Glänta 4.04

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Göran Dahlberg Inledning

I slutet av september förra året läste konstnären Esther Shalev-Gerz i Le Monde en dittills opublicerad intervju med den franske filosofen Michel Foucault. Han talar om sin tid i Sverige, om hur den födde frågor om motsättningen mellan att tala och att skriva, och mellan att tala och att lyssna. Esther Shalev-Gerz skickade intervjun till oss eftersom vi just inlett ett samarbete kring hennes projekt ”Första generationen”, vilket handlar om människor som flyttat till Botkyrka från andra delar av Sverige eller världen i övrigt, och om deras relation till den plats där de nu lever. Ett trettiotal inflyttade intervjuas och avbildas när de lyssnar till sina egna ord, till sin egen röst.

När man ser någon som säger något som man förstår kan allt verka enkelt igen: om man frågar någon något så svarar någon förmodligen något. Det är svårare när man måste förlita sig enbart till hörseln. Men det kan också innebära att man inte blir så rädd för tystnaden. Svårigheten att tala med dem runt omkring samtidigt som man försöker lyssna till någon från andra sidan, står i fokus för Nikita Dhawans genomgång av tystnaden i olika situationer och teoribildningar. Foucaults ord om att språket alltid är för mycket eller för lite, leder henne vidare till faran med att en berättelse som uppstått som ett motstånd riskerar att tysta dem i vars namn den gör anspråk på att tala. Det gäller att hitta den där balansen mellan att (inte) vara tyst och att (inte) tala. En av teorierna om varför vi inte har fått kontakt med invånare från någon annan planet är helt enkelt att alla lyssnar – och detta allt noggrannare sägs det – men ingen sänder.

I intervjun talar Foucault om hur främmande han kände sig i Sverige de där åren i mitten av 1950-talet. Under denna tid utspelar sig bland annat den redan legendariska historien om hur han avråddes från att lägga fram sin historia om vansinnet som avhandling vid Uppsala universitet. Men detta att människor inte förstod sig på hans sätt att skriva liksom han inte heller förstod vad folk omkring honom sa, fick honom samtidigt att upptäcka ”skrivandets diskreta charm”. Om att avståndet till och oron för sitt modersmål kan leda till skrivandets återkomst, vittnar också poeten och antikforskaren Jesper Svenbro som sedan många år är verksam i Paris. För ett par år sedan kunde man läsa om hans dotter Anna som när hon fyllde 22 år förlorade sitt svenska medborgarskap. När hon ville få tillbaka det kallades hon till ambassaden för att fastställa ”graden av anslutning till Sverige”. Hon berättade hur hon lärt sig svenska bland annat från Lilla fågelboken och förutom att redogöra för sina kunskaper om svensk kultur – kräftskivan, midsommarfesten, smörgåsbordet – fick hon också sjunga om de små grodorna. Och så får hon tillbaka sitt svenska medborgarskap.

Exilen är en form som man måste ta strid för, menar Steve Sem-Sandberg efter att ha läst författaren Witold Gombrowicz, som tillbringade 24 år av sitt liv i exil i Argentina. Han pekar på det människoöga som, i Gombrowicz dagbok, ligger på däcket till den båt som skall föra författaren tillbaka till Europa: ”Glaskroppen genom vilken vi framkallar de litterära chimärerna.” Marcia Sá Cavalcante Schuback tar upp samma öga: ett utifrån blickande öga som inte ser, utan endast projicerar. Exilen blir ett sätt för jaget att överleva och skapa nya former. För går det egent-ligen att komma undan det blickande ögat? Exilens egensinniga blickriktning?

En risk med att förlita sig till seendet och göra bilden till verklighet är att man -kanske inte längre kan urskilja sig själv och sitt begär. Virtualiseringen går allt snabbare och diskussionen om vad som representerar vad i skådespelssamhället har tagit ny fart i frågorna om vem som har rätten till vad. När vi bestämde oss för att översätta intervjun med Foucault till det språk som fått en sådan betydelse för honom ansökte vi samtidigt om rättigheterna till att publicera den. Foucaults diskussion om rätten till orden fick ny relevans när Le Monde till sist besvarade vår förfrågan genom att förmedla ett obönhörligt nej. Det forskningscentrum som förvaltar hans verk ansåg inte att några andra publiceringar eller översättningar kunde komma i fråga. I övrigt inga skäl.

Trots att hon betraktar översättning som mänsklighetens modersmål, menar Rada Ivekovic att det finns någonting som förblir outtalat även i en översättnings-situation, och det har att göra med erfarenheten att ha en kropp, men att inte kunna reduceras till den. I vår biopolitiskt strukturerade värld blir översättning till ett sätt att göra motstånd: det finns inget oöversatt tillstånd och identitet är bara ”ett övermått av jag”. Att inte översätta är krig. 

Foucault är död. Författaren är död. Vem har då rätten till hans ord? Den stora franska dagstidningen som publicerade ett utdrag ur intervjun på tjugoårsdagen av hans död? Det forskningscentrum som förvaltar hans texter? Det förlag som ger ut hans samlade verk? Radiostationen som med hjälp av två skådespelare har dramatiserat intervjun? Bolaget som ger ut cd:n med denna dramatiserade version? En situation som denna skulle kunna få den mest upphovsrättsivrande redaktör att bli pirat. Dagen innan detta nummer trycktes visade det sig istället vara en gammal dam i Paris, en arvinge, som hade rättigheterna. Hon kunde inte förstå varför vi inte skulle få trycka intervjun.