Gårdagen. Privata minnesbilder.
1
Jag har en kemisk smak i munnen och näshålan. Ögonen svider och en bris av tårgas ligger över de öde affärsgatorna. Jag, Helena och Niklas är på väg till Syntagmatorget för att se hur det går för de indignerade som tältar där, i sin utopi, sin dröm om en värld utan pengar. Nästan alla som vi möter har sprayat något vitt i ansiktet eller smetat in sig med vad som tycks vara samma kemikalier. Ämnet blänker lite, som silverkrom. Erik frågar en passerande man vad det är och får veta att det är mot tårgasen: en blandning av vatten och vanlig magmedicin.
Människorna kommer gående mot oss med munskydden hängande runt sina halsar och vilda, brutna blickar. Det vita kladdet i deras ansikten får dem att se ut som människor som har sminkat sig som skelett, vålnader. Dånande knallar ekar mellan kontorsbyggnaderna när kravallpolisens ljudgranater brinner av. Applåder från demonstranterna. Det är varmt, strax efter middagstid. Jag har aldrig upplevt detta som nu sker runt mig, det är helt okänt för mig. Vi går framåt. Jag vill se vad som sker. Jag känner en molande, tyst sorg i mig, över att den plats som igår verkade så fridfull och nästan helig – om en folkets helighet finns, en röstens helighet – att den nu är fylld av tårgas, oljud, skrik. Det känns ännu varmare i luften på grund av tårgasen, som nu börjar sticka och svida i huden på mig.
Det måste vara tusentals människor som har samlats utanför parlamentsbyggnaden, som skyddas av en järnring av kravallpoliser. Jag och Niklas håller oss i bakgrunden av demonstrationen och betraktar det som sker. Grekiska flaggor vajar över folkmassorna, och även spanska flaggor, och en banderoll med texten ”No pasaran.” Jag filmar lite med min laptop – jag antar att jag måste vara en av de märkligare fjärilsarterna här på torget, när jag går runt med en uppslagen laptop längs randen av vad som kanske snart kommer att urarta i ett regelrätt upplopp. En sorts skarp panikartad känsla ligger i luften. Den har att göra med tårgasen, med trummandet och oljudet, med kravallpolisens orörliga linje. Många demonstranter tittar in i kameran misstänksamt. Andra vinkar, gör tummen upp. En del frågar om det jag filmar sänds live på nätet. De verkar inte tycka om media här – SVT’s utsända kommer senare i kväll att rapportera om den obehagliga känslan de som journalister får nere på torget – de gör det stående i ett av fönstren i lyxhotellet som tornar upp sig över mitt huvud. Jag är inte särskilt rädd. Om några demonstranter verkar bli paranoida av att jag filmar dem går jag fram och förklarar att jag tillhör Ship to Gaza, att jag egentligen bara råkar vara här i Aten just nu men att jag vill dokumentera det som sker. De skakar min hand och nickar, de säger, ”ok, good”, – men de verkar inte förstå vad jag gör där, trots allt. De vet inte att jag har suttit där i trappan och hört deras röster, och att dessa röster har förändrat mig. Jag tänker att jag är här som poet. Jag tänker ordet: ”dokumentärpoet”. Finns en sådan position, en sådan röst? Jag uppfinner den, med kemiskt smakande snor rinnande och tårar i ögonen.
4
Sydasiatiska män går omkring med kundvagnar fulla av vattenflaskor som de säljer, två för en euro. Pelare av tårgas mot den blå himlen.
5
Överallt människor i sjalar, simglasögon, skyddsmasker. Tårgasbeskjutningen intensifieras, folket klappar händerna, buar. De driver bort några poliser, som marscherar iväg längs lyxhotellets vägg, tillbaka mot huvudstyrkan. Jag svettas obeskrivligt mycket, och kan inte torka mig i ansiktet därför att tårgasen då gnuggas in i huden. Jag tittar upp mot parlamentets marmorpalats. Där, under den grekiska flaggan och EU-flaggan, debatteras just nu IMF’s sparpaket, ett sparpaket som uppemot sjuttio procent av befolkningen är emot. Polisen kastar ibland ljudgranater – en sorts smällare som lyser och dånar men verkar vara ganska ofarliga annars – knallarna vibrerar i bröstkorgen. Det är mycket obehagligt de första gångerna jag hör dem. Över tunnelbanenedgången hänger en banderoll där det står: ”You’ve got the disease / We’ve got the solution / Revolution”.
6
I förrgår natt, när det ännu var lugnt här, när detta ännu var rösternas plats, såg vi en äldre man med grått skägg och långt, böljande hår gå över torget. Han såg ut som Marx, och Stefan eller Maria-Pia – jag minns inte vem – sa, ”Titta! Marx!” När mannen gick ner i tunnelbanan, in under banderollen, sa jag:
”Marx återvände ner i underjorden.”
Jag vet inte vad dessa ögonblick, dessa bilder, betyder än.
7
Röster som ropar i kör: ”Hellas! Hellas! Hellas!”
8
Mängder av afrikanska kvinnor arbetar som prostituerade här i Aten, liksom överallt i Europa där jag har varit. De finns också i Göteborg. De brukar stå längs fasaderna utanför vårt hotell, och vid trafikljusen, och vänta, som på ingenting.
9
Att heller inte romantisera det som sker här. Och ändå. Jag känner ett ansvar mot rösterna som jag har hört tala här, de varsamma, allvarliga rösterna på torget, som har resonerat om sig själva, natt efter natt. Rösterna som nu sugs in i virvlarna, in i röken.
10
En ung tjej med gasmask och en t-shirt på vilket det står: ”Boredom.”
11
Jag försöker ta mig ner på torget men förblindas av tårgasen. Min näsa rinner, jag har svårt att andas. Jag vänder, mitt hjärta bultar, jag är nära paniken. En kvinna med gasmask viftar med en spayflaska – en sån som man egentligen fuktar blomkrukor med – och kommer fram till mig. Hon sprayar mig i ansiktet, munnen. Hon tar bort våldet från mitt ansikte och mina ögon. Det släpper. Jag kan andas. Jag älskar henne under några djupa, lyckliga andetag.
12
Vi går till ett café som har internetuppkoppling, mailar lite. Jag skriver blogginlägget om de ljugande debattörerna. Vi – jag, Niklas och Helena – talar om att vi är oroliga att om vi skriver om demonstrationerna kommer det att användas i lögnernas landskap på något sätt, hemma i Sverige. Så är det kanske. Alla tecken kan vändas, användas.
Vi driver bort mot vårt hotell, springer in i Erik och Faraj. Erik demonstrerade ihop med hamnarbetarfacket i förmiddags, innan tårgasbeskjutningen började. När vi sitter och äter hela gruppen kommer en kvinna från den grekiska gruppen förbi och säger att polisen har intagit torget, men hon tog sedan tillbaka påståendet och sa att vi hade missförstått. Runt midnatt vandrar flera stycken från den svenska gruppen – jag själv, Victoria, Erik, Dan, och andra – mot Syntagma. Jag tror att vi alla vill se vad som sker där nu, och försöka förstå den stad som vi snart ska lämna.
Vi hör människornas röster innan vi ser dem: ett vrål, som havets ljud. Vi håller oss på avstånd. Vita hjälmar långt där borta, i rader, och människor som applåderar, sjunger, går framåt. Men varje gång demonstranterna börjar föra oljud eller röra på sig svarar poliskedjan framför parlamentet genom att kasta ljudgranater och ta några kliv mot dem, och då vänder folk och springer, vissa panikslagna, andra lugnt joggande. En ung, blond grekisk kvinna skriker och gråter av frustration, av gas, av ilska.
Många av demonstranterna är äldre: man ser mängder av gråhåriga kvinnor och män iklädda gasmasker eller munskydd och med ansiktena insmetade med det silvriga motmedlet. Och förälskade par sitter lite avsides på vespor och motorcyklar och tittar på, eller passerar genom natten. En ung kille cyklar på en bmx, trixar längs trottoarkanten. Tårgasbehållare väser i grå spiraler genom luften. Det finns något i situationen som liknar en karneval, men mest är allt rått och sorgset. Polisernas blanka visir speglar stadens ljus, och när de vrider sina hjälmar töjs de reflekterade gatlamporna ut till en brandgul, lysande snöstorm i de hundratals spegelbågarna.
Demonstranterna ropar ”No more gas! No more gas!” De pressar sig åter framåt. De tvingas backa. Så pågår det. De pekar med sina laserpekare på poliserna, de gröna strålarna genomkorsar mörkret – det ser ut som min barndoms videofilmer och tevepsel, om rymdkrig – ljuspunkterna irrar över polisernas kroppar. Vid ett tillfälle uppstår en brand, hastigt uppflammande, i ett buskage, och människorna jublar. Vid ett annat tillfälle driver en man ner en järnkil i marmortrappan utanför lyxhotellet: den blanka, vita ytan spricker, människor rusar fram och bryter loss stora, vita marmorflak som de krossar till mindre stycken och kastar mot polislinjen. Poliserna svara med att kasta fler ljudgranater och skjuta tårgas. Demonstranterna backar. Känslan är att polisen har total kontroll över situationen, att deras ansikten är helt lugna bakom sina visir, medan allt faller runt dem.
13
En gång när folket drivs tillbaka av gas och ljudgranater står en äldre man kvar ensam mitt gatan, som då, när hans ensamma kropp står där, plötsligt ser helt tom och öde ut. Hans närvaro visar upp de andras frånvaro. Jag kan inte beskriva känslan. Jag står lutad mot ett räcke ett stycke bort, och trots att gatan är full av marmorsplitter och trots att himlen ännu immas igen av tårgas, och demonstranterna applåderar och skriker medan de retirerar, och poliserna kastar fler ljudgranater – trots allt det sänker sig en outgrundlig stillhet över mannen i grått hår och vit skjorta som står ensam där ute på asfaltshavet, med ryggen mot mig, ryggen lite krökt och armarna utsträcka som ett kors, i en liksom frågande gest.