Häromdagen

Vad ska en människa prata, skriva eller drömma om? Vad skulle kunna göra en människa tillfreds med allt lidande och all bekvämlighet i livet? 

Den bekvämlighet jag har i mitt liv, som jag tidigare inte såg eller kände eller uppskattade, tar nu över allt mer. Om jag tidigare höll på att sväljas av ett svart hål, håller jag nu på att upplösas av bekvämlighet. För att inte riskera att förlora mig, behöver jag hitta ett sätt att fly. 

Jag har börjat irritera mig på vädret, på att jag behöver tvätta min tränings-bh separat och på att läsa innehållsförteckningar på matvaror som jag nu kan välja utifrån vilken diet jag än föredrar. Jag är inte längre ute på gatorna på första maj eller åttonde mars. I Iran? Där missade jag aldrig någon av dessa högtidsdagar och jag såg till att ha sneakers på mig så att jag skulle kunna springa från polisen när de omringade oss. Kanske var det därför det var viktigt att demonstrera. Det var aldrig säkert, aldrig lugnt. I de situationerna kände jag, möjligen, att jag verkligen gjorde någonting. Och min mamma – jag ringer henne aldrig nu för tiden, jag skjuter upp det tills jag får ett sms där hon skriver ”Varför hör du aldrig av dig?”

Här är jag alltså igen, utmattad. Jag vill inte ha några nyheter, ingen aktivitet, ingen kreativitet, jag vill varken bli exalterad eller besviken. Jag är en kropp med två ögon, som stirrar ut genom fönstret på kyrktornet utanför. Statisk. Kyrkor är rätt statiska. Stora, tunga byggnader. Även om kyrkan används på andra sätt nu än förr, har den stått kvar på samma plats. Oavsett hur många gånger jag flyttar står det alltid en där, precis utanför mitt fönster.

Idag

Dagsljus, soligt, i sovrummet, de mörka gardinerna nerdragna, nästan lunchtid.

Vi kan väl äta nåt. Säger jag.

Ok, jag gör nåt gott åt oss. Säger han.

Gardinen åker upp och släpper in ett starkt vitt ljus. Från sängen ser jag himmel. Bara himmel. Inga träd som vajar i vinden eller kanten på någon klippa. Bara himlens släta bleka ansikte. Ser ut som en död kropp.     

–   Snälla! Dra inte upp den så mycket, det är för mycket himmel.

–   Ok, bättre så här? Han drar ner gardinen en bit.

Sanningen är att det inte finns något ”bättre”. Även om gardinen bara är lite uppdragen ser jag den bleka, orörliga bilden.

För lat för att lämna sängen och göra mig av med den döda kroppen som kastats in i rummet genom fönstret. Men jag måste upp. Varför, egentligen? Jag kan ligga kvar i sängen tills brunchen är klar. Jag kan kolla Instagram och se vad människor jag känner har ätit till frukost, eller hur gulliga deras barn är. Jag kan se var de var igår kväll, om de är öl- eller vinmänniskor. Jag kan hålla räkningen på deras koppar kaffe och på böckerna som de kanske eller kanske inte kommer att läsa idag, men som de lägger upp en bild på oavsett. Alla har ett liv, ett lyckligt liv, ett produktivt liv där de ägnar sig åt sådant de är intresserade av eller har talang för. Och det bara pågår. Nu börjar det bli för mycket. Jag borde gå upp.  

Nu

Inget i livet är så påtagligt som ensamheten. Den är verklig, orörbar, djärv och tydlig. Det finns inget sätt att inte lägga märke till den. Inget sätt att missförstå den på, eller gömma sig från den. Inget sätt att dela den. Jag hade en föreställning om att jag skulle kunna äta upp ensamheten och på det sättet göra mig av med den. Helt fel. Nu är den inuti mig, lever där. Äter av mig, växer i mig, men ibland lägger den sig för att sova. Då är det som himlen efter att det regnat (även om jag älskar regn) – molnen skingras, solen kommer sakta fram och allt är rent, glänsande och lugnt. Kanske finns det något sätt att få den att sova längre, men jag har ännu ingen aning om hur.

Ikväll

I slutändan är det bara en själv. Helt ensam.

Jag kan säga att jag har fyra nära vänner, så nära man kan bli. En av dem älskar mig. Jag vet det, och jag vet att jag älskar henne. Ibland röker hon dagens sista cigarett tillsammans med mig. Hon ringer mig med videosamtal, spelar sin favoritlåt för stunden, och om jag råkar ha en cigarett hemma så röker jag en också. Eftersom jag inte är någon rökare har jag ofta inte det, men hon vill ändå röka dagens sista cigarett med mig. Det är ett tecken på kärlek för mig, att hon vill röka tillsammans med sin favoritföljeslagare i ett annat land, för att riktigt kunna njuta.  

Ibland pratar vi om att vi önskar att vi kände oss attraherade av varandra. Då skulle vi kunna göra oss av med alla män som vi varit med och kommer att vara med, som vi förälskat oss i eller kommer att förälska oss i. De som sårat eller kommer att såra oss. Alla minnen av dessa män och alla framtider med dem. Som om jag skulle kunna ta den där bräckliga kroppen på min rygg, flyga iväg någonstans högt upp, spela hennes favoritsånger och röka en cigarett med henne.

Men, det finns ett men. Jag vet trots allt att jag, precis som alla andra, är ensam i det här livet. Helt och djupt ensam. Ibland ger insikten om detta mig kraft att leva mitt liv så som jag vill, så som jag skulle vilja vara. Samtidigt – ännu ett men – kommer en rädsla och en sorg med denna vetskap. Substantivet ”ensamhet” finns alltid där, och att jag vet detta om mig själv ger mig glädje. Den kan ge mig smärta, skräck, sorg, ångest, göra mig otålig och mycket mer än så, samtidigt finns en trygghet i botten, eftersom jag vet vad den är, var den är och hur den ser ut. Ensamheten.  

[2022-05-24]