Helga Krook De siamesiska
Bonniers 2000.

Genre Krook följer upp debuten Bildvägg från 1997 med en dikt som räknar till tre. Ett: jag, två: du, tre: honom.

Strategi Med underrubriker som ”Du ser på mig från stjärnan”, ”Jag ser på honom”, ”Du ser på mig från gatan”, ”Han ser på dig” blir De siamesiska en blickens bok. På ett slags resa genom Europa pekar de korta prosatexterna mot just beskrivningens avstånd och själva det iakttagande:

”Gummor från landet sålde halvvissna blommor i tunnelbanan. Floden delade staden så att den hela tiden måste visa sig själv i Buda och Pest. Om kvällarna bröt hettan ut i blixtar och skyfall. Det var redan beskrivet Det gick inte att undvika. Vi rörde oss i beskrivningarna men jag höll mig utanför. Som om det gick att hålla platsen för hoppet. Jag levde inför hans blick som ville kartlägga mig. Jag ställde mig hela tiden så att jag skymde min egen brist på överensstämmelse” (sid 39)

Argument De siamesiska är en stark och välkomponerad helhet, mina eventuella invändningar ligger möjligtvis i vissa överlastade detaljer: ”Medan vi dansar förändras våra ansikten och blir välkända till tänderna.” ”Vi kan stöta emot den enorma fasaden i våra drömmar.”

Kulmen ”Du reser dig upp. Nej det är inte så att det är jag som har
vården om dig. Det är du som till slut bryter fram mot mig
Hand mot hand. Så måste det bli. Jag öppnar dörren
Mörker, ljus. Flimret, den tunna marken där man dör in
i sitt liv. Bultandet genom rum efter rum. Det var en gång
ett barn. Det svalde en stjärna som barn gör. Stjärnan var
hård och kantig men mjukades långsamt upp
Upplöstes och övergick i blodet utan att något förändrades
Jag älskar dig. Jag sätter mig ned. Jag ska lägga mig ned
En lång stund. Jag ska sova först”

(sid 86, den avslutande dikten)

Slutsats Det symbiotiska, det siamesiska, det tvåsamt klibbigt bildlika möter avståndet och det tredje, språket, beskrivningen, Tränenpalast:
”Fortfarande heter dansklubben Tårarnas palats. Jag lossar dig försiktigt från mig. Känner inte den unkna ångesten som håller oss samman. Inte heller så mycket den svaga doften av hjälplöshet på din hjässa” (sid 23)

UKON