i Grodno, Kutno eller Jedlinsk? Har
en människa någonsin vistats någon annanstans än i sig
själv? Ni är hemma hos er även om ni skulle befinna er
i Argentina eller Kanada, ty fosterlandet är inte en plats
på kartan utan människans levande väsen.”

Och så till sist, vad gäller det Stora Ögonblicket:

”Den stund då livet klyvts i två hälfter. Tröskeln. Det
ödesdigra Ögonblick då Den Store Författaren tar
Steget över Landgången för att bli Någon annan
Någon annan stans.”

Dagboken är full av återblickar på livet som det levdes förr, i Polen före kriget. Några återblickar är nostalgiska, flera ironiska; några rentav upproriska. Men om själva Ögonblicket, den där sommardagen 1939 när han klev på ångaren Chobry, är Gombrowicz ganska förtegen. Lustigt nog – och detta är en för Gombrowicz mycket typisk vändning – nalkas han det först när det är försent, först när han efter tjugofyra år och 8395 dagar i exil äntligen anträder resan hem.

Hem till Europa, närmare bestämt. Hem till Polen kommer Gombrowicz aldrig mer. De sista sidorna i Dagboken är fulla av funderingar kring frågor om hem och hemkomst. Möjligen finns det ett hemland. Gombrowicz går till och med motvilligt med på att det finns ett fosterland – ett ord han i Dagboken annars behandlar med en säregen blandning av fascination och avsmak. Men går det i samma utsträckning att för en enskild individ, och författare, tala om en hemkomst? Till vad kommer han i så fall hem, och från vad?

Det blir en rätt svajig överfart. Vågorna går höga utanför Latinamerikas östkust. De flesta av passagerarna ombord ligger utslagna i sina kojer och kräks. När Gombrowicz simmig i buken och med feberaktig svikt i knäna äntligen kommer upp på däck igen händer följande: han får syn på ett öga som ligger på en av däcksplankorna. Ett riktigt öga, ett människoöga – han går fram till en av de sjömännen som står vid lejdaren och tuggar tuggummi:


”Jag frågade honom.
’Vems öga är det här?’
Han ryckte på axlarna.
’Vet inte, sir.’
’Har det ramlat ut ur någon, eller har någon tagit ut
det?’
’Såg inte, sir. Det här legat här sen i morse. Jag borde väl
ha plockat upp det och lagt det i en ask, men jag får inte
lämna lejdaren.’
Jag skulle just återuppta min avbrutna marsch till hytten
när en officer dök upp vid en lucka.
’Det ligger ett människoöga här på däck.’
Han blev livligt intresserad: ’Det var som ff… jää... Var
då någonstans?’
’Tror ni att det har ramlat ut eller att någon tagit ut det?’”

Gombrowicz upprepar detta inte mindre än två gånger – ’tror ni att det har ramlat ut eller att någon
tagit ut det?’ – för att verkligen inskärpa att ögat inte hamnat där av en slump. Det Stora Ögonblicket har alltså bokstavligen beståtts med ett Öga, och en Blickriktning.

Och titta nu, så ska vi se vad som händer:
Inte mindre än två gånger – först som en reminiscens, sedan som en ytterst levande vakendröm – beskriver nu Gombrowicz hur de två skeppen, det som för honom från Polen och Europa till Argentina och det som för honom tillbaka ”hem” igen korsar varandra. Mötet sker mitt ute i Atlanten, någonstans i höjd med Kanarieöarna. Den sjösjuke Gombrowicz kan inte sova, han går upp på däck, och vad kommer här, om inte Chobry med den emigrerande 35-årige Gombrowicz ombord:

”Genast gled han [båten] in i ett dimmoln, dök upp på
nytt, fast jag tittade inte, hade snarare blicken fäst vid
vattnet... eftersom jag visste så väl att detta inte hände,
att det inte fanns, jag föredrog att inte titta, men mitt
icke-tittande liksom bekräftade hans närvaro. Intressant,
vad? Att icke-tittande kan vara en sorts tittande.”

Förstår ni nu den fulla betydelsen av detta på däcket liggande öga? Alltihop handlar om hur vi ser och hur vi förhåller oss till det vi ser. Och nu sker omkastningen av perspektiv- och blickriktning: Den återvändande Gombrowicz tycker sig nu plötsligt ”minnas att jag faktiskt, när jag för åratal sedan seglade på ’Chobry’ till Argentina, en natt i närheten av Kanarieöarna, inte kunde sova och gick upp på däck i gryningen för att stirra på havet... och liksom sökte någonting.”

Detta är Gombrowicz credo. I dimman på havet möter den äldre Gombrowicz den yngre och den yngre spanar ut i diset och tycker sig skymta den äldre. De är som bröder för varandra men de känner inte varandra. De vet ingenting om sina respektive öden. Den äldre Gombrowicz kan lika återfinna den yngres rädslor och förhoppningar som den Yngre kan säga något om vad som kommer att ske med den äldre.

Och precis när detta är sagt knäpper Gombrowicz igen låset om asken. Det nyss beskrivna mötet är ingen dröm, utan snarare en tankekonstruktion: ”för jag upptäckte att jag höll på att fabricera det åt mig av skäl som vi redan har talat om, nämligen arkitektoniska. Vilken mani: man stirrar ner i en glaskula, i ett glas vatten, och till och med där ser man någonting framträda ur ingenting, form...” En liten handledning i hur man bär sig åt för att skriva litteratur, komplett med inlagt berättarperspektiv och allting.

Ögat. Glaskulan genom vilken det förflutna eller det framtida ödet framträder. Glaskroppen genom vilken vi framkallar de litterära schimärerna.

SKA MAN DÅ av detta dra slutsatsen att ”exil” enligt Gombrowicz är ett fullkomligt meningslöst begrepp?
– Nej. Så långt är inte ens Gombrowicz beredd att gå. Han har ju trots allt i flera decennier, huvudsakligen
per korrespondens, aktivt deltagit i diasporans liv. Dagboksnoteringarna, den litterära polemiken och räfsten med den statstotalitära regimen i hemlandet, har han först låtit publicera i exiltidskriften Kultura. Han har en position att befästa och försvara, en position som till stor del betingas just av det förhållandet att han befinner sig i exil.

Dessutom finns det ju ett annat förhållande att ta i beaktande. Analogt med det av Gombrowicz så ofta citerade förhållandet att ”vem som helst kan skriva litteratur i dessa dagar”, kan ju också vem som helst drivas i landsflykt. Men det är inte vilken författare som helst förunnat att ”leva i exil”. Begreppet exil får här en stark positiv laddning. ”Författaren G. levde och verkade större delen av sitt liv i exil...” Personligen har jag svårt att tro att aristokraten Gombrowicz, fåfäng och stilmedveten som han var, skulle ha kunnat värja sig mot det attraktiva
i den formuleringen.

Vad han däremot vänder sig mot är den i hans ögon både slappa och patetiska synen på exilen som ett ”fall” i närmast biblisk mening. Hellre än som ett fall bör man se exilen som en form, och då med den särskilda betydelse som Gombrowicz tillskriver begreppet. En form är ingenting fixt och färdigt, utan något som är betingat av en situation, ett möte: en livsomständighet. Också som form kan exilen vara trång eller vid, utvidgande eller inskränkande, behaglig eller obehaglig. Det rör sig med andra ord inte om någon biblisk konstant utan om ett tillstånd som rymmer begränsningar såväl som möjligheter men som hela tiden är i vardande. Blir vad vi gör det
till, som vi skulle säga i dag.

Mot denna form, exilens form, måste man ta strid precis som man måste ta strid mot alla andra former. Eller som Gombrowicz uttrycker det i en vits: ”Vad är det för skillnad mellan emigrationen och en sillburk? – Att emigrationen inte mår så bra av att vara hermetiskt tillsluten.”

Alltså. – Bryt upp locket. Släpp in friskt syre i burken.

Allt enligt receptet att det är bättre att leva och dö i takt med sin egen tid än att förfaras som monument i all avskildhet. Livskonstnären Gombrowicz får sista ordet: ”Var vi är kan vi inte göra så förskräckligt mycket åt.
Men vad och vilka vi är - det kan vi variera i all oändlighet.”