Jag packade min ryggsäck, Bresh satt på golvet och strök sin pappas skjorta. En av mina gamla vänner från vandringarna i bergen, farbror Mahmoud, kom fram och kramade mig välkommen. Jag kunde inte förstå att vi var tillbaka i Iran.

Jag rörde mig fram och tillbaka i rummet, betedde mig som om jag packade vidare, vågade inte vända mig till Bresh och fråga henne. Är man tillsammans med någon i ett rum kan man inte plötsligt fråga: “Varför är vi här?”. Till slut gick jag ändå och satte mig på golvet bredvid henne. Hon sa: “Jo, vi är tillbaka.” Jag frågade: “Är du säker? Vi är inte här på resa, för att fira nyår till exempel?” Sorgset, med tungt röst, sa hon: “Nej. Vi kunde inte stanna. Vi kunde inte.” “Vad ska vi göra nu?”, frågade jag. “Jag tror det är bra om du beter dig som om du verkligen är sjuk”, sa hon, “och på så sätt tar dig tillbaka”. Hennes svar gjorde mig både rädd och arg. “Är du säker på att vi inte drömmer?” Hon sa: “Nej, det här är ingen dröm.”

Frågorna i mina tankar blev bara fler: Varför var vi här båda två? Bresh är till och med gift, vad har hänt med hennes man? Såvitt jag vet har jag (åtminstone för tillfället) uppehållstillstånd i Sverige, vad har hänt med det? Varför föreslår hon att jag ska spela sjuk, har hon glömt hur mycket vi gått igenom för att få stanna? Har hon glömt vad smugglaren tog betalt? Vet hon inte att det inte gör någon skillnad om jag dör här, har jag inget uppehållstillstånd kommer de inte ge mig ett ändå?

Jag kämpade för att minnas hur och varför vi kommit tillbaka, men kom inte ihåg någonting. Vi hade återvänt från varsitt liv i varsitt land, och bodde nu i samma hus, med våra båda familjer? Det märkliga var att mitt i allt detta så höll jag kontakten med min gamla vän Roozbeh via mobilen, vi planerade en vandring dagen därpå. “Jag tar med mig en flaska vatten, kan du ta med te? Jag har kakor också. Jag börjar gärna tidigt så att vi kan se soluppgången från toppen.” Det kändes som att vi klättrat ihop förra helgen, jag upplevde inga avstånd alls.

Vi var tillbaka i Iran för att leva med våra föräldrar. Men eftersom vi alla blivit fattiga kunde ingen hyra ett hus. Därför delade vi ett gammalt, stort och nedgånget hus med ett antal andra familjer. Varje familj hade ett rum, någon halva köket eller en bit av hallen. Eftersom vi alla var fattiga och ingen egentligen lämnade huset stod en man i hörnet av innergården och sålde basvaror till oss som bodde där: ägg, bönor, godis till barnen. Jag köpte en flaska vatten av honom.

Medan jag packade min ryggsäck, samma grå och orange som jag alltid har, var jag, trots att jag inte kunde få svar på någon av mina frågor, upprymd över att jag skulle kunna återvända till bergen, den bästa plats jag vet. Samma klippskrevor, samma torra, långa passage till toppen. Jag skulle återigen övertala de andra att gå tillbaka ner längs bergets andra sida och svänga snett till höger för att komma till Meyveleh, min favoritkälla, som omges av små, gröna buskar.

Jag rörde mig runt i det fallfärdiga huset, och lika glad som jag var över att snart få återse bergen, lika stressad var jag över att vara tillbaka i Iran. Intensiteten i mina känslor fick mig att tänka att det trots allt måste vara en dröm. En tanke som jag inte kunde dela med någon, eftersom den skulle framstå som absurd i verkligheten. Det var kväll, vi hade lagt ut våra madrasser på golvet som saknade mattor. Jag kröp ner under mitt täcke, ställde klockan på 05:30 för att vakna i tid för vandringen och tänkte samtidigt att det enda sättet att bevisa att jag drömde var att somna, och så skulle både jag och de andra se var jag vaknade morgonen därpå.

Exakt 5:30 ljöd alarmet. Jag vaknade och såg min ryggsäck stå öppen, lutad mot väggen, redo för bergen. Det var ännu nästan helt mörkt, men jag såg mig omkring i rummet och det var lika nedslående som skrämmande att gå upp, lägga ner de sista sakerna i väskan och hänga den över axlarna. Jag gick mot dörren som skulle ta mig ut på innergården, men kom bara halvvägs. Sedan vaknade jag i mitt rum utan mattor i Sverige, ryggsäcken stod lutad mot väggen.