Bildtillägg till Strejkkonsten
”Minns du verket och kan du beskriva vad du gjorde? Minns du motivet?”
”Vi håller på att installera ’Spaggettiätaren’. Kan du berätta något mer om verket, vilket årtal är det ifrån? Och vem är ’Spagettiätaren’?”
”Det var roligt att höra att det gamla träsnittet ’Spagettiätaren’ finns kvar. ’Spagettiätaren’ är en utsvulten italienare från en fattig norditaliensk arbetarstad.”
”Minns du varför du skänkte tre grafiska blad till gruvarbetarna?”
”Minns du bladen du skänkte? De är tre stycken.”
”Kan du beskriva dem?”
”Det är tre stycken grafiska blad föreställande profiler. Det är uppförstorade huvuden…”
”Ja, då vet jag. Det är ’Ett, tu, tre’, en serie. Den är gjord av silkespapper med fibrerna kvar …”
”Verket ’Experten’ är en ganska liten målning, 25×23 cm. Den föreställer en figur med stort skägg. Det var egentligen ett porträtt av en kollega, skulptören Björn Selder. Han står ute och svetsar om jag minns rätt.”
”Om jag minns rätt så föreställer motivet på kollaget ’Väntan’ människor som sitter i mörker. Jag minns inte om de var gruvarbetare men man kan nästan tro att de var det, det såg väldigt mörkt och eländigt ut där de satt. Det är vad jag kommer ihåg.”
”I teckningen ’Promenad på den härliga jorden’ från 1969 så ser vi jordrundeln i bakgrunden och tre hästfigurer som med sina resenärer vandrar genom livet. Hästfigurerna är misstänkt besläktade med renar och resenärerna med utsträckta armar bildar hornen.”
”Jag minns att jag gjorde en del stora träsnitt med motivet ’Nyheterna’, där jag ville uttrycka oro över vad man kunde läsa när man öppnade tidningarna.”
”Det finns en ateljélägenhet i Kiruna och i de lokalerna har jag sett att det hänger en tavla av dig. Den föreställer en gruvarbetare och det ser ut som om han har en sol bakom sig. Den är mörk, en olja. Det ser ut som om det skulle kunna vara en explosion bakom hans huvud…?”
”Är det en gruvarbetare som kommer gående emot dig? Och sedan en telefonstolpe?”
”Ja.”
”Han kommer och går där på vägen. Solen ligger lågt där bakom. Han går på järnvägsrälsen som rallarna. Det föreställer en sol och ingen explosion.”
– – –
Konstverket föreställer en katt.
Konstverket föreställer ett kvinnohuvud.
Konstverket föreställer ett barn med bar stjärt.
Konstverket föreställer svarta profiler.
Konstverket föreställer en man med hatt.
Konstverket föreställer ett hål i berget.
Konstverket föreställer möjligen en karta.
Konstverket förställer en glasblåsare. Titel: ’Glasblåsaren’. Vem är glasblåsaren? Vet inte.
Glasblåsaren är en bild.
Vad händer utanför bilden? Jag vet inte. Jag minns inte. Ett åskväder?
Bilden har formen av en urgammal souvenir som inget minns.
Bilden är ett minne som inte kan minnas.
Bilden passerar, men tiden är aldrig tid.
Ett minne tillhör nuet.
Det finns ingen tid. Bara ytor som möter andra ytor.
Bilden är vila.
Bilden är exposé.
Bilden är anakronismen:
anakronismen är en överlevnadschock.
En bild har inget minne. En bild har dåligt minne. En bild är en souvenir med dåligt minne.
En bild är bildstrider.
För att överleva i en ogästvänlig värld gömmer bilden sig.
Bilden hittas i ett förråd. Ramen är trasig och glaset är trasigt. Är den bortglömd? Vad står det på baksidan? Vilken teknik är den gjord i?
En målning har ett format, det har inte ett fotografi.
Bilden är ett kvardröjande vid de verkliga föremålen.
En upphittad bild är ett fragment.
Även ett fragment är läsbart.
Även om det är fråntaget sin kontext, alltså sin mening.
Om en bild har abstraherats ur sin kontext, som är glömska, så
hänvisar bilderna inte längre till den kunskap man har eller inte har om dem.
En kontext, en mening, går att återskapa, i vissa fall.
Ett namn finns kvar.
Den har kvar sitt namn, Strejkkonsten är inte osynlig.
Den består av ett visst antal objekt.
Ett fotografi är något annat än en målning.
Det man inte vet, det som inte syns på bilden, är att precis efter att den togs drog ett enormt åskoväder förbi.
– – –
En bild som förlorat sin kontext
levererar sina partier som facta bruta.
Betraktaren är helt engagerad i facta bruta.
Det är en avstämning av figuren
(såsom papper, färg, ljus, röst, stavning etc. Eller ännu värre, som bevis, spår, mäta etc).
Det är papprets värde eller dukens värde.
Konstverkets längd.
Konstnärens värde inom institutionen.
I sin ateljé bygger konstnären på sitt vara-koncept.
– – –
Ett ögonblick innan abstraktionen slår till i sin svarthet och förorten flyttar sig bortåt, förskjuter sin blinkande kvällskropp, verkar det som om bilden inte kan fortsätta, den stannar.
En bild är inget minne. Detta har något med bilden att göra. Detta har något att göra med amnesi. Detta har något att göra med bilden av strejkkonsten.
Filosofin och vetenskapen är i bildens observation.
– – –
Var börjar och slutar det akademiska? Vem forskar hur? Vilka vrak ska lyftas upp? Vilka upphittade delar ska pusslas ihop för att en hållbar historia ska kunna presenteras? Hur gör man för att inte fastna i historia? Hur gör man för att undvika att bli en historiker? Hur gör man för att undvika att bli en romanförfattare? Hur tar man sig rätten att presentera förslag om sanningen om vår verklighet. Vilken annan retorik och vilka andra goda skäl ska användas och anges för att inte bli en försvarare av ett förstelnat vetande? Hur kan man undvika det akademiska och ändå upprätthålla en trovärdighet?
”Det finns ofta anledning att misstro bilder som framvisas för att bygga en historia: man tror att de är genvägar, men märker att de tvärtom mycket ofta gör tanken dimmig och inte leder oss vidare, eftersom ingen utsaga kan redogöra för en annan utsaga.”
Blir konstnären eller författaren här en detektiv? En privatdetektiv anlitas för att lösa eller klara upp skumraskaffärer, inte för att få dem att föröka sig. I en av Raymond Chandlers böcker säger huvudpersonen, privatdeckaren Marlow:
”Ideas are posion. The more you reason, the less you create.”
”Ideas, but that’s all they are.”
”Well that’s your story. I don’t have to get stuck with it.”
”The story will have to come out.”
Eller om vi ser det från andra hållet: Det är lika viktigt att välja rätt medbrottslingar att alliera sig med för att lyckas bryta historiens manipulativa retorik. Tillsammans med vilka ska man göra en bok? Vilket narrativ ska brytas? Hur ska det brytas?
Ett narrativ sitter hårdare än…
Ett narrativ sitter hårdare än…
Historien som skrivs
måste kopplas om för att
inte bara bli ett snokande i olika bibliotek, arkiv och ett tillräckligt lagom svårt pussel att sätta ihop.
– – –
Måste alla framträda i boken? Alla medverkande måste presenteras på liknande sätt i boken, liksom alla dokument. Detta för att nå en platt yta, en likvärdig scen för alla att framträda och tala på samma villkor på. Var sker detta? På ytor som läggs mot varandra. Inte i tid utan på plats. Är du inte i tid kan du inte vara på plats. Detta sker i montaget. Var sker skrivandet? I mailkorrespondensen, i transkriberingen, i redigeringen, i bokens komposition. Det betyder att montaget också är ett skrivande.
Var sker det politiska? I öppnandet av en yta. I en kil. I tryckandet av en bok. I en anakolut, i en syntax.
När måste politiken formuleras? När räcker inte längre det solidariska till? När blir ett arbete politiserat?
Det är intressant att när människor för ett kort ögonblick lyckas samlas kring en gemensam sak, i det här fallet strejken, så försvinner det politiska. Istället träder politiska strategier fram hos de parter som inte har intresse av strejken. De går in och politiserar, pekar på att det finns politik där den för stunden inte finns. Detta för att förstöra det gemensamma.
Någonstans måste politiken formuleras.
Hur sker läsningen i boken?
Materialet presenteras stegvis. Presenterar sig själv. Det är ett framvisande av sitt eget tillblivande. Genom detta framvisande redovisar också boken för sin egen fiktionalisering. Detta är viktigt i förhållande till en uppriktighet. Detta är bokens narrativ. Här finns ett språkligt förhållningssätt, ett montage som också är sitt eget dispositiv. Bokens komposition, alltså bokens form, arbetar på så vis på en scen som skulle kunna vara poesins. Montaget är alltså också en teoretisk konstitution.
Filosofin och vetenskapen är i språkets observation.
Boken öppnar sig sakta, sakta. Det finns inget centrum. Jag skriver upp frågor på en lista som jag allt eftersom jag läser kan stryka. Boken förklarar sig själv efterhand. Detta är läsandets oupphörliga form och angenäma problem. Det finns bara ett sätt att läsa: genom att läsa. Det finns bara en rörelse: framåt.
Baksidan på en tavla representerar inget annat än dess värde som objekt.
Det är baksidan av bilden. För att med hjälp av språket komma till beskrivningen.
Bilderna av tavlorna i boken fungerar som dialektiska icke-bilder mot bokens sidor. En bild kan sprängas inom sin egen form. Den bär på historiens konsonans, sin egen rörelse mot slutet – samtiden.
Strejkkonsten – en skärmutställning, var bokens titel i ett tidigt stadium. Det är ett namn som också delvis format boken. Det talas lika mycket om teater, film och dess politiska strategier som om konstsamlingen. Det går emellertid att se det som att konstsamlingen har varit upprinnelsen till boken, genom denna samling bilder har arbetet hittat fram till andra ämnen som också går att ”ställa ut” i boken genom ”skärmutställningstekniken”, med hjälp av bildernas form som samling, med hjälp av bokens form som sidor.
Går det att betona den en aning, denna form? Formen är intressant. Boken som en ännu äldre form än utställningsrummet. Boken fortsätter, den monteras inte ner efter en månad. Samma text står i flera böcker. De sprider sig. De ligger stilla. De rör sig igen. Dessa papper skyddar strejkkonstsamlingen.
Lyotard: ”Konsten är inte en spegel av samhället, utan ett radikalt experimenterande vid meningens och historiens gräns.”
Går det att hålla en historia med utgångar och slut öppet. Går det att ta tåget till Narvik och där försvinna? Hoppa på en båt mot okänd destination? Inte låta någon få reda på vad som hände. Låta det bli omöjligt att skriva ett slut som vi vet om? Detta har med narrativet att göra.
Att stå inför denna, inte den sista, men okända bild, i en källare, och inte veta något om den. Det är svårt att låta den försvinna. Här vaknar detektiven.
Frågorna börjar om: Vad händer utanför bilden? Vem tog den? Vem är avporträtterad? Är dessa fragment läsbara? Är konstnärens intention överhuvudtaget intressant? Finns det bara facta bruta kvar? Vad kan vi se? Vad kan vi inte se. Hände det att ett åskoväder passerade precis efter att bilden togs? Dessa bilder vet inte något om ett åskoväder. Dessa bilder vet inget om politiken. Dessa bilder vet inget om strejken. Bilderna säger någonting annat, samma sak och inte samma. Här bidrar inte beskrivningen med någonting: samma svindel som inför en tautologi. Självklarheten som gåta. Kanske endast i förhållande till det omöjliga att, i många fall, med språket redogöra för vad man ser.
Bilden stannar i samtiden. Den sticker ut. Det är bildens chans.