Efter en lång dag, som var som en lång dröm. Om varför jag åker. Inspirerat av talarna på Syntagmatorget, som talade som om det var första gången de talade –

Jag skriver. Det är nästan hela mitt liv. Jag skriver ord, de är verkliga för mig, de är som släta, våta stenar som jag kan lyfta upp och hålla i händerna . Det är en märklig känsla, det gör mig lycklig och fyller mig med skuggor och ekon, detta: att skriva orden. Men vad finns bakom orden? Ingenting. Och i avgrunden bakom orden sker ”humanitära bombningar”, och ”krypskyttar tränas för att rädda liv”, och ”en halv miljon döda barn är ett pris värt att betala för att avsätta Saddam Hussein”. Det har ingenting med Israel eller Palestina att göra, det är bara världen, så är det överallt på planeten. Orden betyder nästan ingenting. Vad kan jag göra åt det? Jag har skrivit dikter, och det är något, tror jag, att kämpa med orden, det är något som liknar att vara som ett träd som floden bär med sig, vilket liknar en häst som kämpar och dör och faller, och sedan reser sig igen, och faller. Så är det för mig när jag skriver och tänker – för andra är det på andra sätt. Men jag måste handla också, ibland, annars dör allt. Annars kan jag lika gärna sluta skriva, och med det menar jag sluta finnas, sluta vara den jag är. Jag måste inför mig själv – inte inför någon annan – jag måste inför den jag är eller vill bli visa med mina handlingar vad jag menar när jag använder ett ord. Ord, är de något, ändå? Något litet? Betyder de något? Jag vill leva i en värld där människor finns, och människor är namnet på varelser som talar och vandrar ut i mörkret för att tända eldar och sjunga och som äter med sina munnar och älskar en enda eller många och tar hand om varandra ibland, så att döden inte alltid segrar. Inte alltid. Så är människor, så är vi när jag tänker ordet ”människa”.

Vi vet alla vad som sker i Gaza, vad som har skett där i det förflutna. Det har skett, vi har alla läst orden. Hur ska jag förlika ordet ”människa” med det sätt som befolkningen i Gaza behandlas på? I Gaza är en människa nästan inte värd ett skit, inte i praktiken, inte för oss som inte bor där, som inte ser deras ansikten. Vi talar om dem, men våra kroppar är tysta, stilla, som stenar. Så står det till med människorna. Vi talar alltid, och skriver, och vi använder orden som om vi lever i en helt annan värld, en värld där ”människor” inte kan spärras in mellan murar, där ”människobarn” inte mördas av fosforbomber utan att något sker för att förhindra att det upprepas igen nästa dag, och nästa. Vad kan jag göra åt det? Vi är förstenade.

Kusiner. Älskade kusiner. Ni är mina kusiner och jag vet som ni vad historien är, att den inte passerar obemärkt, att den fastnar i kropparna och i drömmarna, och att den är ett vattenfall av kedjor, och att man ärver något fast man inte vill. Jag har en far, jag har min barndom, jag har historieböckerna med bilderna av människor som ser ut som mig i kedjor. Staten Israel har sin sorg, sina skäl att handla som den gör. Jag har inget hat, jag är ingen domstol. Ship to Gaza – och hela Freedom Flotilla – demoniserar inte Israel, inte på något sätt, vi väljer inte ut Israel som en evig fiende, som ondskan, tvärtom: att en båtkonvoj full av akademiker, parlamentsledamöter, konstnärer, poeter och musiker reser mot Gaza, vars kust är blockerad av israelisk militär, uttrycker – och när man tänker på det är det självklart – en sorts hopp om staten Israel. Vi reser mot Gazas människor och helst skulle vi kanske inte vilja ha något med Israel att göra under resan dit, men vi tänker också att kanske kommer vi bli stoppade av andra människor, och att de är inte monster utan som vi, människor som talar med varandra, och skrattar tyst för sig själva när de tittar upp i träden, och älskar varandra om natten och dagen. Ship to Gaza säger att israelerna är som palestinierna. Som vi. Människor.