Först. Situationen just nu, några timmar i tiden –

Det är ännu mycket osäkert exakt vilka av oss som befinner sig här nere som verkligen kommer att åka mot Gaza. Det kan mycket väl sluta med att jag inte tilldelas en plats på någon av båtarna. Det har att göra med en mängd faktorer , bland annat osäkerheten kring det exakta avresedatumet samt IHH’s beslut att delta i året Frihetsflotta med ekonomiskt och annat stöd till aktionen men – dock – dra tillbaka båten Mavi Marmara, där en mängd passagerarplatser fanns. Just nu pågår tydligen förhandlingar mellan de mer än tjugo olika organisationer som gemensamt äger de båtar som kommer ge sig av – man försöker avgöra hur många från varje fraktion som ska resa, och vilka som är bäst lämpade. För egen del är jag kluven. Jag har ingen djup längtan efter att stå på en av de där båtarna när Israeliska flottan bordar dem, vilket de med all sannolikhet kommer att göra. Jag fattade beslutet att resa under ganska stora våndor, och framförallt beslöt jag mig för att resa därför att jag tänkte att om inte jag reser måste någon annan resa i mitt ställe, och utifrån denna tanke var det ett sorts etiskt, inre tvång som drev mig hit, till ett hotellrum i Aten, där jag nu sitter och skriver denna blogg, i väntan, osäker på framtiden, svettig av hettan. Jag är beredd att ställa min kropp på en av båtarna – kroppen med sitt medborgarskap, sin identitet, sitt hjärta – min enda kropp, som ibland känns som att den är nästan hela jag, på ett fartygsdäck och vara med och segla mot det blockerade Gaza. Jag har fattat det beslutet. Det var mycket svårt. Det är sanningen. Om jag inte får en plats på en av båtarna? Det gör mig absolut ingenting, egentligen. Då var det inte meningen att jag skulle åka, bara att jag skulle konfronteras med mig själv och komma hit, och se det jag har sett, skriva detta som jag har skrivit. Mitt syfte med att vara här är inte på något sätt att vara med på en av båtarna för sakens skull, för att uppleva det, som om det vore ett äventyr, något spännande – även det finns ett moment av spänning eller hyperverklighet, förstås, redan nu, i korta stunder – utan att vara med och bryta blockaden mot Gaza: att vara en liten, liten del i den väldiga organisation av gräsrotsrörelser som står bakom Frihetsflottan 2. Vad som är märkligt är dock att trots att jag fattade beslutet att åka till stor del utifrån tanken att om inte jag deltar så kommer någon annan oundvikligen att tvingas delta i mitt ställe, känner jag nu, när det alltså finns fler människor här än vad det finns platser på båtarna, att en stor del av mig ändå verkligen vill åka. Jag vill ha en plats. Det har att göra med de andra passagerarna, med att jag har mött dem och kramat dem och talat med dem, och sett deras ansikten öppna sig och hört deras röster. Vi är något, tillsammans, och jag vill inte att någon av dem ska resa utan att jag också reser. Jag kan inte förklara det, egentligen. Men så ser det alltså ut, rent praktiskt.

Jag var med Erik och Faraj och inhandlade en del fika inför icke-våldsträningen imorgon, och släntrade sedan tillbaka mot hotellet igen. Jag älskar dessa flagnande affischer, bergskedjorna av papper, det är som att de sista veckornas historia finns nedskriven i rivytorna, i lagren av bilder, texter. Ett fragment av en vägg såg ut som en tavla av Francis Bacon:

Well. Jag sitter i sängen, luftkonditioneringen surrar dovt, persiennerna är neddragna, och jag är åter hungrig och sömnig och har bara sovit ett par timmar men jag har den där inre elektriciteten och overkligheten som kommer ibland när man reser. Att drömma, liknar det. I kväll går jag antagligen till Syntagmatorget igen. Jag är så fascinerad av det som skedde där igår natt – rösterna därifrån, det känns som att de förvandlade mig – som alltid tänker på det sista, som alltid ska skriva det sista – det absolut sista innan jag är bland tystnadens skärvor – det var som att de tvättade mig, de nakna, demokratiska rösterna, deras stolhet och skönhet, när de talade rakt ut under himlen, de första rösterna –

Här är återigen en länk till Eriks blogg, som är oerhört intressant och bland annat beskriver det som sker kring Syntagmatorget ur ett annat, mer insatt och detaljerat perspektiv. Videoupptagningar, foton, intryck.