”Farge diskuterar inte bara historikerns arbete på ett abstrakt plan. Snarare är det de initierade och nyansrika beskrivningarna av det faktiska arbetet som framstår som bokens viktigaste bidrag. Som Annie Linnéa Mattsson påpekar i sitt korta och kärnfulla förord kan man till Foucault metaforiska 'arkiv' och Derridas abstrakta, teoretiska lägga till Farges högst påtagliga arkiv.”
Charlie Järpvall i Respons

”Med sin titelfras avser Arlette Farge dels smaken för arkivet, den kärlek till arkiven som institution och källmaterial som alls inte är given på förhand, och dels den totala sinnliga upplevelsen av arkivmiljön och dess artefakter. Arkivets liggare, fasciklar, dokumentbuntar och enskilda handlingar är dammiga, visst, det är den vedertagna bilden – men Farges tränade blick och känsliga fingertoppar kan utan svårighet avgöra om den svit handlingar hon beställt fram, sammanhållna av ett snöre som knutits om pappersbunten med den speciella arkivknuten, någonsin varit öppnad tidigare eller om det stela, kalla dammlager som täcker den faktiskt byggts upp sedan mitten av 1700-talet.”
Jonas Ellerström i Svenska Dagbladet

”Essäns relevans sträcker sig bortom sin välförtjänta status som en klassiker inom det arkivteoretiska fält som brukar kallas den arkiviska vändningen. Den kommer även framöver att kunna fungera som en välbehövlig injektion för såväl historiker och andra arkivanvändare som för arkivinstitutioner att reflektera över hur olika aspekter påverkar det Farge kallar för arkivens underverk, ’det förgångnas sammankoppling med samtiden’.”
Karl-Magnus Johansson i Nordisk arkivnyt