Projekt | Kritik i diagram

Kvalitativ och kvantitativ litterär kritik 1997–2002

Under åren kring sekelskiftet publicerade vi recensioner här på webbplatsen. Så icke längre, men recensionerna finns kvar…


diagram av recension

Elisabeth Rynell Hohaj
Albert Bonniers Förlag 1997.

Genre Roman om den omöjliga kärleken och alltings ödslighet.

Strategi Romanen är uppbyggd kring två parallella handlingar som naturligtvis möts på slutet – rent bokstavligt genom att huvudpersonerna träffas (även om en av dem då är död) och genom att problematiken för de båda kvinnor som står i romanens centrum till slut visar sig sammanfalla. Rynell har valt att förlägga romanens handling till en miljö med en topografi som inte lämnar något övrigt att önska vad det gäller att återspegla romanens tämligen dystra men ändå vackra budskap. Handlingen är förlagd till en by i Lappland under första halvan av seklet, men tiden känns märkligt frånvarande i denna berättelse. Eller kanske extremt närvarande. Utan förändring i sikte, långa mörka vintrar där människorna är förvisade till sin egen inre styrka för att inte förtvina eller böja sig för det yttre tvånget. Den skoningslösa fadern och den kärleksfulla (men döda) modern utgör varsin absolut maktfaktor som både räddar och fördömer. Detta kontrasterat mot den nutida kvinna som så småningom skall finna den döda Inna , som uppsöker samma karga lappländska landskap för att försonas med sin förlust och ofullgångna kärlek.

Argument Den fullkomliga kärlek vi alla drömmer om, den som kan hela våra hemliga och outsägliga sår, ge total spegling åt våra sargade jag, den kan vi inte vänta oss skall vara beständigt. Den är inte möjlig att fånga inom ramen för ett långt äktenskap. Med oss själva är vi ändå alltid ensamma till sist.

Kulmen När den kuvade, misshandlade och våldtagna Inna till sist lyckas övervinna och överskrida den plats hon har blivit sig tilldelad och vant sig vid att bebo; Nattmyrberg med fadern Knövel, och vågar möta Aron – den från Färöarna förrymda fadermördaren – som den vackra och sensuella unga kvinna hon kan och vill vara. När hon slutar tro på det märke hon tror att hennes liv för evigt bränt in i henne. ”Han var utanför henne nu. Han var på andra sidan om den vägg som var hennes hud och hennes ben, hans blickar eller ord eller hårda sträva händer tog sig inte igenom. De var åtskilda. Puckeln som hon burit hade Aron smekt bort, liksom skammen i vad faderns händer tvingat henne till att känna.”

Slutsats Ett möte som det mellan Inna och Aron kan ge impulsen och kraften att flyga, att lyfta sig, men att fortsätta flygturen är ett ensamt arbete som måste fortgå och som ingen kärlek i världen kan göra för en. Detta är den obarmhärtiga slutsatsen i denna roman.

Mikela Lundahl