Vandrade runt med Faraj under förmiddagen, lite sömnig och tom efter gårdagen. Var på Syntagmatorget igen, det var ganska ödsligt. Jag berättade för honom om en gammal kärlekshistoria, i en annan het, dammig stad. Ett mindre demonstrationståg passerade sakta i det vita ljuset, en Egyptisk flagga hängde i det gassande solskenet, som en flyttfågel, ett löfte, en gåta –

Träffade Salamaah och Erik, åt souvlaki. Gick runt och fotade lite graff. Framåt eftermiddagen kom Henry, Bosse och Evert, vi mötte dem på hotellet och följde med dem och åt, under träden vid det stillsamma torget där anarkisterna spelade ”Paradise city” igår. Stellan kom förbi och talade om icke-våldsträningen i morgon. Glimtar av en annan verklighet, hos ord som tidigare varit helt och hållet fiktion men som nu, här, betecknar något som närmar sig, eventuellt, sakta, radarekon i mörkret: ”chockgranater”,”elpistoler”, ”förra året sköt de med paintballkulor för att skapa panik”.

Jag tycker om att det finns så mycket graffiti här, så mycket flagnande tid på väggarna, så många dagar –

På en pelare står: ”I was born in Tunisia, I grew up in Egypt, I’ve fought in Yemen, now I’m sacrificing myself in Libya, with hopes of victory. My name is freedom.” Som om också framtiden – jag vet inte –

Nu har de flesta spritt ut sig i staden, gått tillbaka till sina hotell, Bo skulle leta efter en fotoaffär. Han blev nyligen utsedd som Svergies Televisions rapportör från båten, fick något sorts presskort. Jag sitter kvar här under träden, lyssnar på Erik och Faraj som talar om fackföreningarna i Grekland och Sverige – de skiftande konjunkturerna – ”Hamnen är som ett kluster av alla exportbranscher” – arbetslöshet – krisen – nationalekonomi – semesterersättningar – historien – framtiden –

Och taxichauffören som sa, när vi åkte in mot Aten igår, ”Det är kaos överallt nu, hela planeten är så.”