Och de seglade | Glänta

Vi har börjat ha våra morgonmöten uppe på hotellets tak. Vi sitter i cirkel, röker dagens första cigaretter och dricker kaffe, medan Mattias informerar oss om den senaste utvecklingen i Frihetsflottans inre organisation, utspelen i media och krusningarna på utrikespolitikens scen.

Jag sov djupt i natt och drömde att jag grälade med någon, irriterat, frustrerat, och eftersom jag inte har duschat eller ens riktigt vaknat flimrar bilderna fortfarande under ögonlocken: violetta ansikten som grinande söderhavsmasker som stegvis försvinner i det skarpa, mjölkvita solskenet. Vi åker snart, om några dagar, men jag vet ännu inte om jag har en plats på någon av båtarna. På dagens morgonmöte får vi bland annat veta att även den irländska båten har blivit saboterad – i detta fall så grovt att den antagligen inte kommer att kunna åka. Eventuellt kommer vissa irländska passagerare – parlamentariker och viktiga journalister – ta platser från oss på de andra båtarna. Det gör mig ingenting. Mattias har erbjudit att ställa sin plats till förfogande. Jag flyter med strömmen, är beredd att åka, sitter där och lyssnar och tittar ut över Atens balkonger och kalkstensväggar. En väldig mängd teveantenner spretar mot himlen, som en grå sommaräng – som långa, brutna grässtrån. Sirener skär ibland upp ur gränderna, och sjunker sedan tillbaka. Det är redan oroligt där ute, i staden.

Jag talade med Stefan och Mattias om den speciella litteratur som skrivs här, igår när vi satt under träden på Paradise City. Jag sa att de bloggar och twittermeddelanden som skrivs här i Aten av oss som väntar på att segla ut över kanten är som en ny genre, en sorts hybridform av dagbok, informationskrig, avskedsbrev, poesi, vykort. Jag måste tänka länge på detta, när jag kommit hem.

Jag började skriva för att minnas, en kväll nere i de sista sommarlovens bärnsten. Stod på en balkong och såg ut över hyreslängorna, gatorna där jag vuxit upp, basketkorgen, träden. Ville minnas det.

Jag läser dessa dagar om den västafrikanska jalin, en traditionell poet som känner till folkens urgamla sånger men också kan sjunga om samtida händelser och improvisera sånger kring det som finns omedelbart för handen. I vissa områden är yrket ärftligt. I exempelvis Mali var varje familj av jalis dessutom knutna till en viss krigarfamilj.

Min far sa till mig en gång: ”Mitt största misstag i livet var att jag väntade på att livet skulle börja. Jag väntade på att Idi Amin skulle störtas så att jag kunde återvända hem. Amin störtades, men en annan galning tog makten. Jag väntade. En annan tog makten, och sedan en annan.”

Jag hör senare Faraj säga till en dokumentärfilmare om denna väntan: ”Folket i Gaza har väntat i fem år. ”

Igår gick jag och Erik åter upp mot Syntagma. Gatan var avspärrad av kravallpolis, demonstranter klädda i gas- eller skyddsmasker bröt loss stycken ur gatan och kastade dem upp längs gatan, ryckte framåt. Men jag är inte deras jali, jag sjunger inte om dem. Vem tillhör då min röst? Jag vet inte än. Inte bara mig själv, längre. Jag skriver om denna resa som går i en riktning som ännu inte finns, en riktning som vi alla tillsammans kommer att skapa, om våra kroppar och båtar inte slås sönder.

Nu avslöjas lögnerna. Det avslöjas att den rapport från Röda Korset som våra kritiker gång på gång har citerat i debatter är förfalskad: den är ett hopklipp av flera andra texter, och Röda Korset har aldrig uttryckt att ”det inte råder humanitär nöd i Gaza”, vilket den israeliska militärens försvarare i Sverige har haft som ett av sina löjliga mantran, tillsammans med de ständiga försöken att koppla samman oss med Hamas.

Siewert Öholm sa i en tevedebatt i förrgår ordet ”Hamas” så många gånger att han när han sedan skulle säga ”Hadassahsjukhuset i Jerusalem” av misstag sa ”Hamassjukhuset i Jerusalem”.

En krigare var värdelös utan sin jali, sin besjungare, och vice versa. De var oskiljaktiga från varandra.

När jag var i tjugoårsåldern dog många av mina vänner, och deras död sammanföll med den död i språket som spred sig i världen och människorna efter Göteborgskravallerna och, framförallt förstås, den elfte september. Då började jag skriva för att glömma också, tror jag. Glömma världen, glömma min kropp som alltid var på fel plats, som alltid hade fel hjärta, fel ögon, fel religion, fel mun. Jag höll ut min hand framför mig, den föll sönder, blåste bort, aska. Men detta håller nu åter på att förändras. Jag känner ett sådant hopp om världen den här trasiga, heta sommaren.

Området kring Syntagma, där rösterna en gång fanns, är nu fullständigt förstört, sönderslaget, nedbränt. Men demonstranterna är kvar på själva torget. När jag var där i förrgår, under kravallerna, stod en ung man i tårgasen och brandröken och spelade ståbas, och sjöng med hög röst.

Förutom de jalis som besjöng krigarnas bragder hade varje by sin egen jali som berättade om födslar, om de döda, om giftermål och jakter, om affärer, om andra ting. Jalin var rådgivare, medlare, historieberättare. Namnet kommer från mandingordet för ”blod”.

På eftermiddagen igår, när jag var på väg till hotellet med ögonen stickande av tårgas efter att ha sett polisens avspärrning föll ett lätt duggregn ur den grå, kroppstempererade himlen.

Skräcken för att den israeliska armén ska undersöka också våra kroppars inren, föra in instrument, fingrar, genom kropparnas hålrum.

I början av nittiotalet visade neurokardiologen J. Andrew Armour att hjärtat har ett så komplext och sofistikerat nervsystem att det egentligen kvalificerar sig som en egen ”liten hjärna”. Inneboende i hjärtat finns ett intrikat nätverk av flera typer av neuroner, neurotransmittorer, proteiner och andra celler som liknar dem som finns i den egentliga hjärnan. Från dessa nervkluster utgår nervtrådar som primärt kommunicerar med den del av hjärnan som kallas för medulla och ligger i hjärnstammen, men Dr Armour visade att hjärtas nervsignaler också fortsätter upp i den övriga hjärnan, där de påverkar sinnesintryck, beslutsfattande och andra kognitiva processer.

Från Röda Korsets officiella hemsida:

”Att resa in i Gaza är som att ta sig in i ett stort fängelse. Det är fortfarande inte möjligt att föra in viss medicinsk utrustning och byggnadsmaterial för återuppbyggnad av de hus som förstördes för mer än två år sedan, och införsel av varor, inklusive livsviktiga mediciner tar ofta oerhört lång tid att föra in i Gaza. Denna blockad mot Gaza gör att människor befinner sig i en kroniskt svår och utsatt situation och man förstår vilken press det måste vara på människor som tvingas leva under dessa förhållanden, säger Ulrika Årehed Kågström”.

Lögnens virvlar, där människor och föremål dras in, kämpande som störtande träd, döda hästar. Lögnen är bara språk, bara ord, den saknar all relation till livet, till kropparna, till marken och himlen över oss.

Israel sänder även ut massiva vågor av krigspropaganda mot oss, mot den grupp av fackliga representanter, akademiker, journalister, konstnärer och icke-våldsaktivister som ska resa på båtarna. Benämnandet av oss som terrorister och islamister är ett tydligt försök att skriva in våra kroppar i en redan färdig historia, en historia av lögner och fiktioner som har berättats igen och igen det senaste decenniet, i media, i filmer, i böcker, runt europeiska köksbord. Israel hotar oss med militärt våld därför att vi påstås föra in kemiska stridsmedel och eldkastare till Hamas, och förbereder så världen på att tolka en eventuell konfrontation till havs enligt en given ram, en ram som i sig är en fiktion, en lögn. Lögner om lögner, nyheter om nyheter. Man skriver framtidens historia, i förväg, och jag börjar frukta att man också kommer att spela upp den, på krigets teater.

Lögnen har ingen rot, ingen kärna, inget hjärta. Lögnen är en hjärna utan kropp, ett hjärta av hjärtlöshet. Netanyahus och Ban Ki-Moons hjärtan är formade som fängelser, med olika flyglar, galler, murar, celler.

I hotellobbyn sitter alltid minst ett dussin passagerare med sina laptops framför sig och skriver debattartiklar, bloggar, läser tidningar online. Skärmarna lyser vitblå, flimrar, människornas silhuetter är mörka skuggor.

Hjärtat bearbetar information självständigt från hjärnan och det övriga nervsystemet. Vid en hjärttransplantation fungerar hjärtat på egen hand tills de nerver som normalt kommunicerar med hjärnan – de löper genom ryggraden – har läkt samman.

Amerikanerna har bara kärleksbrev ombord på sin båt.

Det finns inte modiga handlingar. Det är seendet som är modigt, kanske. När man vågar se världen sådan den är, blir handlingen nödvändig. För att se och veta vad man ser krävs en struktur, ett språk.

Jag är här och jag pekar med min kropp, på träden, på människorna, på händelserna. Se vilka vi är, vad som sker.

Igår natt, på väg hem efter middagen, såg jag en grekisk motorcykelpolis råna en av de afrikanska prostituerade kvinnorna som hänger utanför vårt hotell. En annan av kvinnorna gömde sig bakom en parkerad bil. När jag passerade henne tittade hon skräckslagen upp på mig – hennes ögon lyste i det mörka ansiktet, i mörkret.

Sumerisk kilskrift, mesoamerikanska skrivtecken och egyptiska hieroglyfer växte alla fram ur imperiers behov av att nedteckna och administrera olika handelstransaktioner och minnas sin egen erövringshistoria. I Sumer, skriftkonstens vagga, var de ursprungliga skrivtecknen överhuvudtaget inte möjliga att skilja från pengar utan var en sorts hybridföremål: ihåliga kapslar av torkad lera som man både betalade med och använde för att minnas vilken transaktion som hade genomförts.

Vem minns oss?

Om jag får sitta häktad utan papper kommer jag skriva ändå, i mitt eget huvud.

De kinesiska skrivtecknen lär ha uppfunnits av en vis man som i decennier hade studerat fåglarnas spår.

Jag kan inte hjälpa den sorg jag känner när jag tänker på det som nu sker på Syntagmatorget. De räckte upp sina händer, som tecken, att de var med oss. De stödde oss. Vilka var de? Vem ska minnas dem nu, alla rösterna? Nu är de nästan borta, bortsopade, bortblåsta, som löv –

Att lyssna med ögonen och se med öronen.

Platon analyserade orden utifrån deras rot och ljud, och kom fram till att det faktiskt fanns en viss relation mellan ordens ljud och deras betydelse. Jag tänkte på detta igår när jag satt på en uteservering och en ung man kom gående mot en grupp demonstranter. Han hade den där silvergrå sprayen som de använder för att ta bort effekterna av tårgas i ansiktet, och istället för att hälsa med ord hälsade han genom att göra ett väsande ljud med munnen, som av en tårgaspatron, och vifta med händerna som om gas spreds över gatan. Hans vänner härmade honom och skrattade, och de kramade varandra.

John Locke kritiserade Platons uppfattning om orden. Han menade att om ljuden själva hade en bestämd mening skulle det bara finnas ett enda språk i hela världen.

Vi sitter på morgonmötet, talar, i den strålande solen. Vi är kroppar, kroppar som är röster. Vi förvandlar allt genom att vara här, beredda. Nu säger Mattias att mötet är avslutat, och vi reser oss och går till hissen och trapporna, sprider ut oss i staden.

”Och de seglade ständigt.”

– Odysséen, Homeros