1

Utanför hotellfönstret i rummet som jag nu delar med Stefan finns en innergård med mängder av balkonger, och på en balkong finns ett persikoträd med mogna, gula, nästan bruna frukter. Jag sitter där i fönstret och läser om staden jag är i med min kropp, med mina ögon.

Enligt myten ville både Poseidon och Atena ge namn åt staden och tävlade därför om vem som kunde ge den bästa gåvan till dess folk. Poseidon skapade en källa med friskt vatten genom att slå hårt i marken med sin treudd, medan Atena skapade olivträdet för att symbolisera fred och överflöd. Atenarna valde olivträdet och namngav sin stad efter gudinnan, och de namngav i samma handling, när de valde freden och överflödet, också sig själva. När jag läser om detta tänker jag på oss som är här nere, på de namn vi får av andra och de namn vi ger oss själva, på grund av våra handlingar. Vad är ett namn? Varför måste jag ha ett namn? Människor frågar efter mitt namn, och jag säger Johannes. I Koranen står det att Johannes är ett namn som Gud själv valde ut åt Sakarias son, att det är ett namn som inte fanns innan Johannes, Sakarias son, föddes, mirakulöst. I Jerusalem Post stod det för några veckor sedan att vi var ”legosoldater”. Nu utmålas vi oftare istället som antingen vänsterextremister lierade med islamister eller som naiva västerlänningar styrda av ”muslimska fascister”. Dessa namn kommer säkert också att sprida sig till europeisk media, spekulativt. Namn hämtade ur ingenting, ur tomhet, ur människors huvuden. Våra namn är ljudet som våra vingar gör, skrev jag en gång i en dikt om de döda, som finns kvar som namn men inte som kroppar. Jag sitter i fönstret, tittar ner på persikorna, känner vinden svalka mitt kokande ansikte, dess hud. En av de svenska båtarna är döpt till ”Juliano”, efter en italiensk skådespelare som mördades av okända mördare utanför Frihetsteatern i Jenin, i Palestina. Och den amerikanska båten heter ”The audacity of hope” – titeln på en av Obamas böcker; Obama som nu med alla medel försöker hindra amerikanerna från att åka. Amerikanerna här i Aten kämpar i ett träsk av byråkrati, stämningar från israeliska och amerikanska advokatfirmor, annan juridik.

Denna väntan på att ge sig av är en rymd fylld av anspänning och ljus, och av en stillhet som liknar stillheten inuti marmor eller bärnsten. Jag vandrar sakta mot torget som jag redan första kvällen här nere gav namnet Paradise City, sätter mig och stirrar rakt ut i luften. En duva flyger emot mig med vingarna utbredda i solen. Den flyger alldeles över mitt huvud. Jag undrar över namnen på saker, minns en historia om en man som var döv, som inte lärde sig att saker hade namn förrän han var vuxen. Under hela sin uppväxt saknade han språk, förstod inte att språk fanns. Han tumlade genom livet tills någon till slut – när han var tjugofem, trettio – lyckades tränga igenom stumhetens mur genom att experimentera med en undervisningsform där läraren först talade till en ”osynlig” elev, och sedan spelade upp denna tänkta elevs svar och reaktioner på en ”osynlig” lärare. När mannen en dag förstod som i ett blixtsken att människorna hade språk, att tecknen som de andra kropparna under hela hans liv hade gjort mot honom med sina händer symboliserade saker började han gråta. Sedan dess vill han helst inte tala om den han var. Han säger att det var som att vara i mörker.

Namnen är något. Var kommer namnen ifrån? Jag vet inte, jag kan inte tänka utan namn på saker. Jag ser ofta vatten som droppar från balkonger – i solskenet ser det ut som att det strilar ner ljus, brinnande honung, över asfalten. Vi rör oss i historiens landskap, förvirrat, trevande, säkert.

Stefan berättar under dagen att en kvinna från den grekiska organisationen kommer tala på Syntagma i kväll, om Freedom Flotilla 2. De som sitter samlade i tusental med benen i kors på de brutna kakelplattorna och kullerstenarna kommer att via handuppräckning rösta om huruvida ”de indignerade” – de massor som varje kväll samlas – ska stödja oss i Freedom Flotilla. Dror har redan talat där, för några veckor sedan, och tydligen fått ett visst stöd. Men nu ska vi alltså framföra tre konkreta förslag: för det första att de indignerade ska sätta press på landets regering och tvinga dem att stå emot Israels krav om att hindra oss från att resa, för det andra att man ska ordna en storbildsskärm med live-streaming från en av båtarna, så att torget kan följa vår resa i realtid, och för det tredje att de ska låta representanter för flottiljen tala ytterligare och mer ingående om vår resa i morgon. Det är som att dras in i en virvel där historiens hårda, gamla stjärnor blandas med nya – med alldeles nytt ljus, som aldrig har funnits tidigare.

När jag senare under dagen frågar Stefan om han vet vad namnet Syntagma kommer ifrån säger han att det finns en lingvistisk term på svenska – ”syntagmatisk relation” – som betecknar något som är ordnat genom närhet till vart annat, till skillnad från en paratagmatisk – eller säger han parataktisk? – ordning, som är ett mer abstrakt sätt att ordna företeelser.

Jag sitter på en trottoarkant och tittar på duvorna på torget, på träden i vinden. Jag tänker att vår resa går i en riktning som ännu inte finns, en riktning som vi måste uppfinna själva.

 

2

På vägen mellan mitt eget hotell och hotellet där Mattias, Edda och de andra bor passerar jag varje dag ett tält utanför ett grekiskt migrationskontor. Det är en grupp iranska flyktingar som bor där, i protest mot ett avvisningsbeslut. Över tältets ingång hänger en A4-lapp med texten: ”I demanding political asylum. STOP Lying!”

När jag på eftermiddagen passerar tältet ser jag att en man ligger utanför det, alldeles stilla på en filt, i det vita solskenet. Han har intorkat blod under näsan, i mungiporna, över händerna. Händerna är knäppta över bröstkorgen. Två andra iranier står där och tittar på honom. En ung kille står lutad över honom med en mobil i handen. Jag stannar och frågar på engelska om de behöver hjälp, om jag ska ringa ambulans. En av dem vänder sig mot mig då, och mumlar något. Han är också är blodig kring läpparna, och han kan inte riktigt tala. Det ser ut som om han har något i munnen, som om han tuggar på något sorts tråd. Jag förstår inte vad jag ser.

”Shall I call an ambulance?” säger jag igen, de namnen, men jag inser plötsligt att han ser ut så som han gör kring munnen för att han har sytt igen läpparna. Han skakar på huvudet och pekar på sig själv, försöker säga något. Hans ihopsydda läppar dras ut av den svarta, blodiga tråden. Menar han att han redan har ringt, eller att de inte vill att ambulansen ska komma, eller att jag ska ringa? Jag förstår inte. Papperslapparna med texten ”STOP Lying!” fladdrar i vinden. Jag inser att den unge killen med mobilen filmar mannen som ligger ner. Har han som ligger ner avsvimmad på gatan också försökt sy ihop läpparna och misslyckats? Vad pågår? Jag mår illa, får kräkkänslor, står där och stirrar på dem, vet inte vad jag ska göra. Alla utom jag är mycket lugna, det är kusligt.

”Are you okay?” säger jag till mannen med de hopsydda läpparna, men han bara tittar på mig. Kanske nickar han. Hans ögon är brustna, uppgivna, de är som ögon från ett annat universum. Han har blod runt munnen och även över sina händer. De måste ha gjort det här nyss, tidigare idag. Två män från den spanska båten som bor på samma hotell som jag passerar och stannar. En av dem börjar fråga den unge killen vad som pågår, men han svarar inte utan fortsätter filma den avsvimmade mannen. Jag säger att jag tror att det är något sorts protest, att de har gjort det här mot sig själva. Spanjoren säger att den unge killens film antagligen läggs ut på en hemsida via live-stream. Hur kan han veta det? Det är vansinnigt, groteskt, som en mardröm. Jag försöker läsa på de dokument och papper som sitter upptejpade på en pelare bredvid tältet. De är allesammans på grekiska. Jag förstår inte om jag ska stanna eller gå därifrån. Ingen av dem talar, inte ens med varandra. En hund skäller långt borta. Blundar, stödjer mig mot pelaren, tittar på dokumenten. På många av dem finns en symbol med två händer kupade kring en liten, liten människa – möjligen är det en grekisk myndighetssymbol. Det finns en variant av den ritad på ett vitt papper med kulspetspenna. Den versionen föreställer två händer kupade kring ett hakkors.

 

3

Jag kan snart inte leva här mer. Jag vill inte leva i denna världen om den inte ändras.

 

4

Under hela kvällen är allt äckligt, mardrömslikt. Jag kom hit för att upphöra att vara en röst utan kropp, och mötte en kropp utan röst, en kropp som hade berövat sig själv sin egen röst, eftersom den ändå inte hördes. Vi går och äter på en restaurang allihop. Jag har en klump i hjärtat. När människor pratar med mig ser jag hela tiden i mitt inre bilden av de svullna, ihopsydda läpparna som rör sig, klumpigt, trådarna som glider i såren. Rösterna som skojar och skrattar runt bordet låter kusliga, meningslösa. Jag går ut för mig själv, står under ett träd och tittar upp på löven, kvällshimlen. Jag viskar en bön, på arabiska. Jag tänker på rösterna på Syntagma. Det känns som att ord inte betyder något mer.

 

5

Sitter i marmortrappan med Maria-Pia. Natt. Folkmassan där nere. Vi missade när kvinnan från Freedom Flotilla talade i mikrofonen, men de kommer rösta om hennes tre förslag så småningom. Gröna laserpekare söker över lyxhotellens fasader, och en sorts leksaker som asiatiska gatuförsäljare säljer till folk – de ser ut som purpurlysande sländor som man skjuter upp med slangbella – de fyller himlen, stiger och sjunker blinkande över de tusentals kropparna. Namn. Vad är ett namn? Vilket var mannens namn, han med hopsydd mun? Allt känns trasigt i mig i natt. Ett namn är ingenting. Inte ens när Salaamah och Stefan Jonsson dyker upp i trappan och säger att människorna där nere på torget precis har röstat ja till att stödja oss hjälper det. Jag vill resa nu.

 

6

Symbolen som finns på många av affischerna här nere, och spraymålad på väggarna – jag tror att den tillhör något sorts autonom vänster: en cirkel kluven av en blixt.

 

7

Aten är en av de äldsta namngivna städerna i världen. Platsen har varit bebodd i åtminstone sju tusen år.

 

Det tysta skriket i hans ögon. Äcklet inuti mig, sedan, när jag berättade om det, med min egen mun, min röst.

 

9

Allt detta igår. Idag har det varit presskonferens. Snart åker vi, med våra kroppar, våra röster.