Kvällen kom, ett vingslag. Vi mötte Stellan och Dror, gick och åt kyckling, pratade. Dror är världens roligaste. Han visade olika möjliga taktiker vid en eventuell bordning genom att lägga upp bestick och pommes på bordet.

”Den här smörkniven är lastbåten och den här pommesen är passagerarbåtarna, okej?”

Vi satt på en uteservering vid ett litet torg där Atens anarkister tydligen brukar samlas inför demonstrationerna, som är centrerade kring ett annat, större torg som heter Syntagmatorget. Nötta banderoller i vinden, efter ett tag satte någon igång en högtalaranläggning och ”Paradise city” av Guns n’ Roses brusade ut genom lövverket över oss.

Dror talade om Judith Butlers föredrag i Stockholm för någon vecka sen, om etiken, om att stå upp för den Andres mänsklighet, den verkligt Andre, den monstruöse, obegriplige. Denne Andre måste solidariteten också nå, annars är den nästan ingenting. Sedan åt han upp pommesen en efter en.

”De skulle ju till Gaza”, sa jag.

”Jag är israeliska flottan”, sa han. Men bakom skämten finns ett allvar, förstås. Skräcken för att bli fängslad, eller värre. Jag tror det är värre för honom. Erik, facklig aktivist, hamnarbetare, en av passagerarna på årets resa, dök upp.

En rolig grej var att Faraj hade haft så mycket lock för öronen efter flygresan att han hade varit tvungen att köpa en mycket stark allergimedicin på ett grekiskt apotek, och kvinnan som hade sålt den till honom hade sagt att han måste ta den och sen gå och lägga sig direkt, men han tog den och gick sen och åt med oss istället, och man bara:

”Hur mår du Faraj?”

”Jag mår väldigt, väldigt bra. Jag mår… nog lite för bra. Jag borde gått och lagt mig, för jag skulle kunna… bara sitta och titta på duvorna där hela kvällen.” Skrattade. Han är mycket fin, har en mjuk, inkännande intelligens. Blir möjligen nästa ordförande för SSU.

Jag gick tillbaka till hotellet, till rummet som är som en bastu typ, man bara klibbar fast i sig själv och i lakanen och allting. Kollade runt på nätet, läste artiklar om Ship to Gaza. Några saker som jag verkligen inte orkar med:

1. Bemöta det underliga argumentet om att vi borde åka via Egypten istället för via internationellt vatten, när problemet som aktionen riktar sig mot är just att Gazas kust blockeras av Israel.

2. ”Åk till Syrien istället då”. Vissa e la helt goa i huvudet.

3. Egentligen lägga mig i hela det där getingboet överhuvudtaget.

På kvällen, efter solnedgången, som kommer snabbare här än i Sverige – plötsligt är det helt mörkt – svart, kokande luft – gick jag med Erik till Syntagmatorget, där han har varit flera gånger med grekiska hamnarbetarfacket. Några intryck, snabbt nedklottrade:

Märklig stillhet på gatorna kring torget, ett undersug som före en storm – skyltfönster, plastdockor i neonljus, deras armar invirade i färgade remsor. En grupp kravallpoliser under en gatlykta, lutade mot räcken i sin skyddsutrustning, bara deras ögon rör sig. Själva torget nu – motorcyklar och mopeder i rader, rader. Mängder av människor ute trots att det enligt Erik är lugnt i kväll jämfört med igår, då en stor omröstning hölls i parlamentet och protestanterna ville storma parlamentsbyggnaden. Banderoller med presidentens och vicepresidentens ansikten och texten: ”Employee of the year”. En megafon skränar någonstans, nu ser jag den, den verkar flyta över folkhavet, blåvita flaggor slår kring den, som dyningen –

Många unga människor. I en marmortrappa står en bandspelare och en kille breakar lite klumpigt, snurrar sakta runt på huvudet. Många äldre människor också, en del barn. En stor, lös hund stryker förbi, mellan två parkerade motorcyklar, och försvinner bort mot tältstadens fladdrande silverkupoler i det skarpt vita gatljuset – lyxhotellen runt omkring, med mörka fönster –

Överallt finns en sorts laserpekare som gröna, irrande eldflugor över asfalten, fasaderna, träden. Det påminner om en ravefest, på något märkligt sätt, det där gröna laserljuset. En ortodox präst går sakta över de nedklottrade marmorplattorna, en våg av stillhet runt honom. En punkare i bar överkropp släpar en färgglad, lång banderoll bakom sig över stenplattorna, den ser ut som en bruten, ensam fjärilsvinge –

Ett sorts gatans parlament pågår hela tiden på Syntagmatorget. Hundratals människor sitter ner på torget och några unga kvinnor går runt och delar ut lappar med turnummer till de som vill tala i mikrofonen som står uppställd, och de talar, människor, en efter en, livligt, gestikulerande, de debatterar, folk applåderar, de talar som om de för första gången någonsin de talade, som om språket föddes på nytt, befriat, och jag förstår inte ett enda ord men vill ändå stå här hela natten och lyssna, på människorösten –