1
Presskonferensen igår, på förmiddagen, hålls i grekiska journalistförbundets lokaler i centrala Aten. Vi vandrar genom staden, passagerare och aktivister. Jag stannar till och tittar i skyltfönstret till en butik som säljer militaria – medaljer, uniformer – och letar efter den vita sommaruniform med gulddetaljer som min far har berättat att flygkadetterna bar på sjuttiotalet, då han levde här, i denna stad. Ser min egen spegelbild i glaset – underligt ögonblick av vad – personlig historia? parallella universum? – vi går vidare, kommer fram och strömmar in genom glasdörrarna. Vi går uppför trapporna och sätter oss i stolsraderna. Det är som alltid när man är inomhus här i Aten nästan outhärdligt varmt, som i en bastu. Mängder av människor är redan i lokalen. Journalister från europeisk, arabisk, asiatisk media, överallt kameror – i raderna bakom oss ett gytter av linser, mikrofoner, stativ som spretar som insektsben. Jag ser symboler från tevekanaler och nyhetsbyråer. SVT är där: liksom NRK, som efter att vi gett oss av kommer att vara inbäddade hos israeliska flottan – norsk media väljer alltså att hellre än att följa sina egna medborgare och parlamentariker filma i samma riktning som vapnen som kommer riktas mot dem. Det är monstruöst. Jag sitter bredvid en man som kan vara från Indonesien, Malaysia, jag tror att även han är journalist. Han har en namnskylt klistrad på tröjan, Noor, står det – ordet ”ljus” på arabiska. Det är ett vanligt namn. Kanske är det namnet på en tevekanal eller tidning. Den amerikanska gruppen sjunger Beatles ”Let it be”, men ändrar texten till ”Let us sail”. Och framme vid podiet sitter våra representanter, de som ska tala för oss, till världen, med sina röster. En banderoll är uppspänd bakom dem och något är skrivet på den med grekiska blockbokstäver, i de palestinska färgerna – antagligen det namn vi valt åt oss själva: Frihetsflottan. Jag torkar svett ur pannan med skjortärmen, väntar.
2
Och de börjar tala, ansiktena där framme, med sina ögon och munnar – de liv som talar för oss, de liv som med sina röster benämner våra handlingar, talar nu. Greklands representant talar om att Medelhavets alla folk måste få vara fria att färdas över havet, Dror talar om Israels våld, om lögnerna som sprids. En palestinsk-amerikansk jurist säger att palestinierna inte vill ha bistånd, att de vill ha värdighet och frihet, att det är vad Freedom Flotilla handlar om. Hon knyter näven och höjer den i luften, många i lokalen speglar hennes gest. Och alla dessa ord och tecken rör vid mig innerst inne och jag sitter med glansiga ögon, hopsjunken, matt, för igår kändes det som att ord inte var någonting, efter att jag hade sett flyktingen med den hopsydda munnen, och idag är orden – vad är de? Namn, för att förstå, för att förvandla. Alice Walker, amerikansk författare – hon skrev ”Purpurfärgen” – är en av årets passagerare, och talar om de svartas befrielsekamp i USA, att den också var beroende av att människor kom utifrån för att hjälpa de nedtryckta och bortglömda. Hon säger att detta alltid har funnits i USA’s historia, också, parallellt med våldet, dödandet. När jag vänder mig om: väggen av kameror bakom oss, de blänkande linserna i det tunna solskenet som silar in genom de igendragna gardinerna. Fotografen från NRK, en ung kille med långt hår och bakochframvänd keps, springer omkring. Han ser ut som en parodi på en krigsfotograf.
3
Israel hotade igår journalister särskilt. Man varnade dem för att åka med Flottiljen och sa i princip att de kommer att behandlas särskilt illa. Igensydda ögon. Det är en sorts vansinne i situationen, något irrationellt i allt detta, i oss, det vi ska göra, liksom i Israels svar på vår avsikt. En dröm som genomkorsar en mardröm. Det är som att vara inuti ett väldigt hjärta, i dess storm. En man som representerar den största gruppen av Kanadas ursprungsbefolkning vänder sig nu direkt till Israels folk och berättar om vad för sorts varelser som skapas av kolonialism: missbrukare, självmördare, människor fulla av hat och bitterhet – ett ständigt hot mot landet, mot folket.
4
Vi dricker kaffe efteråt – jag, Erik, Niklas, Faraj. Vi talar om att åka och bada i havet – några var på stränderna igår. Jag lutar mig bakåt och ler och röker, och känner mig full av ljus. Jag blev läkt, av orden. Också av dina ord, senare.
5
Igår, på väg till Syntagma, såg jag en nigeriansk man som sålde gamla förstoringsglas. Han stod i ett gathörn med sina slitna kläder och ett dussin av dem i händerna, så som man håller en bukett – stora glaslinser på stjälkar av svart plast.
När jag chattade med Mercies i lördags felciterade jag Sonnevi: ”Death is nothing. Death is not even nothing.”
6
[2:31] Och Han gav Adam kunskap om alla tings namn; sedan visade Han dem för änglarna och sade: ”Nämn deras namn för Mig, om det är så som ni har sagt.”
7
Ur Edda Mangas text ”Att minnas”:
En människa är en dödlig varelse som bär ett namn. Det betyder att en människa har ett unikt och oersättligt liv och att hon står i förbindelse med andra.
De mest extrema formerna av förtryck innefattar alltid ett bortraderande av namnet. Genom att göra människor namnlösa dehumaniseras de (…) sorg och minne måste ges en plats, därför att sorg och minne och benämnande är motsatsen till dehumanisering (…) De nio kamrater som blev dödade under den israeliska attacken mot Frihetsflottan den 31 maj förra året gav sitt liv för en värld i vilken palestinier betraktas och behandlas som människor. Både rasism och terrorismstämpling har använts mot dem – som det används mot palestinier – för att legitimera morden mot dem. De har reducerats till ”nio turkar” och ”islamistiska extremister” i massmedia och krigspropaganda.
Men våra kamrater var dödliga och de bar namn.
8
Maria-Pia säger: ”Jag gillar att vi använder ordet ’passagerare’ om oss själva, det får mig alltid att tänka på Aniara.”
9
Och jag återkommer till den absoluta overkligheten, drömlogiken, i denna resa. På kvällen sitter vi allihop och äter skaldjur på en restaurang. Vi skrattar, vi är alla upprymda av rösterna och orden vi hörde under presskonferensen, och av att ha sett Dror tillsammans med Greklands representant för Freedom Flotilla 2 tala till Syntagmatorgets folkmassor, och fått rungande applåder. Några av oss dröjer sig kvar när de andra går till hotellet – jag, Mattias, Stellan och Dror. Dror berättar fasansfulla, skrämmande historier om lönnmord som israelisk säkerhetstjänst har utfört genom samtidshistorien. Hans egen far, fredsaktivist, blev knivhuggen i ryggen av en okänd gärningsman, men överlevde. Men många av hans vänner har mördats. Han säger att han nyss talat med någon i media som ställde frågan vad han hade att säga om påståendena om att vi är betalda och finansierade av Iran. Han svarade: ”jag skulle vilja säga att det påståendet har ungefär samma sanningsvärde som om jag sa att jag har en abborre på huvudet just nu”. Vi viker oss av skratt. Och när vi sitter där och talar om allt detta och äter de underbaraste friterade bläckfiskarna i galaxen har vi alltså nyss fått veta att okända grodmän har saboterat vår passagerarbåts drivaxel – sågat igenom den. Restaurangpersonalen stödjer vår sak och vägrar acceptera dricks. Vi vinkar så småningom farväl till varandra och jag vandrar ensam hemåt mot hotellet, under träden, i den nästan orörliga luften här, i stormens öga.
—
Bloggar från andra passagerare:
Niklas från Palestinagrupperna